Hon förstod aldrig |
Hon förstod aldrig. Varför hennes vänner med avsky i blick och mun kunde titta på henne och kalla henne vacker. Som om det var hennes fel att hon såg ut som hon gjorde. Min kropp är vad jag gör den till och håret är som det var när jag föddes, varför ska mina vänner slå in anklagelser och avundsjuka i något som inte ens låter som en komplimang. Hon såg aldrig vad de såg. Timmar spenderades framför spegeln. Men hon kunde inte se, vad de såg. Hon började tro att hon var blind.
Blickar drog hennes kropp åt sig men det såg aldrig hon, hon brydde sig inte. Vännerna kunde inte, inte heller försökte de, dölja svarta moln i ögonen. Men hon förstog aldrig varför. Varför hon klandrades. Om kärlek fanns var det inte grundat i hennes huvud eller själ, utan endast för hennes midja, långa ben, blonda hår och blåa ögon. Hon såg aldrig det.
I spegeln var det sant. Hon hade blont hår och blåa ögon. Hon hade en midja och hon hade ben, men det gjorde henne inte vacker. Vad hade dessa få attributer med kärlek att göra? Varför var det hennes fel och deras rätt att använda dessa naturliga egenskaper som vapen emot henne. Bland vänner slog hon av sig det men ekot fanns kvar i bröstkorgen. Hon hade ju aldrig gjort sig till något hon inte var. Men vännernas ögon talade även när deras munnar var tysta. Ögon som berättade om vad de minsan hade gjort om de såg ut som henne. Som om de var beredda att slita ansiktet av henne och klistra över deras egna. Om detta ansikte och kropp var så fantastiska, varför såg inte hon det?
För där i hennes flickrum satt tusen minnen klistrade mot tapeterna och tankarna hängde tungt i luften när hon satt på golvet framför sin vita spegel. Oändlig tid flöt förbi men hon blev inte klokare. När hennes blick möttes i spegeln var det allt annat än vackert. Näsan var för stor, kinderna fick fula kulformer när hon log och smilet gjorde hennes stora näsa ännu bredare. Ögonen för långt ifrån, ett fult leende med kanintänder och en mun som inte liknade någon annans. Men det var inte det värsta. När hon tittar in i sina egna ögon ser hon ett monster. Ett monster som gör henne så ända in i benmärgen rädd, beredd att fly för sitt liv för sin egen spegelbild. Rädd att monstret där inne ska hoppa ut. Hon förstog inte.
|
| Kommentarer | | enilwe - 27 maj 15 - 14:19 | Väldigt vackert skrivet. Målande.
Men jag tror flickan i texten måste jobba på sin självbild<3 |
|
|
|
