Bland fimpar och slattar (1/?) |
Klockan visar 04.04. Jag vänder på mig för tredje gången sedan jag först gick och la mig. I vanliga fall brukar jag ha somnat nu. Om jag måste vända på mig eller byta position behöver jag bara göra det en eller två gånger. I vanliga fall. Inte i natt.
Kanske skulle jag gå upp och ta en cigarett under fläkten i köket. Balkongdörren låter så mycket, gnisslar som om varje gång någon rörde den gick den i tusen bitar. Som om en dörr kunde känna saker, ler jag och sätter mig upp i sängen. Jag hittar bara en av de strumporna jag tog av mig för några timmar sedan, men när jag sträcker in handen under sängen känner jag något mjukt som när jag drar fram visar sig vara en tre dagar gammal strumpa. Det får duga, säger jag högt för mig själv.
Jag drar ner röken djupt i halsen. Det känns strävt, som om jag inte var en invand rökare sedan fem år tillbaka. Förkylningen gör det svårare att njuta av de billigaste cigaretterna jag kunde skrapa ihop pengar till, men inte omöjligt.
Gårkvällen känns som ett minne när jag sitter i mörkret i köket med bara glöden som lyser. Nu syns inga av mammas kvarlämnade ölburkar, matrester eller cigarettfimpar på bordet. Det är bäst jag inte ser dem, även om jag vet att de existerar gör det ont i mig varje gång jag påminns om vilken jävla misär det är.
Jag tog en tablett igår, det är därför jag inte kan sova. En tablett jag ätit varje dag den senaste månaden, den får mig att tappa matlusten och gör mig piggare. Men den ska tydligen vara bra för mig.
En vän sa att om man dubblar dosen blir effekten, eller snarare bieffekten, en tjackliknande känsla. Så jag tog en tablett till utöver den jag tog i morse. Om du någonsin testar tjack vet du hur jag känner mig just nu.
Egentligen gillar jag inte att ta tabletter. Jag kan inte svälja dem. Det är som en kräkreflex, bara vetskapen av att jag har en tablett i munnen gör det verkligen omöjligt för mig att svälja. Förutom dessa tjacktabletter jag tvingar i mig varje morgon. Men jag har ett knep, jag tar en liten näve flingor som jag tuggar till mos innan jag stoppar in tabletten i munnen. Då känner jag den inte, och när jag sväljer blir det som att jag bara ätit lite flingor.
För två år sedan försökte jag ta mitt liv med sömntabletter. Jag tog 27 stycken av pappas hjälpmedel, och 10 Ipren tillsammans med det. Bredvid sängen hade jag lämnat brev till de viktigaste människorna i mitt liv, noggrant skrivna med mina sista farväl. Sedan skar jag upp handleden och inväntade det slutgiltiga skedet.
Men jag vaknade illamående och nerkissad några timmar senare av främmande män som bar mig ner i ambulansen. Jag minns ingenting av den dagen. Jag vet bara att jag inte lyckades ta mitt liv. Och efter det har jag inte velat stoppa en enda tablett i munnen. Förutom mina bli-smal tabletter.
Jag tänder cigarett nummer två. Tanken slår mig att en kopp te vore gott, men så minns jag att vi inte hade råd med ett nytt paket te. Mamma skulle ju köpa öl, och det var mycket viktigare. Hon sa att jag fick välja, Nezeril eller te. Utan nässprayen skulle jag inte haft någon chans i världen att somna, så det var ett enkelt val.
Cigarett nummer två är lenare i halsen. Röken glider genom som vanligt, djupt ner i lungorna och sedan ut igen som silvergrå dansande partiklar.
Klockan i köket visar 04.59. Tick tack. Livet tickar förbi, och här sitter jag bland fimpar och slattar och ger mig själv cancer. Ironin är överväldigande.
|
| Kommentarer - (Snittbetyg: 5) | | nimo_xD - 11 maj 15 - 20:10 | | Vill läsa mer! Bra! | | Sockerina - 29 mar 15 - 03:01 | | bra skirvet! | irishpubsongs - 23 mar 15 - 21:17- Betyg:  | | Gripande. Ser gärna en fortsättning! Mejla? |
|
|
|
