När ska livet ta en ny vändning? Del 24 |
Långsamt öppnade jag ögonen och upptäckte att jag var hemma på mitt rum på Vingården. Min gråa morgonrock hängde över min stol vid skrivbordet. Någon hade dragit för gardinerna för mitt fönster som låg ut mot Vingårds stallet. Jag satte mig upp i sängen. Jag hade legat på mage och kände att min nacke var lite stel. Mitt blonda hår hängde ner över mitt ansikte. När jag flyttade bort det så såg jag att Derek låg bredvid mig.
Mitt hjärta gjorde volter. Jag la mig ner igen bredvid honom och drog mitt finger över hans bröstkorg. Jag tittade upp mot hans ansikte och jag kunde se hur han log. Hans ena axel var bandagerad efter att Ron sköt honom i axeln. Han öppnade ögonen och jag log, att se hans bruna ögon fick mig skratta. Jag satte mig upp över honom och lutade mig fram och pressade mina läppar mot hans.
Han besvarade kyssen och la armarna om mig och drog mig hårdare om honom.
"God morgon" sa jag, med ett leende.
"God morgon!" Svarade han mig. Jag satte mig upp och tittade på honom. Det kändes som en dröm att se honom. Vi hade inte setts på flera veckor och nu låg han i min säng, bredvid mig.
"Hur är det med axeln?" Undrade jag. Han vred lite på axeln för att se om den smärtade. Jag kunde se hur hans ansikte drog ihop sig.
"Den är nästan hel!" Ljög han. Jag såg glimten i hans öga när han sa det. Jag skrattade.
"Lögnare!" Log jag. Han satt sig upp, tog tag om mig och svängde mig runt så jag hamnade på ryggen under honom. Lutade sig fram och hans läppar rörde mina omsorgsfullt.
"Hur mår du själv?" Frågade han mig. Jag kände igenom min kropp, men jag hade ingen smärta alls.
"Jag mår bra. Jag känner mig utvilad!" Svarade jag honom. Han la sig ner bredvid mig, med ansiktet vänt mot mig. Han såg så allvarlig ut.
"Chiara mår bra. Hon har börjat återhämta sig och febern har gått ner."
"Hur visste du att jag skulle fråga om henne?" Undrade jag en aning förvånat.
"Ni är bästa vänner, man oroar sig för varandra." Log han och la sig på rygg. Jag följde efter och låg tryggt intill honom och fortsatte dra mitt finger ut med hans bröstkorg. Jag log när jag gjorde det, för jag ville se om han var kittlig. Effekten var lika med noll, jag hörde inget fnissande eller såg den typiskt rytmen, som folk brukar få när man kittlar dom.
"Skönt att veta att hon mår bra. Hon har en bra läkare hos sig!" Svarade jag sen och vände mitt ansikte upp mot hans. Han låg med ansiktet vänt mot mig.
"Vad?" Undrade jag, hans allvarliga uttryck inte verkade försvinna.
"Du har inte svarat på min fråga än!" Sa han sen.
"Vilken fråga?" Undrade jag och satte mig upp. Han satt sig upp efter mig och tog mina händer.
"Tänk ordentligt nu. Jag ställde en fråga förut häromdagen. Det var precis innan vi vart störda." Fortsatte han.
Jag funderade en stund och försökte verkligen komma på vad för fråga jag missat. Det enda jag kommer ihåg var hur vi kämpade för våra liv. Blod som kom från Chiara, som jag försökte förgäves att blockera från att lämna hennes kropp.
"Jag ställde en fråga innan Chiara vart svårt skadad!" Sa han igen. Jag hade vart tyst många minuter. Då kom jag ihåg det. Det var under samma stund som han och jag flydde ensamma från Plattformen och jag försökte dra oss neråt mot botten våningen.
Mina kinder blossade upp och jag la händerna för kinderna. I ett försök att dölja det. Jag tittade sen upp på Derek, som la en blond lock bakom mitt öra.
"Du kommer ihåg?" Jag nickade och tappade talförmågan.
"Ja.. Jag vet inte vad jag ska säga?" Stammade jag fram nervöst. Derek tog min hand i sin och med den andra handen smekte han min kind. Han såg sårad ut och försökte säga något, men så fort han öppnade munnen för att säga något, stängde han den igen och tittade ner i sängen.
"Jag har kanske inte så mycket att erbjuda dig, men,"
"Men du har fel!" Sa jag direkt och min röst var så självsäker. Derek förvånades över att jag höjde rösten.
"Du har mycket att erbjuda mig. Du ser det bara inte. Du erbjuder dig ett liv tillsammans med dig. Du erbjuder mig äkta kärlek som du kämpat för, liksom har du fått mig att lita på dig, redan från första stund." Han öppnade munnen för att stoppa mig men jag tystade honom.
"Derek, det du erbjuder mig är kärlek och tillit. Inga pengar i världen kan köpa det åt mig." Log jag och höll hans händer i mina. Vi satt fortfarande på min säng utan att ens bry oss om att få på oss kläder.
"Mitt svar har sen länge vart Ja, jag har bara inte haft det i mina tankar sen vi kämpade för våra liv på Plattformen!" Dereks ansikte sken upp och han kastade armarna om mig och pressade läpparna mot mina. Jag besvarade kyssen.
"Så det är ett Ja?" Frågade han glatt.
"Ja!" Log jag och skrattade. Tårarna rann över och ner för mina kinder. Derek lutade sig fram och hans läppar masserade mina. Jag la mina armar om honom och drog han till mig och ner i sängen.
Senare samma vecka:
Chiara satt i köket hos Elisabeth och drack en av Elisabeths örtteer. Jag satt mitt emot henne och Elisabeth bredvid henne. Ingen av oss sa något. Jag hade precis berättat för dom, om att jag och Derek skulle gifta oss.
"Jag visste redan att du skulle säga Ja!" Började Chiara. Hennes ansikte var slitet men hon behöll god ton för att inte behöva lägga sig och vila.
"Hur länge då?" Undrade jag.
"Sen jag hörde honom ställa frågan på Plattformen. Det var strax innan Ron stack kniven i mig." Hon la handen över magen på sig. Elisabeth tittade ner på rörelsen och såg orolig ut.
"Jag mår bra!" Muttrade hon sen. Elisabeth tittade sen mot mig. Även om hon var orolig för Chiaras hälsa, log hon mot mig.
"Jag tycker det är underbart! Klart ni ska gifta er!" Sa hon med ett leende och drack nervöst från koppen med varmt te. Chiara fnös till!
"Du har aldrig gillat Derek sen han sist förrådde Emma!"
"Det är ju länge sen nu. Han har mognat på sig otroligt sen dess!" Försvarade Elisabeth sig själv mot Chiara. Chiara sköt ifrån sig sitt ört te och ställde sig upp.
"Ledsen om jag är lite tjurig, men jag tänker gå och lägga mig. Du behöver inte hjälpa mig upp!" Morrade hon åt Elisabeth, som hade ställt sig upp efter henne. Hon satte sig ner igen och vi såg på hur Chiara började upp för trapporna till sitt rum.
"Vad är det med henne?" Undrade jag. Elisabeth suckade.
"Hon är besviken på Avalon." Sa hon till slut och tittade upp på mig.
"Avalon? Varför då?" Undrade jag förvånat.
"Jag trodde ni två var tillsammans!" Elisabeth satte teet i halsen och hostade.
"Nej nej, nej nej! Jag och Avalon är goda vänner och inget annat! Jag har aldrig haft sådana känslor för honom eller någon!" Försvarade hon sig för fort. Jag log.
"Aha, kärlekstrubbel för Chiara? Varför kommer inte Avalon på besök?"
"Det gör han, men han kommer alltid på natten när Chiara sover. Oftast efter att han träffat Fripp. Han har vart hos honom mycket dom här senaste dagarna. Jag vet inte vad han håller på med." Mumlade hon och tog fram en servett och torkade bort teet hon spillt på bordet.
"Har Avalon har känslor för Chiara?" Undrade jag. Den där Fripp intresserade mig inte ett dugg. Om det är så, varför undvek Avalon att besöka Chiara under dagen?
Elisabeth ryckte på axlarna. Hon hade ingen aning själv. Avalon berättade aldrig sådana här saker för henne.
"Vad gör han hos Fripp?" Vi verkade inte komma någonstans med vårat samtal, jag kunde lika gärna fråga vem Fripp var. Återigen ryckte hon på axlarna.
"Det säger han inte heller. Avalon är en väldigt gåtfull person."
"Det menar du inte!" Viskade jag otåligt. Kunde ingen komma med vettiga svar än att rycka på axlarna.
"När hade ni tänkt ha bröllopet då?" Undrade Elisabeth som styrde bort ämnet. Den här gången var det min tur att rycka på axlarna.
"Jag vet inte om jag ska vara ärlig. Jag har inte haft så många tankar kring hur jag vill ha bröllopet. Hösten är snart här, kanske ett fint höstbröllop hade vart fint, men även vintern kan vara härlig. Även om jag inte gillar kylan." Sa jag och drack lite av mitt ört te. Det smakade som att dricka tallbarr, men jag drack av det ändå, för att visa respekt.
|
|
|
|
