När ska livet ta en ny vändning? Del 25 |
Vi hade suttit länge i Elisabeths kök. Det hade närmat sig kvällen och vi satt alla tre i köket igen. Denna gången bjöd Elisabeth på middag. Vi åt under tystnad och sa inte ett ljud. Det var bara besticken från tallrikarna som gav ifrån sig klirrande ljud, eller glas som ställdes ner på bordet.
Efter middagen bjöd Elisabeth på hårda skorpor och ett annat sorts te, denna gången bjöd hos oss på Earl Grey, medan hon fortsatte dricka av sitt tallbarrs te. Just som vi hade börjat äta på skorporna öppnades ytterdörren och in genom köket kom Avalon in. Han förvånades över att se oss alla, liksom vi förvånades över att se honom.
Chiara vände bort sitt ansikte och tittade ut mot stallet.
"Vad gör du här?" Frågade han mig, ohyfsat enligt mig.
"Jag har en bäst vän som bor här, kan det bero på det?" Sa jag, en aning spydigt tillbaka och tuggade på den hårda skorpan. Det kändes som om tänderna skulle gå sönder.
"Just ja!" Sa han sen och satte sig ner bredvid mig. Jag tittade mot Chiara som envist glodde ut genom fönstret och vägrade titta på honom. Elisabeth ställde fram en kopp med hett vatten till Avalon. Han tackade och la ner en påse Earl Grey.
"Jag har pratat med Fripp och han vill träffa dig Emma!" Inledde han samtalet medan han doppade en av dom hårda skorporna i teet.
Jag vände mig mot honom.
"Varför vill han träffa mig?" Undrade jag förvånat. Jag visste inte ens vem han var.
"För han vill ge dig en belöning." Jag skrattade. Avalon vände sig mot mig, gravallvarlig.
"En belöning? Vad har han att erbjuda mig?" Avalon log skevt och skakade på huvudet.
"Har du druckit?" Avalon spände sig och han tittade på mig igen.
"Jag är inte född bakom flötet. Ditt sätt att röra dig på. Du stålsätter dig inte för att visa att du går vingligt, du är trött och svarar spydigt!" Vi tittade på varandra. Våra ögon sköt blixtrar.
"Nej, jag tänker inte träffa Fripp." Jag reste mig upp.
"Tack för maten och teet Elisabeth." Tackade jag och började gå mot ytterdörren. Avalon tog tag om min handled.
Jag vände mig om mot honom. Han hade gått ifatt mig in i hallen.
"Snälla!" Bad han sen. Hans ögon var trötta och bedjande.
"Varför skulle jag? Jag har inte gjort något för att förtjäna en belöning!" Jag drog mig ur hans grepp. Jag öppnade dörren och började gå ner för backen till stallet. Dörren bakom mig öppnades och jag hörde hur någon kom gåendes, fort bakom mig. Jag vände mig om och undvek just ett slag, som ven över mitt huvud. Jag föll baklänges ner på marken och slog i armbågarna först. Smärtan skickade signaler direkt till hjärnan. Jag tittade upp och Avalon stod ovanför mig, förbannad.
"Vill du slåss?" Morrade jag och ställde mig upp.
"Jag gör vad jag måste för att få dig till Fripp. Han vill träffa dig och när han vill träffa någon, är det något speciellt hos dom. Varför kan du inte förstå det?"
"Förstå det? Vet du vad jag har gått igenom? Vet du ens hur det är att nästan förlora någon du älskar?" Skrek jag åt honom. Avalon vart tyst och sänkte sina nävar och hans ögon riktades mot Elisabeths hus där Elisabeth och Chiara stod på trappan vid ytterdörren.
"Allt för väl," viskade han lågt. "Jag vet allt för väl hur det känns."
"Förstår du då varför jag inte har lust att träffa någon jävla guru! Jag vill inte träffa något. Jag vill reparera mitt liv Avalon!" Suckade jag åt honom, med en viss irritation. Avalon hade åter igen knöt nävarna, ordet guru var lite skamligt sagt om någon som skapat Aideens Beskyddare.
"Det är sällan Fripp ber att träffa folk från den här världen, så länge dom inte ingår i Aideens Beskyddare."
"Jag är inte en av Aideens Beskyddare" Protesterade jag.
"Jo, du vart det på plattformen. Du är född och är ättling efter Aideen. Du är en Aideens Beskyddare eftersom du har Aideens Ljus inom dig!"
"Men Aideens Ljus är små fragment från små stenar! Det finns inte en chans att jag är det!" Jag ville inte tro att det var sant. Jag hade försökt dölja vem jag egentligen var och jag är ingen beskyddare av Aideen. Jag ville leva ett normalt liv utan att behöva utsätta mitt liv eller någon annans liv för fara.
"Men du vart det i samband när Fripp väckte upp ljuset inom dig. Varför kan du inte inse sanningen och acceptera det!" Jag tittade bort från honom. Tårarna steg upp till ögonen och jag försökte skaka bort dom.
"Detta är vad du var född till! Varför kan du inte ställa upp och skydda Jorvik!" Jag hånskrattade.
"Skydda Jorvik? Föddes du igår eller?" Jag hörde hur han drog svärdet ut skidan och riktade det mot mig.
"Fresta mig inte!" Morrade han.
"Du skulle aldrig ha dragit upp svärdet då!" Fortsatte jag och Avalon gjorde utfall mot mig med svärdet, som riktades mot mig. Jag undvek från att klyvas mitt i. Jag hade inga som helst vapen till hands att använda som försvar. Jag undvek svärdet en gång till när han fortsatte att attackera mig.
"Hade du inte druckit så skulle du ha träffat bättre!" Retades jag.
Klingan från svärdet kom alldeles för snabbt mot mig att jag tappade fotfästet och föll bakåt. Avalon hoppade och svärdets klinga var riktat mot min kropp. Jag höjde händerna mot honom och ett vitt sken kastades mot Avalon som landade några meter bakom mig.
Jag föll bak mot den jordiga marken och det kändes som om all energi hade lämnat min kropp.
Avalon stod ovanför mig med svärdet riktat mot mig. Jag gjorde ingen för att slå bort svärdet.
"Magin du bär inom dig är en av dom starkaste krafterna och när du använder dom fel så kan det också kosta dig ditt liv. Med min träning kan jag hjälpa dig att behärska den." Han la tillbaka svärdet i skidan och hjälpte mig upp på benen.
"Följ med och träffa Fripp."
Jag himlade med ögonen och såg bort mot Chiara och Elisabeth. Dom tittade förskräckt på oss efter att vi slagits mot varandra. Jag bet mig i läppen och tittade upp på Avalon.
"På två villkor!" Muttrade jag. Han nickade.
"Sluta drick, det skadar bara dig själv och alla i din omgivning! För det andra, lägg energi på att vara med Chiara, jag kan se att du mår dåligt av att hålla dig borta från henne och det tär på henne. Fortsätter det här kommer hon aldrig kunna läka och bli hel, en bit av henne kommer alltid saknas om du kommer fortsätta hålla dig bort från henne!" Han tittade mot huset och sen tillbaka på mig och nickade.
Han höll fram sin hand mot mig, jag tog den och vi skakade på det.
"Jag följer med och träffar Fripp."
Vägen till Fripp var inte så svår. Enda vi behövde göra var att ta oss upp för backen bakom Elisabeths hus och följa efter en spiral stig, som öppnade upp en en dold port in till en plats där tid och rum stod stil.
Chiara var också med. Hon har vart den som haft idéer med sig och även om hon inte tillhörde Aideens Beskyddare, fick hon räknas in som en dom. Hon gick bredvid mig. Långsamt. Smärtan gjorde henne påmind om händelsen mellan henne och Ron.
Trots det så kämpade hon på och trotsade smärtan och gick med oss. Avalon gjorde mig sällskap och hjälpte henne. Chiara tog inte mot hans hjälp och puttade bort honom. Han tittade på mig och såg sårad ut när Chiara avvisade honom, men han valde att gå bredvid oss istället. Upp mot spiral stigen.
Det kändes väldigt underligt att färdas till ett ställe som inte tycktes existera på kartan. Chiara hade redan vart här en gång innan mig, men hon fick alltid samma känsla som första gången.
När vi kom ut i något som såg ut som en gammal ruin sal så stannade jag upp för att se vart vi hamnat. Chiara hade inge val än att stanna med mig.
"Det är bara gamla ruiner!" Sa hon sen till mig och började gå. Jag följde med henne, men jag var fascinerad av ruinerna. Vi kom fram till mitten av salen och framför oss kunde jag se en liten varelse sitta i mitten.
"Jag tar henne nu Emma, du kan gå fram." Sa Avalon och tog tag i Chiara som inte protesterade. Hon lutade sig mot Avalon, som hjälpte henne till en gammal trappa i ruin salen. Jag gick fram till den lilla varelsen, som var slående lik en ekorre, men det var något annat med honom. Jag hade sett honom förut, men vart?
Bakom honom stod resten av Aideen Beskyddare. Alex, Lisa och Linda. Bredvid Linda stod Conrad och Leon. Leon bar en lång svart rock, mycket lik den dom Avalon hade. Men Leons var mer speciell. Runt kragen hade han olika symboler på Solen, Månen, Blixten och en Stjärna. Han log när han såg mig och bugade sig lågt. Vilken resten av Aidens Beskyddare också gjorde.
Jag log skevt och vinkade till dom och fortsatte fram till Fripp. Det var svårt att se om han log eller inte.
"Välkommen Emma till den Hemliga Stenringen. Vi är glada att ha dig här!" Hördes Fripps mörka röst genom ruin salen. Rösten var bekant och jag försökte komma på vart jag hört den. På teve?
"Tack, tror jag!" Log jag nervöst och stannade på mitten av ruin salen.
"Du är bjuden hit av Avalon från mig. Och jag är glad att se att du mår bra." Jag stirrade fortfarande ner på den blåa ekorren med märkliga tecken.
"Jag blev tvingad hit!" Svarade jag och tittade mot Avalon och dolde handen i ansiktet och skakade på huvudet. Chiara slog med handen över armen på honom.
"På så vis!" Sade Fripp och hade följt min blick till Avalon.
"Det måste ha vart en hård strid, dina kläder var rena då du kom till Elisabeth." Jag hån skrattade åt honom.
"Varför är jag här?" Frågade jag honom otåligt. Aideens beskyddare viskade hetsigt med varandra. Fripp tystade dom och skuttade fram mot mig. Jag backade undan från honom. Han skuttade förbi mig och hoppade upp på en sten, som från tomma intet, dök upp. Han satte sig på den vinkade in mig till honom.
"Emma, du är här för att jag vill det." Sa han.
"Jag är glad att kunna bjuda in en ny mäktig medlem av Aideens beskyddare och tack för din hjälp mot Dark Core kommer jag uppfylla en önskat åt dig!" Sa han och han svängde runt med tassen och en liten bild från världen utanför kom fram. Det var en scen från plattformen där jag höll på att försvinna in i Pandora. Men precis innan kommer ett starkt ljus upp framför mig. Jag kunde se Fripp dyka upp, placera sin tass på min panna, viska några ord och det vita skenet vart ljusare än någonsin.
"Emma du är ättling till Aideen. Du bär Aideens ljus inom dig och du är en av våra utvalda att skydda Jorvik."
"Det kan inte vara möjligt. Aideen var en av våra största beskyddare och hon bar alltid ett fragment av Aideens ljus med sig som var som en sten. Det finns inte ett chans att jag är ättling till henne!" Muttrade jag, scenen gjorde mig illa till mods och jag vände mig bort från bilden, som tynade bort.
"Det många av våra beskyddare inte vet är att Aideen, krossade stenen, gjorde en bryggt på den och drack av den. Hon gjorde så för att skydda den sista fragmentet. Hon drack den i samband med att hon var gravid och ljuset hon svalde, gick vidare till hennes barn och deras barn. Men med tiden så löpte ljuset ut och ättlingar till Aideen försvann spårlöst. Ingen visste vad dom fanns och jag har sökt i många år Emma. Jag skulle aldrig vara osäker på en sådan här grej." Berättade Fripp och tog en kort paus.
"Hur jag visste att du bar Aideens Ljus inom dig, var på grund av din livsvilja. Redan första dagen som du hamnade hos Mr. Kembells män, skulle du ha mist ditt liv där. Men du stod på dig och väntade ut tills din hjälp kom, Derek. Jag har vetat sen dess och jag hade inte fel." Jag tittade ner i golvet och sen bort mot Aideens Beskyddare som tittade hoppfullt på mig, att jag ska bli en av dom.
Jag skakade på huvudet.
"Jag ville inte det här!" Viskade jag till slut. Jag tittade upp på Fripp.
"Du ger mig en önskning och jag har valt den!"
"Låt höra!" Bad Fripp. Han log nog för rösten var glädjande.
"Jag vill slippa Aideens Ljus." Röster chockades runt oss och dom började viska ivrigt runt oss. Fripp vart tyst. Han hade placerat tassarna mot ansiktet.
"Är du säker på det?" Undrade han sen.
"Aideens Ljus är en stor förmåga som många skulle drömma om."
"Just därför vill jag slippa den, om folk verkligen strävar efter förmågan önskar jag den inte. Jag vill inte hamna under det tredje hjulet. Ingen ska behöva leva med något dom inte önskat sig." Fortsatte jag.
Fripp tittade mot Avalon som ställt sig upp. Han var en av dom som var mest upprörd över mitt beslut.
"Emma, det där menar du inte!" Sa han till mig. Jag vände mig mot honom. Min ena hand var riktad mot honom och han backade undan. Jag sänkte handen.
"INGEN, ska behöva leva med något dom inte önskat, ljuset ska skänka frid och inte räddsla. Ljuset är farligt och jag har utsatt mitt liv för fara för många gånger och det är nog med det nu! Aidens Ljus ska bort från mig!" Jag satte mig ner på knä framför Fripp.
"Snälla!" Bad jag honom. Tårarna vällde ner för mina kinder.
Fripp hade hoppat ner och satt sig framför mig.
"Emma, det du ber mig om nu, kommer också förändra din livssituation när du lämnar den Hemliga Stenringen. Ber du mig ta bort Aideens Ljus, så tar du även bort en del av din framtid." Jag stirrade oförstående på honom. En del av min framtid?
"Låter du mig avlägsna Aideens Ljus från dig, så kommer du aldrig ha träffat Derek." Det kände som om all luft gick ur mig. Jag tittade mot Chiara och Avalon, som fortfarande stod upp.
"Nej..." Viskade jag lågt genom tårarna. Jag hade aldrig trott att något så kraftfullt skulle få mig att mista Derek.
"Jag låter dig fundera en stund!" Fripp la sin tass på mitt knä och skuttade iväg och ut från Stenringen.
Chiara, Avalon och Elisabeth hade skyndat sig fram till mig.
"Emma, du kan inte göra så här!" Chiara hade satt sig ner framför mig och tagit tag om mina händer. Jag reagerade inte utan tittade ner i golvet. Tårarna droppade och skapade små pölar av saltvatten.
"Detta är ett val Emma måste göra själv." Sa Elisabeth övertygade.
"Vi har ingen rätt att övertala henne att göra det!"
"Gå och sörpla te eller något! Ska hon mista den enda personen hon älskat på grund av farlig magi?" Morrade Chiara åt henne.
"Tyst Chiara! Emma du gör det du tycker är rätt, även om jag inte tycker det är rätt!" Avalon hade lagt sin hand över min axel. Jag reagerade fortfarande inte. Jag tänkte fortfarande på om det vart värt det. Bli av med magin jag aldrig önskat och förlora Derek, eller stå fast med magin och gifta mig med Derek.
"Vad har jag för val?" Viskade jag sen.
"Vadå?" Undrade Avalon.
"Vad har jag för val, stanna med kraften och Derek och må dåligt att jag måste leva med något jag inte önskat eller förlora Derek för att slippa Aidens Ljus." Viskade jag kraftlöst.
Jag gömde mitt ansikte i händerna. Jag kunde inte stoppa tårarna som fortfarande rann över mina kinder.
"Har du bestämt dig?" Fripps röst var alldeles bakom mig.
"Ja." Sa jag kort och vände mig mot honom.
"Jag vill slippa Aideens Ljus."
"Emma, nej!" Viskade Chiara bakom mig.
"Jag har bestämt mig." Fripp la en av sina tassar på min hand.
"När jag tar bort Aideens Ljus så mister du Derek. Han kommer aldrig veta vem du är och han kommer aldrig ha sålt Sasha till dig. Du kommer vara en helt främmande person för honom. Alla vi i det här rummet kommer veta vad som hänt, men när du lämnar den här salen så kommer världen utanför aldrig veta vad som hänt oss alla. Ingen kommer komma ihåg att du blivit utsatt för fara. Mr. Kembells män och Dark Core kommer aldrig veta om dig och aldrig mer skada dig." Om det skulle vara uppmuntrande så kände jag mig bara mer sorgsen. Mista Derek för att rädda mitt eget skinn, var det egoistiskt tänkande?
Fripp hoppade upp på mina knän och han placerade sin lilla tass mot min panna.
"Det som vart dolt, skall åter vara dolt!" Sa han. Det lilla ruin salen lystes upp i ett vitt sken och när jag öppnade ögonen igen. Stod vi utanför Elisabeths hus, i iskall snöstorm.
|
|
|
|
