Att ha någon nära |
"but dear this is not wonderland and you are not alice" är mitt favoritcitat så jag tänkte att jag skulle skriva något utifrån det.
det kändes bra i stunden men jag vet ärligt talat inte hur mycket man förstår, eller hur bra det är.
men som sagt så kändes det bra.
ville bara få ut lite ångest, tror jag.
skrapa bort lite inre demoner som ligger och skräpar.
Sen vill jag bara be om ursäkt i förhand, ifall att det är några grammatiska fel jag missat.
Timmen hade slagit kväll och solen hade sjunkit ner under horisonten för längesedan. Små glittrande stjärnor började redan pryda himlakroppen över hans honungsblonda hår. Han brukar sitta uppe tills sömnen tog tag i hans lemmar, bara för att kunna fotografera. Nu ligger dock stativet hemma så han får hålla i systemkameran med egna händer, så stadigt som möjligt medan han knäpper foton på stjärntäcken och midnattsljus.
Femtio foton senare lägger han sig ned på det fuktiga gräset under sig med kameran vilande på bröstet. Han andas in den klara luften, där han är på toppen av en brant kulle. En bit ifrån hans, guldvärda, ställe har han sin vita sommarstuga med svarta knutar. Hit brukar han åka för att ta en paus från storstadsbullret och stressen. Han blundar en stund för att njuta av tystnaden som omfamnar honom i en kylig kram. Han vill krama tillbaka, han vill kunna ta hand om och älska någon. Om någon hade varit med honom nu hade han fotograferat dem; hårtestar mellan fingrarna som tvinnas sakta, busiga leenden och spralliga ben. Han hade fångat varenda rörelse, varenda tår och lycka. Om någon hade varit här hade han bevakat dess steg och inre känslor, klätt av dem nakna och öppnat upp dem helt. De skulle inte vara rädda för något. Varken höjder, djupa vatten eller honom. Han skulle veta allt, ta allt och få allt.
Ett leende sprider sig brett i ansiktet på honom, även om det smärtar svagt i skrattgroparna så fortsätter han. Fantasin om att äntligen få ha någon nära, någon som inte vänder ryggen till, får det att pirra till inom honom. Likt en svag elektrisk stöt som pulserar genom ådrorna på honom, gnistrar och värmer om vartannat. Än så länge är det bara fantasi, att få känna, men han önskar och ber om att det ska bli sant.
â€Jag vill bara kunna röra någonâ€, viskar han för sig själv rakt ut i natten. Sedan skrattar han och slår sig själv i huvudet. Vad töntig jag är.
Han drog sig tillbaka till sin sommarstuga ett par timmar senare och nu ligger han i den stenhårda träsängen med en tunn madrass. Det är bra för ryggen, säger dem, att ligga hårt. Tröttheten vaggar in honom till sömns och han försvinner, kopplar bort tankarna och drömmarna tar form. Innanför väggarna av mörker och ögonlock blixtrar en plats av en stor, grön äng fram. När han går med hasande steg känns stråna som bomull mot hans nakna ben. Han känner en oövervinnlig lycka inom sig som bryter sig ut i ett lyckoskrik från hans lungor. Men genom en lätt vindpust försvinner det skärande ljudet från hans skrik. Hur mycket han än kämpar för att lyckas bryta igenom barriären av tystnad, lyckas han inte dela med sig av glädjen i hans gröna paradis. Men bara med ett axelryck slänger han besvikelsen över axeln och går vidare.
Det luktar himmelskt från de tusentals färgglada trumpetblommorna han försiktigt trampar igenom. Mängder av färger och dofter sprider sig in i hans näsborrar och han andas häftigt in, för att få med så mycket som möjligt. Det kittlar inom honom när miljontals pollen klistrar sig fast i halsen och drar sig ned mot lungor och revben. Men han fortsätter framåt, glatt och ovetande.
Plötsligt svartnar hans syn och han stannar tvärt, tänker på sin järnbrist och måste sätta sig ned. Det skrapar i luften och marken känns genast gungig. Han begraver huvudet i händerna och drar flera djupa andetag men svartnaden vill inte ge med sig. När han sakta höjer huvudet är det fortfarande mörkt men han kan se trumpetblommornas och den gröna ängens dunkla färg. Det är som om en matt hinna lagt sig över ögonen på honom så han ser världen genom ett mörkgrumligt perspektiv.
Det är tyst. Bara ljudet av hans höjande lungor fångar hans öra men det är någonting i horisonten som tar hans uppmärksamhet. Det verkar vara en gestalt av okänt slag, han kan inte sätta fingret på vad det är. Det närmar sig i snigelfart, närmre och närmre hans kropp. Gestalten är i storleken av en penna från den distansen de har med varandra. Han kan ännu inte urskilja någon detalj som kan berätta vad det är för något som närmar sig honom.
En ilande smärta far genom bröstet på honom; en smärta som motsvarar en rädsla han trängt undan men som nu kommer tillbaka. Rädslan över att inte kunna kontrollera situationen. Han måste sitta här och vänta på vad det nu är som komma skall. Han är nära på att skrika, ropa åt gestalten att berätta vem det är men han vet att även om han skulle ta i nerifrån tårna, så hade inget ljud lämnat hans läppar. Han tuggar frenetiskt på innersidan av sin kind tills han känner den tjocka järnsmaken som fyller hans mun. Handflatorna börjar bli svettiga av nervositet för det okända.
Gestalten har närmat sig men när han försöker urskilja vad det är knastrar det till och synen blir hackig. Allt annat runtomkring är felfritt och orört men gestaltens kropp skrapar likt en trasig VHS-kassett. Svetten dryper fram på hans panna, rinner ned och blandas av de små knottriga håren i hans ansikte och sitt tunna skäggparti. Hjärtat slår hårt i bröstet på honom. Känslan av att alltid ha någonting i halsgropen, på väg att bryta sig loss, att svälja tusentals gånger för att han är så rädd för att dö. Känslan av att få för sig att man kvävs; någonting har fastnat i luftstrupen och han kan inte få bort det utan att slita ut strupen.
Den är nära nu. Han sitter och stirrar på den med så stora ögon att de nästan ploppar ut ur sina hålor. Skepnaden är mörkare än svart men han kan fortfarande se dess glimmande ögon och sitt öppnade, köttiga gap. Ansiktet verkar dock vara en nyans ljusare än resten av kroppen; någon slags oskarp mörkgrå. Den närmar sig snabbare än innan, verkar kämpa för att ta ett par steg; ostadigt, vinglande på trasiga ben. Han försöker backa men bakom honom har en osynlig vägg tornat upp sig; han är fast, han kan inte fly. Han vill gömma ansiktet i sitt knä, pressa händerna mot ögonen så han slipper se när han blir uppäten men inte en millimeter av sin kropp är han i kontroll av längre. Istället är han förlamad, förstenad, orörlig; kämpande men till ingen som helst nytta. Ett fräsande ljud lämnar demonens gap i ena sekunden och i nästa fylls hela det förvandlade paradiset i skrik, tjut och vrål. Han försöker hålla för öronen så att trumhinnorna inte spricker men han är fortfarande handlingsförlamad.
Skepnaden med gapet, de mörkt glittrande ögonen och brutna kaninöronen på topp står alldeles framför honom nu och han kan urskilja varenda detalj i dess ansikte. Han kan se hur dess käke säkert blivit bruten om och om igen så att den nu hänger likt en slapp trasa över hakan. Det är en demonversion av en man med kaninhuvud med upprivna kinder och koagulerat blod. Mannen med huvudet höjer armen med utspretade fingrar på sina såriga händer och lutar sig fram mot honom. Skriken blir högre och högre och hjärtat i hans bröst slår snabbare, hårdare och han är säker på att nu, nu kommer jag att dö. Rädslan fångar honom i sitt nät, håller honom fast, lämnar blåmärken i själen. Precis när mannen griper tag runt hans hals i ett järngrepp slutar skriken omkring dem. Det blir knäpptyst, bara mannens väsande andetag hörs. Kaninmannen lutar sig ännu längre fram, klämmer åt hårdare med ojämna naglar rakt in i köttet och ser ut att öppna sitt gap lite mer. Det såg nästan ut som att han log.
â€This is not Wonderland and you are not Alice.†Sedan blev allt bäcksvart.
Han stirrar länge på sig själv I spegeln nästa morgon. Hade det inte varit för sina blåa ögon med gröna fläckar hade han inte känt igen sig själv. Huden är blek, nästan genomskinligt, fuktigt blå. Han har en djup rynka mellan ögonbrynen och han känner sig instängd. Det känns svårt att andas men hur mycket han klämt och tryckt så finns det ingen fysisk smärta som kan förklara svårigheterna. Och så var det halsen. Över och under adamsäpplet och runt hela nacken pryds ett massivt och mångfärgat blåmärke fram, det finns varken något slut eller en början. På några ställen kan man se intorkat blod och små en centimeterslånga ärr eller öppna sår. Han måste ha strypt sig själv i sömnen medan han hade mardrömmen. En rysning sköt genom hans svaga lemmar. Drömmen var den första anledningen till att han önskade soluppgången en varm hälsning och att han flög upp ur sängen det andra han gjorde.
Vattenkokaren slås av när vattnet är varmt så han sliter sig från spegeln och gör iordning morgonkaffet. Han ser ut genom fönstret över köksbänken och blickar över de kurviga landskapen och höga bergen med snö på toppen. Det ser ut som en sagoplats, ett paradis för de som har målningen nära till hjärtat. För honom var det kameran; att kunna fånga livet på bild genom att trycka på en knapp.
Han ställer ned kaffekoppen på köksbänken och tar upp kameran i sina händer. Den plingar till när den slås på och han ställer in tid, exponering och brännvidd innan han ställer den på bordet igen. Han hukar sig ned så objektivet får med hela hans hals och han trycker på knappen. Tio sekunder – foto, han vrider sig så han hamnar i profil; fem sekunder kvar – foto och gör så några gånger till tills hela halsen och nacken blivit fotograferat. Han ställer sig upp och medan han går igenom bilderna, raderar ett par, behåller de flesta så öppnas hans framsida dörr. Knarret får honom att haja till och han stirrar ut genom köksdörren även om han inte kan se därifrån. Nerverna i hans kropp stelnar direkt och adrenalinet pumpas ut i varenda blodåder. Han lämnar kameran på bordet och går sakta ut; långsamt och knappt hörbart. Smygande på sina hala, stickade strumpor med gråsvarta ränder.
Dörren är vidöppen men det verkar inte vara någon där. Han rycker på axlarna, stänger dörren och går ut i köket igen för att dricka upp kaffet och ta med kameran i sovrummet för att ladda över bilderna från igår kväll och de nytagna. Fortfarande stel av knarret haltar han till sovrummet med kameran och överladdningssladden i händerna. När han öppnar sovrumsdörren möts han av en syn han aldrig skådat förut. På hans säng sitter en liten flicka med stora havsblåa ögon och blont, vågigt hår. Hon sparkar med benen i luften vid kanten av madrassen och stirrar på honom. Ur hennes hals hörs ett barnaskratt och det fyller honom med en okänd, egendomlig värme. Han ifrågasätter inte hennes tillvaro utan sätter sig bara vid datorn och påbörjar överladdningsprocessen.
När allt är klart vänder han sig om och möter den lilla flickans blick. Han har aldrig känt sig så varm i hela sitt liv; det pulserar värmevågor inom honom och de ökar ju bredare hennes leende blir. Han reser sig upp och sätter sig bredvid henne i sängen och stryker med sitt finger där hennes nacke blir till hals, stryker under halsen till halsgropen och fortsätter långsamt ned. Hennes bleka flickkropp känns som skört porslin under hans finger och hans smeker försiktigt varje nerv tills han stannar vid hennes höftben. Hans ögon är fuktiga och han såg suddigt men hon verkar lysa av att bli rörd och sedd.
â€Rör migâ€, ber han ynkligt. Flickan ler stort med rosa läppar men sitter stilla. Han tar hennes hand i sin och styr den mot sin hals. â€Rör migâ€, sa han igen, mindre ynkligt andra gången. Hon imiterar hans försiktiga rörelser medan hon med cirkulerade rörelser stryker hans blåmärken. Nerverna i hans nacke pirrar och han suckar lyckligt och blundar. â€Jag är i paradisetâ€, viskade han. Flickan skrattar lågt.
â€But dear, this is not Wonderland and you are not Alice.â€
Han tittar på henne igen, förundrat. Det slår honom bara ett par sekunder senare varifrån han hört den meningen förut; i sin dröm, kaninmaskmannen med hackig förgrund och sommarängen. Det måste vara en känd fras ur en film eller något. Han skakar bort den bitande känslan han har i magen och låter flickebarnet fortsätta fnissa, stryka och upprepa raden om och om igen.
Hon liknar en docka gjort av perfekt polerat porslin. Ögonen verkar vara gjorda av självaste oceanen, instängd i två runda glaskulor. Men hon har även någonting hårt över sitt lugna anlete, som om en spricka är på väg att bryta ut. Inte något imperfekt, tvärtom. Hon luktar rosenbuskar och sött, som färgglatt godis, på hela hennes tunna kropp. Från tinningen till ljumsken.
När allt verkar vara som mest perfekt stannar hon upp, velande mellan att fortsätta men det verkar vara något som håller henne fast. En inre styrka vars barriärer hon inte kan rubba utan att krossas. Hon får en djup rynka mellan sina vitblonda ögonbryn och ser på honom med ett förundrat uttryck. Han frågar om något är fel men rynkan i hennes ansikte blir bara djupare och djupare och den ljusrosa dockmunnen blir smalare. Hon vänder sig bort mot honom, lämnar honom; precis som alla andra. Smärtan är obehagligt stark i hans bröst när han ser henne gå bort och närma sig ytterdörren med rasande fotsteg.
Det klickar till i hans huvud och synen blir svart och innan han vet ordet av har han lyft upp hennes skrikande kropp i sin famn. Hon sprattlar i ett försök att ta sig loss men han håller henne i ett hårt grepp, vägrar att släppa taget. Han tillåter inte att en till försvinner ur hans liv och han ska göra allt för att hålla henne kvar.
Sommarvillan med de svarta knutarna har en källare och den har han använt många gånger. Den är mörk och luktar unken; stilla vatten och döda djur. Men även något annat, något frätande som sticker i näsan. Något han vet att ingen, ens vid en tredje gissning, skulle våga tänka fram. Just den här källaren är inspirerad av tortyrkammaren från förr; tre stretchningsverktyg står på rad, i taket hänger krokar där man hänger upp en människa i händer och fötter, några olika sorters piskor och dylikt ligger i en hylla. Det finns även ett hemligt rum men den kommer han inte använda på ett tag.
Flickan har slutat jämra sig, hon inser även om åldern inte har intagit sju än, att det är onödigt att slåss. Han ska inte göra henne illa, han vill bara inte att hon ska försvinna. Han lägger henne på ett rostigt kirurgibord med intorkat blod på och spänner fast henne i fyra bojor. Hon rycker lite när det kalla järnet snuddar hennes varma hud men hon ger inte ifrån sig något läte. Det tjänar inget till. Han plockar fram en kirurgkniv och skär upp hennes himmelsblåa klänning med vit spets och blottar barnkroppen. Hon är fräknig på magen och har lite skrapsår på några ställen men det gör henne bara vackrare, tycker han.
â€Jag ska göra dig perfektâ€, viskar han i hennes öra och kysser henne mjukt på kinden. Det pirrar i kroppen på honom när han placerar kniven över diafragman och trycker till. Blod dryper fram mellan metallen och huden som tvingats isär, och rinner ner mot bordet. Han drar långsamt med kniven i hennes kött och då skriker hon ett öronskärande skri som skulle kunna höras mil bort och sprattlar vilt med hela kroppen i ett försök att komma undan knivens vassa egg medan tårarna sprutar ned för hennes kinder. Han får panik och kastar sig bort för att hämta en trasa som han tvingar in i hennes mun och knyter bakom huvudet på henne. Det dämpar skriet med ett par decibel och krossar inte hans trumhinnor. Han fortsätter; trycker ner kniven där han var tvungen att avsluta och drar upp huden ännu mer; ner till slutet av magen. Det är inte djupt så det är bara blodigt kött som syns. Det är det som finns under första hindret han vill åt. Han drar isär huden lite med hjälp av händerna för att blotta hennes öppnade kropp lite mer. En djup stöt går ner till hans mellangärde.
Han hugger med skalpellen ner i lungorna, mellan krasande revben. Hugger henne blodig och mer levande än hon någonsin varit. Han spetsar hål på henne hjärtfrekvens och hon piper lågt. Tårarna har slutat rinna, som om hennes tårkanaler har torkat. Han stannar upp en stund och begrundar sitt verk; mästerverk, hans levande skulptur; porslinsvit med dockläppar. Han torkar bort ett par svettpärlor ur sin panna med en skrynklig servett och fortsätter sedan med sitt arbete. Han öppnar upp hennes vibrerande kropp och gräver bland nakna organ. En grov hårdnad pulserar under byxorna på honom och han stryker sig mot kilometerlånga tarmar. Han lyfter upp tarmarna, njuren, magsäcken och levern ur kroppsskalet och placerar dem i en hink bredvid. Han plockar fram en kista där han planerar att behålla hjärtat. Den placerar han bredvid hennes darrande kropp.
Ömt stryker han handen över lungorna och den dunkande muskeln och griper tag och drar.
Han håller muskeln i ett hårt grepp i sin hand, begrundar dess form varsamt genom sina hökögon. Blodet rinner ner mot hans handleder och ger en bra kontrast mot hans likbleka hud och ljusblåa blodådror. Precis när han ska lägga ner hjärtat i det kistformade skrinet hörs ett väs från den döda flickan. Han sneglar på hennes blodiga kropp. Ögonen är fortfarande halvt öppna och i munnen har hon den smutsiga trasan. Armarna är helt utsträckta på vardera sida och benen ligger slappt, halvt böjda inåt. Han skakar bort den förvirrade tanken som lurar i bakhuvudet på honom innan det hörs igen. Den här gången starkare och då ser han det; munnen rör på sig. Han stelnar på plats. Ljud kommer ur hennes hals och munnen rör på sig, försöker forma ord med en trasa mellan läpparna. Med darrande rörelser lossar han försiktigt på trasan och lyssnar. Till en början hörs ingenting. Sedan börjar ett hest läte ta form i hennes hals och munnen börjar röra på sig. Den lilla tungan slinker ut och fuktar de torra läpparna. Han snubblar bakåt i chock och stirrar på henne på håll.
â€Ffff-â€, hörs ur henne. â€Förlåt.†Han är på väg att spy upp sina egna organ i ren skräck. Handsvetten bryter fram och han skakar likt skälvande asplöv. Hur kan hon inte vara död? Han har skurit upp henne, plockat ur hennes organ och slitit ut hjärtat ur sitt näste. Hur kan hon då inte vara död? â€Förlåt.†Viskar hon svagt igen. Rösten är grumlig men fortfarande flickaktig. Hans hjärna dunkar hårt innanför skallbenet. Har han blivit galen? Hon ber om ursäkt om och om igen innan han får nog och flyger fram mot henne och pressar ner hjärtat i hennes hals. Hon gör motstånd men han är starkare. Han trycker ner muskeln långt ner i halsen på henne och ser på henne medan hon kvävs, om och om igen.
Blåmärkena runt hans hals svider plötsligt och han vet att han inte är ensam med den kvävande flickan. I hörnet står en mörk gestalt och sällskapar med honom. Gråten står i halsen på honom och flickan slutar aldrig kippa efter andan. Men nu är han i alla fall inte ensam.
|
|
|
|
