Jag kunde inte ens säga farväl. |
Prästen stod bredvid den förbannade kistan och såg så fruktansvärt medlidande på mig och min syster.
Jag satt och stirrade, stirrade på kistan, inte ord, inte en blinkning, inte en snyftning, inte en tår föll.
Stel och med ilska och förtvivlan i blicken kände jag varken min systers eller min mors hand på mina lår.
När det var dags att ta farväl såg min syster på mig med ögon fyllda av salta tårar och vi gick gemensamt upp till kistan.
Först sa hon något ohörbart men inte svårgissat, inget vänligt iallafall, sedan ställde hon sig vid sidan av för att invänta mitt farväl.
Jag klev fram, med samma ilska och rädsla i blicken, men nu med en vit nejlika darrades i handen också.
"Varf... Jag... Papp... Jag... Förl..."
Var det ända jag fick fram och detta bara i mitt huvud. Jag kunde inte ens avsluta en mening i mitt egna huvud.
När vi gick och satte oss igen storgrät min syster och jag fick i träda storasyster rollen för en gång skull.
Jag tröstade henne och svor åt mig själv för att jag inte ens kunde säga farväl.
År har gått och jag har än idag inte gett dig ett värdigt avsked.
Men förtjänar du det ens? Du lämnade mig långt innan du hamnade i den där kistan,
utan ett ord, lämnade du mig. Ingen förklaring,
inte en mening kunde du bygga för att förklara för mig varför jag inte dög för dig.
Kanske är vi inte så olika som jag velat tro, jag menar - du kunde ju inte förmå dig att ge mig en förklaring
och jag kunde inte få ut ett enda helt ord förutom "Jag" vid din begravning.
Kanske är det just ordet "Jag" som vi både hade för stor kärlek till,
vi var både för stolta för att komma och be om ursäkt innan det blev för sent.
Men jag har utökat mitt ordförråd och trängt undan min stolthet nu.
Därför får du här, några år för sent, de avsked du förtjänar:
"Jag förlåter dig, pappa"
|
| Kommentarer - (Snittbetyg: 5) | Buffy - 3 mar 15 - 22:47- Betyg:  | | Jättefint, och sorgligt och förfärligt |
|
|
|
