Mingel i pausen |
Skrattar år världen som om den inte fanns det är bara vi två och vår rekvisita. Rekvisitan som vi kan göra vad vi vill med och slippa ta ansvar för. Det finns alltid någon annan vid sidan om och tar hand om det. Världen är vår scen och ni sitter på första parkett. Våra liv är er show som ni kan skratta åt och sedan gå ut och dricka öl och vin i pausen.
Ögonen tåras av besökarnas cigarettrök. De röker trots en överkryssad cigarett på väggen. Det är som om de inte vill lyssna på oss utan bara leva i sitt eget lilla mingel i foajén. Medan vi för vår egen dödskamp i logen.
Ett, två och tredje ringningen hörs pausen är slut och vi står åter på scen och gestaltar det som borde varit vårt liv. Komedin födds ur en tragedin där alla skrattar. De vrider sig av skratt som egentligen bottnar i en smärta som ingen pratar högt om. Ingen vill varken se, höra, förstå det vi vill berätta. En meningslös röst som ändå inte hörs.
Luften blir till rök i strålkastarljuset när du andas. Det känns som när vi var barn leker vi att vi röker fast vi egentligen inte får. En dödsdömd lek där ingen är vinnare. Lögn, efter lögn för föräldrar och vänner. Vi väver våra lögner i svart och vitt. Men hålen finns ändå kvar de går inte att fylla igen för inte ens sanningen finns. Någon tänder eld på våra låtsas cigaretter, en lögn blir till två och sen till tre. Tillslut blir allt en enda röra av lögner där inget hänger ihop. Lögnerna bygger upp vårt gemensamma liv. Något vi inte kan styra över, för livet leker tafatt med våra själar som egentligen aldrig existerat.
Sufflösen bläddrar förtvivlat i manus för att hänga med. Medan vi är upptagna med förintelsen av våra själar som inte längre finns. Det blir ett eko i kroppen när själen inte längre existerar. Själarna lämnar ett eko i våra kroppar och försvinner bort från världen. Vi skriver vårt eget manus medan regissören förundrat ser på. Ingen vet vad som ska ske härnäst lite som ett tärningsspel.
Jag får andnöd och huvudvärk av värmen från strålkastarljuset på oss. Det känns som att jag sätter luften i halsen när jag försöker andas. Jag vill skrika och använda mitt icke existerande magstöd för att få dem att stänga av ljuset. Vill inte längre spela denna tragedi som ses som en komedi.
â€Håll käften!†Skriker jag ljudet av min röst studsar mot väggarna och det kommer tillbaka till mig. Strålkastaren släcks och jag ser att alla stolar är tomma i salongen. Vi står där ensamma på scenen och du fortsätter din monolog som ingenting har hänt. Jag ser på dig vill skrika åt dig också. Men du ser inte ens åt mig. Ser mig omkring och scenen blir större och större den växer utan att jag vet hur. Jag börjar springa mot dig men mina ben blir kortare och kortare och avståndet mellan dig och mig blir längre och längre. Känner hur hjärtat slår snabbare och snabbare och det känns som att bröstkorgen ska sprängas av ansträngningen och att luften i rummet ska ta slut. Publiken skrattar och jag ser att de åter sitter på sina platser i salongen.
Plötsligt är jag framme vid dig utan att jag vet hur det gick till. Jag står vid dig ser din mun röra sig när du pratar. Men det känns som att någon har satt hörselkåpor över mina öron för jag hör inte vad du säger. Går närmare dig så jag nästan snuddar vid din överarm. Försöker greppa den men min hand far bara igenom din arm. Försöker ta din hand men får inget grepp. Min hand far bara igenom din kropp.
En värld där vi delar både toppar och dalar. Men du dalar så mycket djupare än mig. En svart grop där jag inte kan få fatt i din hand, den bara glider ur mitt grepp. Jag bara skriker och ser dig falla, men du är tyst. Tystare än tystnaden själv. Du försvinner ut ur min värld med en öronbedövande tystnad jag aldrig lärde mig att tolka.
|
|
|
|
