När ska livet ta en ny vändning? Del 23 |
Emma:
"Chiara? Chiara?" Jag tog tag om hennes axlar och skakade om henne. Ingen reaktion. Jag lutade mig över hennes bröstkorg och lyssnade på henne hjärta och den slog ojämna hjärtslag.
"Emma!" Avalon la en hand över min axel. Jag slog bort den och började med hjärtmassage.
"Emma, lyssna på mig!" Sa han igen.
"1, 2, 3, 4" räknade jag medan jag pressade handflatorna mot hennes bröstkorg och tryckte igång hjärtat för att få den att kämpa vidare. Avalon tog tag om mina händer och stoppade mig från att fortsätta med hjärtmassagen.
"Hon kommer dö! Sluta!" Skrek jag åt honom och försökte dra åt mig mina händer, men Avalon höll dom i ett järngrepp.
"Du kan rädda henne!" Sa han sen lugnt. Jag tittade in i hans ansikte som var alldeles avslappnad.
"Hur då? Du hindrar mig från att ge henne hjärtmassage."
"Använd Aideens Ljus för att hålla hennes hjärta igång." Jag tittade oförstående på honom och sen kom jag vad han menade.
"Är det ens möjligt?" Frågade jag honom.
"Vi kan inte annat än försöka. Låt dina händer ligga över hennes hjärta, och tänk på alla dom fina minnen ni haft tillsammans och överför lyckan och ljusets energi till hennes hjärta. Med hjälp av den kan du hålla igång hennes hjärta tills vi kommer till Kaptens Brus båt. Därifrån kan jag och Elisabeth ta över." Log han och drog mina händer över Chiaras bröstkorg. Jag slöt ögonen och började tänka på alla goda och glada minnen vi haft tillsammans sen jag kom till Jorvik.
Jag kände hur jag log och ett ljus sken upp och en härlig värme spred sig genom min kropp, ut till fingertopparna och ner mot Chiaras hjärta som rusade upp och började slå jämna slag.
"Det funkar!" Sa jag i kör tillsammans med Elisabeth. Avalon lyfte upp Chiaras medvetslösa kropp och vi började springa längst ner till den lilla båten som stod där och väntade på oss. Conrad hade rott tillbaka för att hämta oss. Han ställde sig upp och tog emot Chiara och hjälpte oss alla ombord på den lilla båten. Alex puttade ut oss och Conrad tog i ordentliga tag med årorna och vi kom allt längre bort från Dark Core plattformen.
På Kaptens Brus stora båt tog dom emot oss och fasades över att se Chiara. Dom tog emot henne och tillsammans med Avalon, Conrad och Elisabeth, sprang dom ner under däck med henne. Jag stod kvar uppe tillsammans med Alex, Linda, Lisa och Derek. Mina händer skakade. Hela jag skakade.
Jag tappade fotfästet och föll baklänges. Derek fångade upp mig precis innan jag slog i huvudet.
"Hon är helt utmattad! Kom, vi ta med henne till hytten där nere och se till att hon sig ett bad!" Sa Linda och drog med sig Derek ner till en av hytterna.
En kort korridor tog oss till en liten hytt. Linda stängde in sig tillsammans med Derek och dom båda hjälpte mig av med kläderna.
"Jag stannar här ute så kan du ropa på mig om du vill ha hjälp!" Sa han till Linda som nickade. När Linda börja gå till badrummet med mig, vände jag mig om mot Derek en sista gång innan dörren stängdes om oss. Efter det kommer jag inte ihåg så mycket mer. Min syn var dimmig och allt kändes som en dröm. Det sista jag kom ihåg var hur vattnet från duschen hade färgat vattnet rött.
Jag vaknade med ett ryck när någon smekte min kind. Långsamt öppnade jag ögonen och blinkade till.
Jag tittade upp mot personen som hade smekt min kind och jag såg Dereks bruna ögon le mot mig.
"God morgon!" Log han. Jag satte mig stelt upp och såg mig omkring i den lilla hytten.
"Vart är jag?" Frågade jag och sträckte på mig. Derek låg i sängen med mig. Hans ansikte var rent men spår av gamla ärr syntes.
"Kaptens Brus båt, i en av hytterna. Vi är snart i land vid Fort Pinta. Någon kommer och hämtar upp oss där." Sa han och drog mig ner i famnen hans. Jag la mig över honom och drog in hans doft.
"Hur länge har jag sovit?"
"Vi har vart på sjön i 48 timmar. Så i två dagar har du sovit." Jag förvånades att vi vart borta så länge.
"Hur är det med Chiara?" Jag kände hur Dereks kropp spändes till. Jag satte mig upp igen för att se hans ansikte.
"Hon mår bra, men hennes liv ligger fortfarande på en skör tråd!" Sa han sen nedstämt.
"Det lilla Elisabeth hade med sig var inte tillräckligt för att hjälpa Chiara att hela. Hon behöver mer speciella örter som Elisabeth har hemma i sitt hus." Fortsatte han.
"Jag vill se henne!" Jag började krypa upp ur sängen och sträckte mig efter mina kläder, som tydligen inte fanns i hytten.
"Jag var rädd att du skulle säga så, men nej Emma, du får inte träffa henne." Jag vände mig om mot Derek som hade satt sig upp på sängkanten.
"Varför inte då? Hon är min bästa vän!" Morrade jag och började leta efter mina kläder. Derek sa inget utan satt kvar på sängkanten och såg ner i golvet. Jag vände mig sen om mot honom.
"Har du sett mina kläder?" Derek reagerade inte. Jag gick fram till honom och satte mig ner framför honom och la mina händer i hans.
Hans händer greppade tag om mina handleder och han höll ett krampaktigt tag.
"Aj! Derek du gör mig illa!" Sa jag och försökte dra mig loss från honom. När han inte släppte, tittade han upp och framför mig såg jag inte Derek utan det var Ron. Hans ansikte var sönderslaget och hans ansikte lyste upp i ett ondsint grin. Han ställde sig upp och drog upp mig i luften. Mina ben hängde ovanför golvet. Jag började skrika och sparka mot honom. Han släppte inte taget. Istället öppnade han munnen och skulle just tala, men istället ut genom munnen kom pipan från en revolver och med ett skott, sköt den rakt in i mig.
"Emma! Vakna, du har en mardröm!" Dereks röst fick mig att öppna ögonen. Jag kände hur svetten rann och att min kropp skakade av rädsla. Jag tittade mig omkring och vi befann oss i en hytt som var mörk. Det enda ljus som fanns var en oljelampa som stod bredvid sängen.
Jag andades häftigt. Derek släppte taget om mig och satte sig ner bredvid mig.
"Är du okej?" Frågade han mig. Jag skakade på huvudet och kastade mig in i hans armar och grät.
"Snälla! Lämna mig aldrig igen!" Tårarna vällde fram. Derek höll om mig hårt.
"Jag lovar, jag ska aldrig lämna dig!" Sa han direkt. Han la sig ner i sängen med mig igen och höll om mig tills jag somnade igen och den här gången vart drömmen drömlös.
|
|
|
|
