När ska livet ta en ny vändning? Del 21 |
Hemliga Stenringen:
Den här mystiska platsen finns inte att lokalisera sig på en karta. Du kommer till den Hemliga Stenringen genom att följa vägen upp bakom Elisabeths hus, uppför backen och tills du går förbi sten ruiner. När du kommer till en stig, som går som en spiral, börjar du följa den helt med spåret och viker inte av från den. När du närmar dig mitten så släpps du in i en sal där tid och rum flyter på ett helt annat sätt än resten av världen.
Bland ruinerna växer det trädrötter över och under ruinerna. Man skulle kunna säga att det såg ut som ett gammalt slottssal. Förr när man bjöd in rika människor till bal.
Salen var mörk och dimmig, men det var ändå relativt ljust för att du skulle kunna se vart du gick. På sal golvet fanns det ett ljus i lila. Formen såg ut som en handspegel, ett handtag som sen ringlade sig upp mot "spegeln" och vidare runt den. I mitten av den runda cirkeln i formen hade den fyra hästar som stegrade sig, dom två i den övre cirkeln mot varandra och dom två nedre stegrade ifrån varandra.
Platsen var magnifik och dolde många hemliga ting som ingen i den mänskliga världen visste om.
I den Hemliga Stenringen flöt tid och rum på ett helt annat sätt än omvärlden. Det var här som Fripp var bosatt.
Han, en liten varelse som kom från ett helt annat solsystem, satt i mitten av salen och tittade över Jorvik, för att se vad som hände. Han såg glada ansikten från både pojkar och flickor som njöt på hästryggarna, eller satt vid caféerna och fikade. Men även på annat håll försökte han se vad Dark Core planerade. Dom hade undsluppit hans syner. Emma och Derek hann försvinna innan han själv kunde ingripa och göra något.
Tur så fick han in lite spioner som hjälpte honom att ha koll på dom, men det var en kuslig tystnad från dom. Han suckade uppgivet och kliade sig runt ögonen med sina små tassar.
"Vilken soppa vi har satt oss i!" Mumlade han och tittade fram bakom tassarna på skärmarna framför honom. I en av dom kunde han bara se dimma och hav. Vad som dolde sig där bakom kunde han inte själv avgöra, det låg bortom hans gränser. Han visste bara att hans Aideens Beskyddare hade gett sig ut dit med hjälp av Kapten Brus.
Han skrattade dolt när han tänkte på hur Chiara hade en riktigt envis vilja och fick sin vilja fram genom att brusa upp och säga emot honom. Även om hon inte visste vem han var, så sa hon emot honom. Fripp skrattade. Om hon ändå kunde ha vart den utvalde bland Aideens Beskyddare. Han flyttade öronen bakåt då någon kom gåendes bakom honom.
"Inte en dag försent!" Mannen bakom honom skrattade lågt och ställde sig bredvid Fripp.
Mannen bar en svart kåpa och hade luvan nere så man kunde se att hans ansikte var fortfarande ärrig och blåmärken från slag hade börjat synas.
"Jag tänkte jag kunde ha tagit en kort semester!" Skojade Leon och log mot Fripp. Fripp log inte tillbaka utan tittade fortfarande på skärmarna framför honom.
"Kul att se dig igen." Sa han sen.
"För all del. Har du hört något?" Fripp skakade på huvudet.
"Det är tomt, det är bara Linda som skickat signaler till mig, men från dom andra så verkar det som om dom fortfarande försöker ta sig fram."
"Platsen är stor, jag är inte förvånad om dom inte har hittat till helikopterplattan än." Mumlade Leon och tittade mot en del av skärmarna på alla andra människor runt Jorvik som inte anade något. Det var bara Vingården som såg ut att vara på vakt. Fripp tog ett djupt andetag.
Leon tittade ner på sin ledare som hade slutit ögonen.
"Vad händer?" Undrade Leon. Fripp höll upp sin tass för att tysta honom. Han öppnade upp ögonen igen och tittade mot Leon.
"Linda har funnit något om Pandora, verkar som den ondskan fortfarande är med i leken." Sa han.
"Men varken Chiara eller Avalon svarar på deras kommunikation så Linda är på väg upp för plattformen för att se vad som hänt." Han slöt sina svarta ögon och vände sig om. Han såg ut över den Hemliga Stenringen som stod tomt på folket från Aideens Beskyddare. Han drog ett djupt andetag och släppte ut luften.
"Vad väntar vi på?" Undrade Leon honom.
"Vi väntar på information från Linda, hon kommer ge mig koordinatorerna sen beger jag mig av. Om jag har rätt så borde Emma vara en av dom utvalda." Leon harklade sig lite och hostade till.
"Är du helt säker på det?" Fripp nickade.
"Det är något med henne. Hon har överlevt och vart med om mycket på så kort tid. Dom här senaste gångerna, som Mr. Kembells män hade attackerat henne, borde hon ha dött för länge sen. Hennes livs vilja finns där. Hon behöver bara väckas igen." Leon funderade en stund.
"Så är hon en av Aideen efterträdare?" Frågade han igen. Fripp skrattade dovt.
"Det kan vi aldrig för säkert veta. Ingen av oss visste om Aideen hade barn. Om hon så hade det, skulle vi fått vetat det, men hon hade barn så tror jag hon har fört det vidare till någon av dom. Emma vet inte så mycket om henne och kan därför själv inte veta om hon är släkt med henne. Men chanserna finns!" Fripp tittade fortfarande ut över salens ruiner och väntade på att Linda skulle höra sig av till honom.
"Hur kommer vi ta reda på om Emma är den rätta?" Frågade Leon igen.
"Det får vi se. Jag kommer bege mig av så fort Linda kontaktat mig. Då får jag väl se då!" Log Fripp och slöt ögonen igen och det uppstod en lång tystnad mellan dom. Inte ett ljud hördes genom rummet.
"Nu!" Fripp slog upp ögonen och hans medvetande försvann in i ett ljus som drog honom direkt till Emma.
Emma framträdde framför honom och han kunde se Pandoras rosa ljus suga ur henne all energi. Fripp hamnade väldigt nära Emma. Hennes ansikte var vitt och slitet. Trots det var hon fortfarande vid medvetandet.
Fripp lade sin blåa tass över pannan på henne
"Det är dags, släpp loss och kom fram till oss och låt oss glädjas av ditt dolda ljus!" Han log när han sa det och log när han åter igen fick se Aideens ljus framträda. Skenet från ljuset fick platsen att lysa upp i ett vitt starkt ljus som fick männen, på plattformen, att vända bort deras ögon på grund av det starka ljuset.
Fripp öppnade ögonen och han var åter igen på plats i Hemliga stenrummet. Han blinkade ett par gånger innan hans syn vart klar.
"Det var som jag hoppades!" Sa han lågt. En liten susning av en dold vind drog sig förbi det Hemliga Stenrummet och lämnade en långvarig suck efter sig.
Emma:
Jag kände hur mina ben landade långsamt på helikopterplattformen. Vad som än hände, kände jag hur min kropp fick tillbaka livsgnistan och min kropp hade fått en energi jag aldrig känt förut. Jag satte mig på knä för att vila en stund och få kraft nog att resa mig upp.
"Vad fan vad det där?" Rösten fick mig att hoppa till och vända mig om mot Ron. Jag vet inte vad han såg när han tittade på mig, men han ryggade undan från mig. Jag ställde mig långsamt upp på rangliga ben och vände mig om mot honom.
"Emma?" Jag vände mig om igen mot Chiara. Dom satt fortfarande på knä med armarna hårt bundna bakom deras ryggar. Jag började gå fram till dom och satte mig ner på knä framför henne och kramade om henne. Jag släppte henne sen och ställde mig upp igen.
Jag visste inte vad jag kände, men det var som om något levde i mig.
"Ja men detta var ju trevligt." Claires röst var inte det minsta imponerad och hon tittade mot den förstörda förstoringsglaset, som hade förseglat Pandora.
"Eftersom Pandoras kraft är borta får ni använda er fantasi!" Claires röst ekade genom plattformen och rösten var inte det minsta roande.
"Ron!" Ropade hon.
Ron steg fram och riktade revolvern mot mig och avfyrade en skott. Jag hann inte själv reagera vad som hände, men det kändes som om allt skedde i slowmotion, jag såg skottet komma och jag vek mig automatiskt undan från skottet som susade förbi mitt öra.
"Vad fan?" Han avfyrade skott på skott mot mig som jag undvek med en sådan skicklig smidighet att jag inte trodde det var ens möjligt.
Jag hade dragit mig mot Ron och stod nu öppet framför honom. Hans leende hade sen länge försvunnit och nu kunde jag se rädsla i hans ögon. För första gången på länge kände jag mig inte rädd längre.
Jag höll upp min hand mot honom och ett ljus, från min handflata, fick honom att falla baklänges och fly från platsen med svansen mellan benen. Jag vände mig om mot Avalon, som hade spottat ut trasan från munnen.
"Emma, dra loss repen!" Jag tittade oförstående på honom. Tills jag tittade ner på mitt långfinger och pekfinger, höll dom ihop och gjorde en handrörelse med fingrarna ihop. Repen bakom ryggarna på Aideens beskyddare lossnade. Rörelsen skedde helt automatiskt, som om jag gjort detta innan.
"Wow!" Sa jag förvånat. Sen fick jag en känsla i bröstkorgen och mitt hjärta började bulta hårt. Jag tog handen för bröstkorgen och satte mig ner på huk. Tårarna vällde upp och rann ner över kinderna. Mina tankar hade vandrat till Derek. Jag reste mig upp kvickt och skyndade mig bort från striden och mot trappan.
Aideens beskyddare hade startat strid med Mr. Sands män, jag lämnade striden åt dom, jag ville fram till Derek. Ett ljud från magi och svärd som klingade hördes bakom mig.
När min hand gick över Dereks bröstkorg kände jag hur den åkte upp och ner.
"Derek?" Jag skakade om honom och såg hur hans ögonlock åkte upp. Jag skrattade så tårarna kom och kramade om honom. Han la sina armar runt mig och höll om mig länge.
"Jag trodde du var död!" Grät jag mot hans famn.
"Trodde jag med!" Svarade han hest. Han ryckte till och släppte mig en stund. Jag såg den mörka fläcken vid hans axel. Ron hade missbedömt skottet och träffat honom i axeln.
"Vad hände? Hur mår du?" Frågade han mig oroligt.
"Jag mår förvånansvärd värt bra. Men kom, vi måste skynda oss härifrån!" Sa jag och drog upp honom på benen och vi började att springa ner för trapporna och bort från helikopterplattan.
"Vet du vart vi ska?" Frågade han när vi sprang igenom korridorerna.
"Ner!" Svarade jag honom kort medan vi sökte oss igenom för att finna en väg ner.
"Jag har en känsla att vi ska ta oss så långt ner vi kan!" Svarade jag honom.
Han stannade och höll om min hand.
"Derek, snälla vi måste bege oss av!" Han tittade länge på min hand och hans tumme smekte mina fingrar. Jag visste inte vad han tänkte. Hans korta, bruna hår dolde hans ansikte.
"Det är något jag har velat fråga dig!" Sa han sen väldigt lågt. Trots havets brus och vindens starka suck, kunde jag tydligt höra vad han sa.
"Du tycker vi inte kan ta det sen? Vi är mitt i en strid mellan ond och gott!" Log jag skevt och kände hur jag stampade och ville bara springa härifrån.
"Nej! Även om vi inte vet om vi kommer härifrån så vet vi aldrig om detta är slutet eller lyckan till något gott!" Han drog mig närmare honom. Hans ansikte hade fått utstått massa slag. Mina ögon tårades och jag tog båda mina händer och höll dom över hans kinder.
"Derek, snälla!" Bönade jag. Han torkade bort en tår som sluppit ut från mina ögon som rann ner för min kind. Han lutade sig framåt och hans läppar pressades mot mina. Jag besvarade den och tog hårt tag om hans bruna hår.
Han släppte taget från mina läppar och lutade sin panna mot min. Jag drog in den underbara doften av honom och ville inte att det här ögonblicket skulle försvinna.
"Emma," mumlade han lågt.
"Vill du gifta dig med mig?"
|
|
|
|
