När ska livet ta en ny vändning? Del 22 |
Plattformen:
"Är du okej?" Avalon hade tagit tag om mina axlar och kollade igenom min hals för att se efter sår från kniven. Jag log.
"Jo då, jag klarar mig!" Svarade jag honom. Han log tillbaka, något ovanligt eftersom han hade tjurat med mig sen vi lämnade Fripp.
"Se upp!" Skrek jag då en vakt från ingenstans kom upp bakom Avalon. Avalon kastade sig framåt, över mig, och vi undvek från att bli nerslagna med, vad jag såg, ett basebollträ. Avalon slog ut handen mot mannen som flög baklänges och landade en bit bort ifrån oss.
"Jag behöver mitt svärd!" Mumlade Avalon medan han fortfarande låg över mig. Han tittade sen ner på mig. Jag log skevt och vart nervös.
"Kan du kanske gå av mig?" Sa jag sen och puttade undan honom. Han reste sig fort upp och drog upp mig, men jag vart puttad ner på plattformen igen, då en annan man hade kommit fram till oss. Jag slog i ryggen och andades ut kraftigt av smällen.
Avalon slog ut handen mot mannen, som även han, flög och landade bakom mig. Avalon drog upp mig på benen igen.
"Du kanske borde finna ett ställe att gömma dig på?" Jag nickade och höll med och började springa bort från plattformen. Elisabeth kämpade tillsammans med Alex mot ett gäng som försökte överrumpla dom. Hon kastade ett boll av eld mot männen som flög bakåt och landade på andra sidan plattformen. Alex använda sig av sina ben och sparkade ner en man. En annan kom och slog armarna runt hennes. Mannen var mycket större än Alex, men Alex var uppväxt tillsammans med fyra bröder. Hon drog sig loss genom att ta i från benen och kasta sig bakt. Det fick mannen att tappa fotfästet så han föll baklänges och fick Alex över sig. Mannen drog häftigt efter andan och släppte taget om Alex, som kom upp på benen.
Linda och Lisa stod med ryggarna mot varandra och använde sig av sina krafter för att lamslå männen. En efter en föll bakåt och låg medvetslösa på plattformen.
Jag gömde mig bakom ett par tunnor som stod vid trappan och såg efter Emma, som var spårlöst försvunnen, liksom Dereks kropp. Ett svärd klingade till och Avalon hade återfått sitt svärd och använde det som skydd. Många av männen använde sig av basebollträ i stål eller andra vapnen som dom kom åt. Jag backade undan då en av männen flydde ner för trapporna och bort från striden. När jag backade så hörde jag hur metall slog mot metall och jag vände mig om. Där låg det järnrör, jag plockade upp en av dom och begav mig in i striden. Jag gav mig på männen genom att komma upp bakom dom och slå till.
Vakterna föll framåt efter att järnröret hade träffat dom i bakhuvudet. Jag kunde inte låta bli att le när jag såg scenrummet och jag gav mig på nästa. Bara att den här vakten var redo. När jag skulle ge ett slag mot vaktens bakhuvud, vände han sig om och fångade järnröret med handen. Hans ansikte fick ett elakt grin och med den andra fria handen tog han tag runt halsen på mig. Jag släppte järnröret och drog händerna mot halsen.
"Skitunge!" Morrade han och kramade åt. Jag fick panik och började klösa runt handen på honom. Han klämde istället hårdare.
"Avalon!" Viskade jag hest. Mannen såg måttligt road ut. När hans hand mjuknade något så svängde han mig runt, släppte taget och jag kastades över plattformen. Slog i med axeln först och rullade runt, tills jag tillslut hamnade på rygg.
"Chiara!" Skrek Avalon och försökte ta sig fram fortare till mig. Elisabeth, som tappade kontrollen för en kort stund, tittade efter mig och fick två män över sig som tvingade henne ner på plattformen med ansiktet neråt.
Alex skyndade till Elisabeths hjälp och sparkade till dom båda männen som rullade undan från Elisabeth.
"Är du okej?" Frågade hon henne och hjälpte henne upp på benen. Hon nickade.
"Jag är okej, jag tappade fattningen ett tag." Hon pekade mot mig som låg på plattformen och försökte ta mig upp på benen. Alex började springa fram till mig, men snubblade när en man satte krokben ner henne.
"Chiara!" Ropade hon och försökte ta sig loss från mannen. Jag hörde hur svärd slog mot järn.
Jag lyckades komma upp sittandes när jag åkte ner mot plattformen igen. Mannen hade kommit fram till mig och han hade sparkat ner mig och stod med kängan mot min bröstkorg.
"Det här kommer gå fort, du kommer inte känna något!" Han leende var ond och jag började få panik och försökte flytta bort kängan från mig, men hur mycket jag än försökte så var det meningslöst. Hans styrka var överkomlig. Han höjde järnröret över huvudet och måttade in ett slag. Jag slöt ögonen.
Ett klirr hördes och jag öppnade ögonen långsamt. Avalon hade kommit precis i tid och stoppade slaget med sitt svärd. Han slog bort järnröret och slog ner den större mannen. Hans känga försvann från bröstkorgen och jag kunde äntligen sätta mig upp.
"Sa jag inte åt dig att gömma dig?" Morrade Avalon som hjälpte mig upp. Jag snubblade till och hamnade på knä framför honom. Jag kämpade för att kunna andas normalt och inte förlora medvetandet.
"Du känner mig för väl, jag tänker inte lämna er i sticket!" Sa jag och tog mig upp på benen igen. Avalon ställde sig framför mig. Mannen kom tillbaka med en ny attack och nu riktade han sig in på Avalon. Avalon räddade slaget med svärdet och höll emot. Han slog bort mannen som snubblade baklänges.
"Kan du inte skynda dig efter Emma och se vart hon tagit vägen?" Fortsatte han orolig.
"Men ni då?" Jag var minst lika orolig som han.
"Vi klarar oss, vi är snart klara. Snälla gå!" Han vände sig om mot mig och jag kunde inte undgå att se bedjan i hans ögon. Jag nickade och skyndade mig till trappan och började springa ner för den.
Jag stannade nedanför trappan och tog mig för axeln. Den gjorde ont och den måste ha fått tagit den värsta smällen när jag slog i plattformen. Jag stålsatte mig och började springa ner för trapporna.
Om inte annat måste Emma ha tagit sig ner för trapporna för att komma härifrån. Jag fortsatte ner genom alla korridorerna. Inga andra vakter syntes till trots att dom hade sprungit ner för trapporna och försvunnit från plattformen. Korridorerna fortsatte och kändes långa och dom verkade aldrig ha något slut.
Jag stannade då jag hörde röster. Jag smög mig fram genom korridoren och lyssnade. Dereks röst? Så han levde!
Jag sprang fortare nu och rundade hörnet i korridoren och såg dom båda. Dom stod och höll om varandra, deras pannor låg mot varandra. Ingen av dom sa något. Tills Derek öppnade munnen.
"Emma, Vill du gifta dig med mig?" Mitt hjärta slog volter och jag det kändes som andan gick ur. Emma såg lika förvånad ut och hon tappade talförmågan. Jag kom till sans och började känna mig rasande! Hur kan han ens tänka på att fråga en sådan sak när våra liv fortfarande står på spel?
Jag öppnade munnen för att ropa på dom, men när steg kom bakom mig fick det mig att vända mig om.
Det var en dum idé! Jag stod ansikte mot ansikte med samma man som sköt Derek. Andan gick ur mig när jag kände en smärta som kom från magen. Jag kippade efter luft och tittade ner. Han hade kommit emot mig väldigt hastigt att jag inte hann undvika honom. Min tröja färgades om till en mörkare färg och det vart kladdigt. Jag tittade skräckslaget in i mannens ansikte, som log.
"Jag kunde inte få någon av dom, då får jag ta det jag hittar!" Sa han till mig. Jag fortsatte kippa efter luft medan han tryckte in kniven djupare i mig och jag skrek. Skriket gick genom hela plattformen.
"Chiara!" Derek och Emma skrek mitt namn samtidigt. Jag föll ner mot golvet och Ron följe efter mig. Han drog ut kniven och stötte in den i mig igen. Denna gången högre upp. Ron slets bort från mig och Derek fick in en fullträff i ansiktet på honom och knäade Ron över magen innan han sen slog till ett till slag över mannens ansikte. Ron åkte in i väggen och gled långsamt ner mot golvet, medvetslös.
Emma hade satt sig bredvid mig. Hon placerade händerna över min mage där kniven först hade träffat mig. Hon grät och bad mig hålla mig vaken. Jag fortsatte kippa efter luft.
"Avalon!" Skrek hon och jag kunde se genom dimmorna hur Avalon satte sig ner bredvid mig. En till smärta trängde sig igenom och kniven, som fortfarande satt kvar i mig, avlägsnades. Jag hostade till och kände hur jag spottade upp blod. Emma aktade på sig och jag började se siluetter av människor som samlades runt mig.
"Håll ut Chiara! Du måste hålla dig vaken!" Hörde jag Avalons röst prata lugnande till mig.
"Elisabeth! Gör något!"
"Jag gör allt jag kan!" Ett ljud som lät som glas slog mot glas, fick mig att försöka hålla hoppet uppe. Jag tittade mot Avalon. Jag kunde inte se något, mitt ljus började förvandla sig till ett mörker.
"Jag... orkar... inte.." Försökte jag få fram och hostade. Avalon hyssjade mig och hans hand smekte min panna. Något klibbade igen för mig i halsen och jag hostade upp ännu mera blod.
"Prata inte, håll dig bara vaken!" Fortsatte han prata lugnt med mig.
"Vi måste ta oss till kaptens Brus båt! Jag kan inte göra så mycket med det jag har med mig!" Elisabeths röst domnade bort i mörkret och jag började sluta ögonen.
"Chiara håll dig vaken! Snälla somna inte!" Emmas röst var så dominant och hon skakade om mig. Jag kände hur mina mungipor drog upp sig till ett leende och jag nickade omedvetet och lät mörkret omfamna mig.
|
|
|
|
