Ljusets dolda Mystik - Prolog! |
Det var riktigt skönt att rida ensam. Hon trivdes oftast att rida ensam än rida tillsammans med någon eller i grupp. Oftast, var det mycket prat och ingen lade ordentligt till att se omgivningarna man red förbi eller kände på den härliga doften av försommaren. Det var som nu blommorna blommade och vaknade upp före allt annat.
Linnea och Kirk hade just ridit runt hela Valedale sjön och precis vid sidan av den näst sista bron hittade hon en stig upp för berget ovanför Valedale. Hon hade aldrig vart där förut. Hon klappade Kirk på halsen och dom började rida uppför berget.
På berget ovanför Valedale sjön, fick dom se en fantastiskt utsikt och det kändes som om dom båda flög över sjön och över Valedale. Kirk fortsatte klättra uppåt utan några svårigheter alls. Linnea stannade honom när dom nåde toppen på berget. Linnea ville njuta av utsikten.
Den var fantastiskt. Hon kunde se så långt som till sandstranden borta vid Fort Pinta och slottet i Silverglade Byn.
Nedanför kunde hon ana stigen ner till Valedale från Valedale Sjön och och de små husen. Även se hur vackert Silversong floden ringlade igenom byn. Hon kunde även se den gamla kvarnen, som låg en bit bort på Valedale vägen.
Hon tittade ner på stigen och såg att den fortsatte neråt. Hon smackade igång Kirk, som började gå ner och vidare på stigen.
När stigen fortsatte gå neråt, kunde hon se hur närmare dom kom till Valedale vattenfallet. Långt nedanför berget kunde hon se huset som låg närmaste Valedales försäljningsstall. Hon stannade in Kirk och försökte se runt knuten på berget. Hon visste inte om hon skulle fortsätta vidare. Även om hela hennes kropp skrek av nyfikenhet. Skulle hon våga fortsätta fram på stigen?
Berget såg hemskt osäkert ut med tanke på all småsten, som rasat ner från berget. Linnea och Kirk fortsatte, hon var för nyfiken för att låta bli. När dom rundade hörnet så dök det upp ett dolt gömställe. Hon kommer inte ihåg att hon sett det här förut? Förutom kantinerna, dessa såg ut som dom som finns på Moorland stranden. Hon svalde och började backa undan med Kirk. Hon måste sluta vara så nyfiken emellanåt!
Hon snurrade runt Kirk och dom skulle börja gå därifrån. Det var då som dom hörde hur något rasade bakom dom.
Kirk, som annars är en pålitlig häst, gnäggade och stegrade sig. Linnea gjorde allt för att få honom att lugna ner sig, men när han böjde ner huvudet och kastade med bakbenen, kunde Linnea inte orka hålla sig kvar. Hon släppte taget om tyglarna och åkte över halsen på Kirk, som satte av i galopp bort ifrån platsen.
"Kirk!" Ropade Linnea skärrat efter honom. Hon hade klarat sig rätt så bra i fallet. Hon undgick med bara lite skrapsår.
Hon ställde sig upp och borstade bort jorden från sina byxor. Hon tittade sen upp och hörde igen hur ett jordskred åkte ner över berget. Hon skyndade sig fram för att se. Det enda hon såg var ett stort dammoln från berget som rasat ner. Men hon kunde inte se vart jordskredet hamnat? Det fanns inga synliga bevis, förutom dammet.
Linnea började backa undan från platsen. Om berget var känslig för rörelser och ljud vore det klokt att ta sig därifrån.
När hon vände sig om, hade hon en person framför sig, som bar en dress i rött skinn. Linnea tittade upp och det enda ansikte hon såg var, en röd mask. Linnea backade undan från personen som tycktes följa efter henne för varje steg hon backade ifrån honom.
Hon vände sig om och började springa mot gömstället.
Precis bakom henne stod två andra personer i en likadan dräkt. Enda skillnaden var färgen. En i vitt och en i svart. Och så var det kvinnan som dök upp bakom dom. Hon bar en blodröd klänning, runt hennes hals och armarna på klänningen, hade klänningen beigea kanter, som var broderat med röda heraldiska djur. Hennes midja var smal och runt hennes midja låg det ett rött band, med ljusa beigea tofsar i ändarna. Runt halsen bar hon ett kors berlock, som hade fem olika ädelstenar. På varje ände av guldkorset, satt det fyra blodröda ädelstenar. Ädelstenen i mitten av korset, var vit dimmig. Hennes blonda hår var uppsatt i en elegant knut bakom huvudet. Knuten hölls upp av ett rött band.
Hon kom och ställde sig framför de maskerade männen. Hennes blå ögon hade en grön nyans och kvinnans blonda hår flammade upp och Linnea kunde tydligt se en grön aura runt henne.
Linnea vände sig om för att springa från styggelsen. Men personen i rött skinn stod bakom honom och tog ett hårt tag om hennes arm. Han svängde henne runt tillbaka till den flammande kvinnan och vred om hennes arm. Linnea öppnade munnen för att skrika, men tystades innan hon hann få ut ett ord.
Kvinnan satte sig ner framför henne och studerade den unga flickan.
"Duger hon?" Rösten var manlig och kom från mannen i rött. Claire nickade. Linneas rädsla växte. Hon var låst till marken och kunde inte röra sig alls. Claire slet upp Linneas blåa tröja och blottade sin bröstkorg för henne. Claire drog sitt finger över kinden på Linnea och följde en linje ner över hennes hals och stannade precis utanför hennes hjärta. Kvinnan Claire log inte. Det enda hon fokuserade på var att titta länge över punkten över Linneas bröstkorg.
Hon förde pekfingret och långfingret över Linneas hjärta, pressade ihop dom och genomborrade Linneas bröstkorg. Linnea började skrika och försökte slita sig loss från sitt järngrepp. Men hela hennes kropp vägrade lyda henne. Hon satt på knä framför denna hemska kvinna och kände hur hon greppade tag om hennes hjärta.
Claire tryckte in hela sin hand och greppade tag om hjärtat på flickan, som jämrade sig. Hennes hjärta pumpade kraftigt och ansträngt. Nu först log Claire. Hon tog ett ordentligt tag om hjärtat på Linnea.
"Nej! Nej snälla, sluta!" Tårarna vällde ner för Linneas kinder när hon tittade bedjande på kvinnan, som inte tycktes se henne i ögonen. Claire hade bara ögonen för en sak.
Claire ryckte till och tittade sen in i Linneas ögon. Flickan var i svår chock och andades djupa andetag. Claire lyfte upp hjärtat hon höll i sin hand. Linnea såg hur sitt egna hjärta pumpade på i handen på kvinnan.
"Visste du, att unga hjärtan kan ge ett evigt liv?" Kvinnas ord skar in i öronen på Linnea, vars ögonen rullade bakåt och kroppen hennes, föll framlänges. Kroppen efter Linnea, blev liggandes på marken utan några tecken på liv. Linneas själ hade sen länge lämnat jordelivet.
Claire ställde sig upp.
"Gör er av med kroppen, lämna inga spår!" Sa hon och började gå därifrån utan att se tillbaka på flickan hon just dödat. Hon började gå över metallen och till bergsväggen, som stod öppen för henne. När hon gick in i berget, som stängde sig efter henne.
|
|
|
|
