Scenariot. |
Oh, god. I really wanted it to be him.
Jag hade byggt upp hela scenariot. Att vi träffades och blev kära i varandra och inledde ett förhållande. Han höll mig i handen när jag avslöjade min största hemlighet och vi stod tillsammans när vi mötte varandras demoner ifrån de förflutna. Jag skulle städa hela hans lägenhet och lyssna på Taylor Swift medan han var iväg och tränade och när han sedan kom hem skulle han hitta mig i köket, diskandes och dansande till Shake it off. Han skulle skicka sms till mig ibland och kalla mig vacker och att han längtade efter mig och jag skulle kunnat leva på det enda smset i flera veckor. Jag skulle inte kräva mycket av honom, för att jag är förstående och han skulle ha sitt egna liv, precis som jag har mitt. Men vi skulle ändå finna de där få sekunderna tillsammans där kärleken flödade.
Mina föräldrar skulle gilla honom och han skulle vara den första pojkvännen någonsin som mina föräldrar faktiskt hade godkänt. När jag skulle möta hans familj första gången skulle jag vara nervös men han skulle hålla mig i handen på ett sätt som sa jag älskar henne.
Han skulle lyssna när jag berättade om mitt förflutna och börja förstå varför jag har svårt för att låta människor röra mig och han skulle accepterat det, väntat och ha mycket tålamod. Han skulle hålla fast vid orden att han skulle behandla mig rätt och jag skulle börja förstå hur det känns att vara kär på lika villkor.
Detta var scenariot. Men detta är verkligheten.
Vi träffades och jag minns hur nervös jag var. Jag höll på att fumla runt med alla grejer jag hade i fickorna och jag vill inte ens tänka på hur röd jag måste varit om kinderna då. Vi gick hem till honom i tystnad för att jag var alldeles för nervös för att prata men när han frågade mig något så gav jag han svar, även om de var korta sådana.
Vi kom hem till honom och satte oss i hans soffa och jag flyttade mig lite närmare. Han visste att jag var nervös och försökte på alla sätt bryta den obekväma stämningen. Men den släppte och vi kysstes. Men jag var fortfarande nervös. Jag klarade inte av att titta honom i ögonen för att jag var rädd att han skulle se rakt genom mig då. Hans gröna ögon var så klara och jag som aldrig riktigt tyckt att gröna ögon varit fina förut.
Han viskade komplimanger i mitt öra och jag log. Han yttrade orden att han tyckte om mig och la sedan till jag ska behandla dig rätt. Jag minns det som om det var igår för att det kändes så äkta, du vet. Jag har aldrig hört någon vara så ärlig mot mitt ansikte förut.
Han lämnade mig på tågstationen med en snabb puss på munnen och jag var så lycklig för att något hade nyss börjat, oavsett vad det var.
Dagar passerade och han hörde inte av sig till mig, inte ett enda sms, inte ett enda meddelande så jag skrev till honom. Jag ville veta vad han gjorde, hur han mådde och allting spännande som hade hänt under hans hektiska dagar på jobbet. Men svaren han gav mig innehöll aldrig detta eller så var de korta. Jag är med några vänner. Jag är på en fest. Jag är på jobbet. Jag är på campus.
Jag kände att okej, de känns som om jag bara stör honom när jag skriver så jag låter han skriva till mig istället när han vill. Han får vara den som får initiera nästa möte. Dagarna blev till en vecka som sedan multiplicerades med 3. Han hörde inte utav sig. Jag började självklart komma på en massa av olika anledningar till varför han inte hörde av sig. Ursäkter. Okej, men han kanske har jobbet mycket. Haft mycket i skolan. Och ja, de stämde nog. Men han hade tid att skriva 4 statusar per dag på facebook om hans träning och berätta för alla om medicinens under.
Men jag var helt enkelt inte högt upp på hans prioriteringslista. Jag tänker inte jaga honom, fråga honom om han glömt bort mig eller om han tänker på mig. Jag behåller min värdighet för att jag bara känner att om någon vill vara i ens liv så borde de göra något för att visa det.
Och jag behöver inte det här. Jag är okej, eller hur?
Men samtidigt så...
What if I keep waiting for a call, a text or a sign from god that never comes?
What if he was the one but I wasnt?
|
| Kommentarer | | Vilsna_flikkan - 2 apr 15 - 23:06 | | Oj, man känner så himla mycket när man läser den här texten.. |
|
|
|
