Vem där? - Del 1 |
Hej! Det här är min första novell någonsin som jag laddar upp här. Den kommer laddas upp i flera delar, och anledningen till det är at jag jättegärna vill få kommentarer och konstruktiv kritik på vägen.
Jag skulle alltså bli extremt glad om ni vill berätta vad ni tycker! Tack och hej!
Han tog av sig sin ryggsäck, slängde den på sängen, och lade sig sedan på mage mitt på golvet i sitt rum. Med slutna ögon och svett rinnande ned från pannan mumlade han något otydligt, innan han föll i djup sömn.
Några timmar senare kom hans mamma instampande i rummet. Med en suck rättade hon till den runda, röda mattan som låg hopskrynklad under Samuels säng. Sedan ställde hon sig brevid Samuel och rynkade pannan.
“Samuel, vakna nu! Klockan är för fan tre på eftermiddagen!”, skrek hon, samtidigt som hon puttade till Samuel med sin fot.
Det kändes som att hela rummet snurrade när han började ta sig upp på fötter. Herre djävlar, vilken brutal väckning. Det var inte den här sortens mornar jag hade förväntat mig på sommarlovet. När marken slutat svaja stod han still ett ögonblick och blängde på sin mamma, någon mer protest än så vågade han inte göra. Det skulle bara vara onödigt att reta upp henne ännu mer. Dagen hade ju börjat så bra.
Efter ett tag av blängande på sin mamma började det bara kännas löjligt, så Samuel gick bort till fönstret och tittade ut genom det istället. Utomhus stod solen högt och det tycktes inte finnas ett enda moln på himlen. Det såg mycket annorlunda ut jämfört med när han var ute för några timmar sedan. Klockan hade bara varit halv åtta på morgonen när han gav sig iväg till stranden på sin cykel. Det var en onsdag, dagen för snäckplockning. Samuel kände till ett speciellt ställe där han visste att många snäckor brukade spolas upp från havet, och det var dit han cyklade varje onsdagmorgon. Ingenting gick upp mot doften av saltvatten och tång, och en ryggsäck full med snäckor.
Att Samuel alltid fick gå på snäckjakt ensam hade aldrig varit något problem, han trivdes i sitt eget sällskap. Men på senare tid hade han börjat känna en viss ledsam känsla. Som att allt inom honom försvann, och att han var den enda människan på hela jorden. Han hade tankar som aldrig tycktes försvinna, hur mycket han än försökte. Patetiskt. Allt jag behöver göra är att hitta någon som jag, och sedan bli vän med den personen, så blir allt bra. Det finns över sju billioner människor på jorden, hur svårt kan det vara?
Samuels mamma knackade på fönsterrutan som Samuel stod vid.
“Samuel! Lyssnar du ens på vad jag säger?”, sade hon, och avslutade meningen med en tung suck.
“Mhm, förlåt. Var det något viktigt?”, svarade Samuel, med blicken fortfarande fäst vid den klarblå himlen utanför.
“Vi har gäster. Kom, nu. Jag förväntar mig att du uppför dig.”
“Brukar jag inte göra det?”
“Jo, fast du beter dig alltid så märkligt. Försök att inte vara konstig idag, är du snäll.”
Vad ska det betyda? Det är hon som är konstig, som alltid vill göra sig till så fort det kommer någon på besök. Hur mycket hon än låtsas så kommer hon alltid vara samma person, hennes son kommer alltid vara samma son, och hennes liv kommer alltid vara detsamma. En maskerad för en dag förändrar inte någonting, oavsett hur mycket själ hon lägger ner i den.
|
|
|
|
