Glasregn över oss |
Jag satt där på en stol, du satt bredvid och pratade. Vi hade roligt, ja riktigt roligt.Â
Plötsligt kom allt glas ovanifrån. Ett glasregn över oss båda, över befolkningen, världen. Paniken i dina ögon var talande, den kom direkt. Men jag, jag bara satt där utan att röra en min. Men inom mig kände jag nästan för att skratta när jag såg in i dina ögon.Â
Jag visste ju att glaset var okrossbart. Så det blir bara till små glaskorn när det faller. För en gångs skull föll jag inte med det. Jag satt kvar på stolen och jag kände något, men kunde inte placera vad det var.
Känslor var inget jag var bekant med, det var liksom något svårt och konstigt som jag inte förstod. Det där man borde veta, förstå, en sådan självklarhet. Men jag förstod känslan i dina ögon, jag förstod att det du kände var panik. Jag såg en blank hinna över dina ögon, som om du skulle börja gråta eller hyperventilera. Jag, jag ville bara skratta. Det kändes fel på något sätt, varför skulle jag skratta när någon ovanför precis hade krossat en glasruta.Â
Du pratade, men tystnade tvärt. Det kom ett glasregn, ett regn av glas över oss i buren. Glasgrus som fastnade i mina dreads och i ditt oborstade hår. Egentligen ville jag bara gå fram och ställa mig och titta ut, ut genom gallret och se ner på asfalten.
Det kände som att du ville fly, springa och aldrig mer komma tillbaka. Och visst hade det varit skönt. Att komma ut ur buren vi satt i. För ja, vi satt i en bur då, en bur som bara fanns där. Det var så självklart att sitta i rökburen. Inte för att jag rökte eller ens hade tänkt tanken även fast du gjorde det. Varför röka när jag inte ens vågar tända en tändare. Det funkar ju inte med att ta fram en braständare varje gång man ska röka en cigarett.
Det kändes som att allt var ett skådespel, ett skådespel som jag inte var delaktig i och inte du heller. Vi var bara åskådare vid sidan om. Som plötsligt drabbades av en handling. Ingen handling vi var orsak till, utan någon annan.Â
Det konstiga var att det inte hördes något larm från våningen ovanför, det var bara helt tyst. Kan inte heller minnas skrik eller bråk. En tystnad och bara glasregnet som föll över oss. Som att det regnade i slowmotion och jag kunde se varje glaskorn så klart. Jag såg varje kant på kornen så tydligt, som små, små prismor som föll från himlen. Solen som sken igenom och skapade solkatter på väggarna. 
Tänk om det hade börjat brinna, för att solen sken så starkt genom glaset. Men jag vet inte, glas kanske inte har samma effekt som ett förstoringsglas när det gäller sådant.
Du skrek, du skrek efter medicin och jag satt där tyst och ville le. Jag höll leendet inom mig. För om jag log så hade de nog gett mig medicin först även fast jag ingen ville ha. Det är så konstigt ibland deras logik. Bara för att jag ler betyder inte det att jag är galen.
|
| Kommentarer | | Sockerina - 23 apr 15 - 20:54 | | :D | | Sockerina - 23 apr 15 - 20:11 | | Childtopia: tack så hemskt mycket :D |
|
|
|
