Ljusets dolda Mystik - del 1! |
Månaderna hade flutit på och det var äntligen sommar igen och så mycket har hänt de här senaste månaderna.
Jag har flyttat till Valedale och sålt mesta av mina hästar. Danne var hemma hos min syster i Jorvik City och resten av hästarna har fått nya ägare. Det var inte bara det som var nytt. Mitt hår var inte blont längre. Mitt hår var brunt och kort, men förutom det var allting annat detsamma.
Jag bodde i ett av husen som låg bortanför Avalons hus och Valedale försäljningsstallet. Jag bodde där tillsammans med Chiara, som också hade flyttat till Valedale.
Vingården och alla hästarna påminde för mycket från den hemska tiden för några månader sen och jag behövde starta om mitt liv.
Dock var det fortfarande svårt. För vart jag än gick, blev jag påmind om tiden med Derek, som inte ens visste vem jag var.
Fripp hade också låtit mig gått med i Aideens Beskyddare, trots att jag sagt att jag inte ville gå med i något. Avalon har tagit hand om mig de här senaste månaderna och han har tränat mig att bemästra svärdets teknik. Vilket jag tyckte var löjligt. Att bemästra svärdets teknik var inte lätt och Avalons sätt att lära, var stenhård och jag har under de här månaderna utstått blåmärken och skrubbsår. Det var inte så lätt att bemästra något, som dessutom kunde, vid fel teknik, även skada mig själv om jag tappade koncentrationen. Vilket jag ofta gjorde och fick utstå slag och tugga grus.
"Vad har jag sagt om att röra på fötterna?" Sa han när jag ännu en gång åkte på en snytning och satt på marken. Mitt svärd, som inte var annat än ett svärd i trä, låg några meter ifrån mig. Blodet droppade ner från min näs och blodade på min lila tröja.
Jag sa inget utan ställde mig upp och gick efter trä svärdet. "Fötterna är din balans och du måste börja lära dig att använda benen. Gör du inte det, kommer du aldrig kunna stå emot din motståndare. Jag har sagt det till dig flera gånger!"
"Har jag inte sagt att jag inte vill lära mig bemästra svärdets teknik!" Morrade jag och plockade upp svärdet. Jag svängde den runt några varv i min hand och vände mig om mot honom. Flyttade mitt högra ben bakåt och höll svärdet redo för strid.
Chiara låg på en solstol vid huset i bikini och mörka solglasögon och njöt av lugnet från vattenfallet, Avalon röst och fåglarnas kvitter. Avalon svängde sitt svärd och gick till attack mot mig.
Trä svärden slog i varandra och jag gjorde allt jag kunde för att försvara mig mot honom. Avalon var den starkaste av oss och han hade i många år mästrat svärdets teknik och hans slag med trä svärdet mot mitt, fick mig att hamna på ena knäet. Jag höll i änden på svärdet och trä bladet. Jag höll emot för att inte åka helt ner på mina knän och ännu en gång få skrubbsår och förstörda kläder.
Jag tog i med kraft från mina ben och fick kraft att putta bort Avalons svärd ifrån mig. Kraften jag fick, fick Avalon snubblade bakåt.
"Bra!" Sa han uppmuntrande och log. Jag log inte.
Jag hade varit på dåligt humör i flera månader och jag hade ingen anledning till att le längre. Jag kastade svärdet åt sidan och gick fram till Chiara, som gav mig en flaska med vatten.
"Du verkar få in tekniken nu!" Sa hon utan att titta fram från dom mörka glasögonen. Avalon satte sig ner på solstolen bredvid henne.
"Du kanske vill pröva själv?" Sa jag till henne och drack från vattenflaskan.
"Jag har försökt, men Herr överbeskyddande låter mig inte pröva!" Sa hon sen och log. Avalon skakade på huvudet och drack även han av det kalla vattnet från flaskan. Jag ville så gärna le, men jag lät bli. Jag var lycklig för deras skull, att dom båda funkade så bra ihop även fast dom båda var så otroligt envisa. Kanske var därför som dom fungerade ihop.
"Kommer du komma och sova i huset i natt eller tänker du stanna här en natt till?" Frågade jag henne spydigt utan att se ner på henne. Hon flyttade ner solglasögonen och tittade upp på mig.
"Saknar du mig?" Sa hon sen och satte sig upp i stolen.
Jag ryckte på axlarna.
"Kanske!" Svarade jag henne.
"Du kan sova hemma i huset ikväll. Jag kommer vara upptagen ikväll och vill gärna inte bli störd." Chiara skrattade lågt.
"Du har inte haft så mycket att göra dom här senaste dagarna!" Sa hon och satte solglasögonen på plats igen och la sig ner.
"Vad tror du det kan ha bero på?" Hon log åt honom. Jag vände bort mitt ansikte från dom medans dom gnagde på varandra. Chiara älskade att retas med Avalon och oftast brukade det sluta med att dom vart ovänner, men dom förlät alltid varandra efteråt.
Jag ställde ifrån mig vatten flaskan och började sen gå bort från huset. -"Vart ska du ta vägen? Vi är inte klara än?" Ropade Avalon efter mig. Jag stannade, men började gå igen. Jag svarade honom inte heller, utan fortsatte gå ner på stigen nedanför Avalons hus. Jag följde stigen tills jag kom ner älven.
Jag klädde av mig, la kläderna på marken, tog sats och dök ner i det kalla vattnet. Vattnet var iskallt men det kändes skönt mot min kropp, efter alla slag jag fått de här senaste månaderna.
Jag simmade upp mot ytan och tog ett djupt andetag innan jag började simma ut till mitten av älven. Jag kunde se att Avalon gått efter mig och stod på sin bakgård ovanför stigen och såg mig. Nog var han överbeskyddande alltid.
Han stod i mörka jeansbyxor och en vit T-T-shirt som var v-ringad. Han höll sin högerhand i fickan på jeansbyxorna och i vänster, höll han i trä svärden.
Det var ovanligt att se honom i mer civila kläder. Inte nog med det hade han klippt bort det långa svarta håret och hade nu kort svart hår istället. Han såg mer manlig ut nu, än då han hoppade runt i sin tunika.
Jag vände mig om och dök ner under iskalla vattnet. Det var rätt bra djupt här i mitten och ju längre ner jag kom desto mer blev det ett obehagligt tryck i öronen och kallare. Men jag fortsatte neråt. Jag ville bara undvika att se honom i ögonen, eller behöva tänka på Derek och de fasansfulla månaderna. Jag vände på kroppen och kände hur mina ben tog i botten av älven. Jag sjönk ner i det kalla vattnet, trots att jag skrek efter luft, envisades jag att stanna kvar en stund till, innan jag inte kunde hålla ut mer. Jag tog i med kraft från benen och sköt mig uppåt. Med hjälp av mina armar tog jag ordentliga simtag, bröt upp vattenytan och tog ett djupt andetag. Min kropp hade börjat vänja sig vid kylan.
Avalon stod inte kvar och såg efter mig, vilket fick mig att simma mot land och hoppa upp från det kalla vattnet. Jag gick hem och ställde mig i duschen och tog hand om mina skrubbsår. Det har hänt så många gånger att jag ställt mig frågan, om det var värt att lämna Valedale och besöka Derek? Skulle han veta vem jag är eller skulle allt bara bli pinsamt? Jag suckade uppgivet, satte mig på golvet i badrummet och drog upp mina ben mot mitt ansikte. Jag kunde inte stoppa tårarna som vällde ner över mina kinder.
Chiara:
Avalon satte sig ner bredvid mig igen och lade svärden åt sidan.
"Varför suckar du?" Frågade jag honom.
"Hur har du stått ut med henne under alla dessa år?" Frågade han mig och han ögon var riktade mot älven. Jag log.
"Hon brukar inte uppföra sig så här vet du. Du har inte glömt bort vad hon gått igenom?" Jag satte mig upp på knä bakom honom och la armarna runt honom. Han la sin arm över mina.
"Nej, det går inte att glömma heller." Sa han lågt. Vi satt tysta länge innan han pratade igen. "Hur var hon innan allt detta hände?" Jag skrattade och släppte honom.
"Tänker du förändra din syn på henne?" Frågade jag honom retsamt. Han log.
"Kanske det! Om inte annat kanske jag kan lära känna henne bättre." Sa han och vände sitt ansikte mot mig. Jag lutade min panna mot hans.
"Jag tror inte det kommer hjälpa. Emma är en person som trivs att vara ensam. När Derek kom in i hennes liv hade hon någon att vara med och längta till att få vara med, men som också respekterade henne för den hon var. Att påtvinga henne till något, som Fripp gör nu, tvingar henne till att vara en medlem av Aideens beskyddare, gör det svårt för henne. Hon nämnde det i den Hemliga Stenringen." Sa jag uppmuntrande till honom och tänkte tillbaka till den kvällen.
Det var en kväll att minnas som en av dom värsta. Jag la min hand över min mage, som blottade två synliga ärr. Avalon hade sett min rörelse och tog min hand.
"Gör det ont?" Undrade han oroligt. Jag skakade på huvudet och log.
"Nej, jag fick en tillbaka blick bara." Log jag. En hemsk tillbaka blick rättare sagt. Jag har, liksom Emma, kämpat med att inte tänka tillbaka. Men det var svårt att inte göra det. Ärren på min mage visade mig det allt för tydligt.
"Inget kommer kunna hända dig igen Chiara!" Han smekte min kind när han sa det. Jag nickade.
"Jag vet! Det är inte så lätt att inte tänka på det!" Svarade jag honom och började ställa mig upp. Solen försvann ner bakom Berget i Valedale, vilket betyder att klockan var efter fyra på eftermiddagen. "Vi ses i morgon!" Sa jag och böjde mig ner och kysste hans hjässa och började gå hem till huset, jag delade med Emma.
Avalon satt ensam kvar och såg efter mig.
|
|
|
|
