Vem där? - Del 2 |
Läs gärna del 1 innan den här delen. Och glöm inte att kommentera, jag tar mer än gärna emot konstruktiv kritik.
Samuel ställde sig framför hallspegeln, hälsade på sig själv och kammade sedan igenom håret lite snabbt innan han steg in i köket. I köket möttes han av en stark, fräsch doft men han kunde inte riktigt sätta fingret på vad det var. Citron kanske, eller något åt det hållet. I vilket fall som helst så tyckte han om den, mycket.
Gästerna däremot var han inte så förtjust i. Det var en familj av två föräldrar och en son, sonen såg ut att vara i samma ålder som Samuel, det vill säga 16 år. Föräldrarna såg betydligt äldre ut.
Gästerna och Samuels mamma satt runt långbordet och samtalade livligt, bland annat om hur fint Samuels mamma hade dukat. Vilka fjäskare, hela högen. Komplimanger om smycken och kläder flög fram och tillbaka över bordet, som om det var någon slags tävling.
Med en suck satte Samuel sig ned vid bordet och vred på sin tallrik lite grann. Sedan började han lassa upp lite potatis och svartvinbärsgelé på den. Först trodde han inte att någon lade märke till honom, men efter ett tag var det som att han var i centrum av allting. Med nyfikna blickar började föräldrarna ställa Samuel en hel drös med frågor. Frågor han inte kunde svara på. Frågor han inte ville svara på. Frågor som skulle ge gästerna “artighetspoäng”.
“Så, Samuel Lindquist… Din mor säger att du är ett riktigt geni, ett underbarn. Stämmer det?”, sade pappan och log brett. Nog stämde det alltid, men att skryta vid ett första möte anses ju vara ohyfsat. Det var precis det han inte skulle vara idag. “Ibland drar min mamma till med lögner”, svarade Samuel och ryckte på axlarna.
Innan han förstod vad som gått fel fick han en hård spark på smalbenet. Han tjöt till och rynkade pannan. “Vad skulle det vara bra för?!”, utbrast han och såg på sin mamma på andra sidan av bordet. Hennes kinder var illröda, men hon bara log och sade “Haha, det är min Samuel det! Skämtar alltid! ‘Den lille skämtaren’ brukar vi kalla honom! Är han inte för underbar?!”.
Det uppstod en kort, obekväm tystnad innan den andra mamman svarade, “Jodå… Han, jodå. He… He…”. Hon slickade sig flera gånger om munnen och bet sig i underläppen. I flera minuter var det helt tyst, det enda som kunde höras var skrapandet av bestick mot tallrikar. Men så började det höras ett fniss från ena änden av bordet. Det var sonen, Tom. Med händerna för munnen och ögonen hopdragna till små springor försökte han stå emot ett skratt som låg och bubblade inom honom. Men tillslut gick det inte att hålla tillbaka mer, och han brast ut i garv. Skrattar han åt mig? Hur kan jag inte ha lagt märke till honom innan? Han skrattar säkert åt mitt dumma svar… Fast det var ju rätt kul egentligen, det var nog inte svaret de hade förväntat sig.
Samuel såg på Tom när han skrattade. Toms axlar hoppade upp och ner i takt med hans skratt och ögonen var alldeles vattniga. Det var en ytterst rolig syn för Samuel, han hade aldrig sett någon skratta så mycket förut. Han fick en sådan härlig känsla inom sig, Toms skratt var så underbart och så himla smittsamt! Till slut kunde Samuel inte heller hålla sig och brast ut i garv han med. Det kändes inte pinsamt att skratta med Tom, det kändes bara… Rätt!
Deras rungande skratt fick föräldrarna att känna sig illa till mods, och efter ett tag av väntande på att skrattet skulle dö ut skickade Samuels mamma upp de båda till Samuels rum. Det var knappt de kunde ta sig upp för trapporna, skrattet fick deras ben att skaka och deras magar att värka. Men efter flera minuter av kämpande var de till slut uppe. Med tårar rinnande ned för kinderna slängde de sig på Samuels säng och pustade ut.
De fnittrade lite till och från medan de tittade upp i taket, och bara sög i sig lyckan.
“Den här middagen blev mycket bättre än väntat”, sade Tom och lade sig på sidan för att kunna se Samuel. Samuel vände sig också om, och såg på Tom. Det kändes så annorlunda, att ha någon annan än sin mamma på sitt rum.
“Ja, fast jag visste ju inte ens att ni skulle komma”, svarade Samuel.
“Inte? Då blev det ju en perfekt överraskning för dig!”, sade Tom glatt och fnittrade till. Han började snurra en av sina mörkbruna hårlockar. “Eller, vad tycker du?”
“Jodå, väldigt bra överraskning.”, Svarade Samuel och log brett. “Men jag har inte sett dig här förut, vem är du?”
Tom lade sig på rygg igen, tog ett djupt andetag och började sedan berätta hela sin historia från och med hans flytt till Sverige från Israel när han var 6 år, till firandet av hans sjuttonde födelsedag för några dagar sedan. Fast att han utelämnade detaljerna så kändes det som att han han pratade i flera timmar. Samuel hade inte förväntat sig ett så långt svar och visste inte riktigt vad han skulle säga. Herre gud, jag måste ju säga någonting. Han kommer ju tro att jag är helt dum i huvudet. Fort, hjärna, svik mig inte nu när jag behöver dig!
“Aha… Fan vad coolt”, sade Samuel och nickade.
“Coolt vet jag väl inte om det är men ah, säger du det så... Du, jag ska nog dra nu.”, sade Tom och satte sig upp i sängen.
“Redan?”
“Mm, redan.”
Tom reste sig upp, och började gå mot dörren. Precis innan han gick ut vände han sig om, såg en sista gång på Samuel, och sade: “Förresten, Tom är bara ett smeknamn. Jag heter egentligen Thomas.”
|
|
|
|
