Pappas lilla flicka |
Pappas lilla flicka
Det fanns en väska i hennes hand, grön, med remmar över bredden. Hennes hand klamrade sig hårt fast i den så att knogarna blev vita. Spänning målades över hennes ansikte, men ändå ett vagt tecken på förtvivlan dröjde kvar i luften. Hennes lilla chokladbruna ögon kisade i ljuset när hon stirrade ut i fjärran. Hennes ögon hade alltid varit små, fast hon ifrågasatte det aldrig; förstod att det var ärftligt trots sin mors gröna ögon.
Det var varmt ute, och hennes långa hår hade fastnat på baksidan av hennes klibbiga hals som klister. Flickans mamma var tätt bakom henne, håller upp sin kjol i rädsla för att snubbla över de vassa stenarna.
"Där borta! ropade hon. "Jag ser det! Skynda!"
"Jag kommer, jag kommer" svarade hennes mamma.
Det var hans födelsedag. Hon glömde aldrig hans födelsedag, åtta år senare mindes hon fortfarande hur han log mot henne, hur han alltid kallade henne för sin prinsessa och hur hans små bruna ögon skulle stirra in hennes när han berättade för henne att han alltid skulle finnas där för hon.
Hon satt med korslagda ben i marken bredvid stenen, placerade den gröna väskan försiktigt i hennes knä. Hennes mamma hade halkat efter klumpigt, hon försökte nå ut med sina tunna armar för något att hålla i. Långsamt flickan öppnade flickan väskan och drog ut en kanna vatten. Hon öppnade kannan försiktigt, i rädsla för att spilla något av det. Hennes mamma som hunnit ikapp satte sig bredvid henne, utmattad.
"Är du redo?" frågade modern andfådd.
En tår rann ner över flickans kind och föll in i kannan. Det pluppade till i vattnet, skapade vågor över ytan. Hon väntade tills vågorna nådde kanten innan hon svarade. "Jag är redo."
Hon hällde gradvist vattnet över gräset framför stenen, och såg det långsamt sjunka in i jorden.
"Grattis på födelsedagen pappa" sa hon med en kärleksfull röst "Jag vet att du alltid kommer att finnas här med oss."
För min del, jag satt och tittade från under de skuggiga trädet några meter bakom de två. Mina egna tårar vällde snart upp i mina egna ögon och jag var rörd av den kärlek en flicka kan ha för sin far....
-Författarens ord-
Tack för att ni läst och jag vill bara säga, ta hand om eran pappa och mamma, visa med en enkel gest att ni älskar dem. man vet aldrig när de försvinner... Jag uppskattar kommentarer så ni får jättegärna skriva vad ni tycker!
|
|
|
|
