När ska livet ta en ny vändning? Del 20 |
Männen runt plattformen backade undan några steg från varelsen som stigit fram i ljuset från skuggorna.
"Vem har jag äran att få presentera?" Log Ron. Hans revolver var fortfarande riktad mot Derek. Mannen i kåpan sa inget. Han stod fortfarande kvar i mitten, mellan Derek och mig. Han lyfte händerna och drog ner kåpans huva och det sanna ansiktet av Avalon avslöjades.
Ron tittade upp mot Mr. Sands och Claire, som tydligen inte stod där längre.
"Mitt namn är Avalon och jag har kommit för att återta det som är mitt." Ron började skratta och så gjorde även resten av männen. Avalon log inte.
"Så, du är den omtalade Avalon. Vi har träffats förr. Om ni kommer ihåg!" Log Ron. "Som jag kommer ihåg det, eller när Claire berättade. Förlorade vi våra minnen för några månader sen. Ett vitt sken var det sista jag mindes, då jag nästan hade tagit livet av flickan. Ah, dom minnena." Log han och fick en kort återblick från scenen för flera månader sen, då han låst fast mina armar och krävde mig.
"Allt för väl!" Svarade Avalon honom. Ur hans gråa kåpa drog han fram korsryttarnas svärd och höll den i höger hand. Männen skrattade ännu högre. Ett svärd mot en pistol har aldrig under det här århundradet funkat ihop.
"Så, det är ditt vapen? Jag har för mig att Claire nämnde någon gång om Korsryttarna som red tillsammans med Kung Rickard för många århundrade sen. Och tydligen var det du och tre till som valde att bli odödliga. Men du tycktes välja en annan väg än vad dom andra tre männen gjorde. Du valde friheten och rättvisans väg. Synd, synd. Du hade passat utmärkt hos oss."
"Tack men nej tack, jag tror jag stannar på den här sidan." Nu log Avalon, ett leende som Ron inte gillade. Han riktade revolvern mot Avalon ock sköt.
Med ett blixtsnabbt slag, hade Avalon avisat kulan med svärdet och kulan studsade bort från platsen.
"Imponerande. Med dina svärdskicklighet hade det vart ett plus i kanten, är du helt säker på att du inte vill slå följde med oss?" Log han och åter igen riktade han revolvern mot Derek. Derek tittade mot Avalon, som höll svärdet redo för strid. Avalon svarade honom inte utan stod redo med båda händerna runt greppet på svärdet.
"Nu räcker det!" En kvinnas röst överröstades och det vart en kuslig tystnad runt plattformen. Alla vände mot Derek, snett bredvid honom,stod Claire tillsammans med Mr. Sands och bredvid dom stod en vakt och höll Chiara mot sig. Hennes armar låg hårt bakbundna på ryggen. Vakten höll ett hårt tag om hennes röda hår och en stor jaktkniv som låg mot hennes strupe.
"Ch... Chiara?" Min röst ekade när jag sa Chiaras namn över plattformen.
"Släpp svärdet Avalon, du vill inte att hon ska skadas!" Log Claire och vakten tog ett fastare tag om Chiara, som stönade till av smärtan. Hon vände sina blåa ögon mot Elisabeth som hade hjälpt mig att sätta mig upp.
"Ni där, släpp det ni har! Nu!" Morrade hon. Elisabeth tittade mot Avalon och sökte hjälp.
Han stod fortfarande och stirrade mot kvinnan i grön klänning och flammande blond hår. Elisabeth ställde sig upp och la ifrån sig sin väska på golvet. Alex och Lisa följde hennes exempel och la ifrån sig sina ryggsäckar på golvet bredvid Elisabeths.
Avalon hörde hur väskorna slängdes ner på golvet bakom honom.
"Avalon, det är lika bra du ger upp. Vi är så många mer än ni och du vill inte orsaka mer skada!" Hon hade ställt sig bredvid Chiara och drog sitt långa finger över hennes kind. Avalon slängde svärdet åt sidan och en man från ringen skyndade sig fram och plockade upp den.
"Klokt val! Ta dom!" Ringen med män överrumplade Aideens Beskyddare och mycket snart satt dom på knä i rad, i mitten av plattformen.
Claire drog sig till mitten och gick i mellan dom, fortfarande med ett leende på läpparna. Hon stannade framför Avalon.
"Det är riktigt synd, du hade kunna lyckats mycket bra om du stannat hos mig." Log hon och rösten fick en annan ton, mer sensuell.
"Jag tänker inte byta sida!" Morrade han. Hon satte sig ner på huk och såg in i hans blåa ögon innan hon sen smekte det svarta, långa och vågiga håret.
"Tråkigt!" Mumlade hon och hon vände sitt ansikte till mig. Jag hann se glimten hon haft och den såg allt annat än god ut. Hennes leende försvann och hon ställde sig upp.
"Ron avsluta detta nu så vi kan fortsätta!" Muttrade hon och vinkade in fler män och dom började dra undan Aideens Beskyddare från plattformen och lämnade mig ensam kvar.
"Med nöje!" Log Ron och bugade sig inför Claire. Han riktade revolvern mot Derek och sköt ett skott. Dereks kropp föll ihop och vart helt stilla.
"NEJ!" Mitt skrik ekade genom plattformen och ut bland dimmorna innan den till slut avlägsnades. "Nej.. nej" Jag lutade mig framåt och tårarna vällde upp och rann över mina kinder.
"Derek, nej!"
"Se till att få bort kroppen från min syn och se till att få detta gjort!" Claires röst överröstades och männen började röra på sig runt plattformen. Jag kände hur någon lyfte upp och mig satte mig ner mer på in på mitten av plattformen.
"Emma!" Chiaras röst ekade någonstans i mitt medvetande, men jag hade inte kraft att svara henne. Jag stirrade ner i golvet och såg på hur mina tårar droppade ner.
"Vi är redo! Öppna!" Hörde jag kvinnan ropa igen.
"Emma! Ta dig därif..." Avalons röst avslutades och han började mumla istället. Det kändes som om all glädje hade lämnat mig och jag fann ingen kraft till att orka bry mig längre. En vind från havet blåste upp och lyfte mitt blonda hår till en dans. Jag tittade upp och försökte se om stjärnorna blinkade, men det enda jag kunde se var ett becksvart mörker och inte en stjärna syntes.
Ett sken i rosa fick mig att titta upp och se ett stort förstoringsglas, som var riktad mot mig. Inifrån förstoringsglaset kunde jag se hur det rosa ljuset försökte ta sig ut, genom att pressa sig mot glaset. Jag slöt ögonen.
"Emma!" Elisabeth, Lisa och Alex ropade mitt namn i kör. Jag hörde inget. Jag öppnade ögonen och vart fokuserad på var det rosa skenet.
Linda:
Jag hade nog aldrig sprungit så fort som jag gjorde nu. Jag borde absolut börja fundera på att gymma, för det kändes som om jag har tappat all kondition. Jag hade försökt dom här senaste 30 minuter att kontakta dom genom Walkie Talkien, men då ingen svarade så visste jag att något måste ha hänt.
Jag stannade precis nedanför en trappa då ett sken blänkte till. Jag stannade tvärt och vände mig om. Bakom mig stod det ett par tunnor och bredvid dom låg Chiaras väska. I väskan låg Walkie Talkien och det vackra skrinet som Fripp gett oss.
"Åh herre jösse namn!" Jag plockade upp skrinet och öppnade det. I skrinet låg det sista som fanns kvar av Aideens Ljus. En liten skira som såg ut att vara av silvrigt glas. Jag höll den hårt om mig och slöt ögonen och öppnade dom igen.
Aideens Ljus gav inte ifrån sig någon effekt.
"NEJ!" Emmas skrik ekade ner till mig och Aideens Ljus flammade upp i min hand.
"Åh herre jösses!" Mumlade jag igen och skyndade mig upp för trapporna. Framför mig stod en massa med män med ryggarna mot mig, men genom det lilla utrymmet så kunde jag se hur dom tittade mot plattformen, där alla, från Aideens Beskyddare, satt på plattformen, bakbundna. Förutom Emma som satt med händerna bundna framför sig.
Jag tog ett djupt andetag och försökte ta mig lite närmare. Alla som nyss satt på plattformen vart bortdragna och Emma sattes ensam på plattformens mitt. Vad hon hade framför mig kunde jag inte se, men att döma av det rosa ljuset så visste jag direkt att det hade med Pandoras rosa ljus att göra.
"Emma! Ta dig därif..." Avalons röst dämpades av ett en vakt tryckte in en trasa i munnen på honom.
"Öppna!" En kvinna i en grön, fantastisk klänning med kraftig urringning. Klänning såg ut som att den bars upp sig av en massa gröna löv. Jag släppte henne med blicken och började istället att tränga mig genom massan av männen, som reagerade direkt och kastade sig efter mig.
"Emma! Fånga!" Jag kastade iväg Aideens Ljus mot henne just när hon tittade upp och såg på hur Aideens Ljus kom emot henne, höll hon ut händerna och skulle just fånga upp det när ett skott hördes och Aideens Ljus krossades till miljoner bitar och förvandlades till silvrig sand.
"Nej..." Viskade jag.
Emma:
Jag såg på hur den silvriga dammet föll ner framför mig. Vad det än var Linda kastade åt mig hann jag aldrig se vad det var. En silvrig spira av glas? Den blänkte så vackert och nu fanns den inte kvar. Det enda som återstod av det, var en hög av silvrigt grus.
"Bind henne och sätt hon vid dom andra, jag tror hon kommer njuta av showen precis som vi!" Claires röst var måttligt road och jag tittade mot Linda som bars iväg av männen. Där dom stått kunde jag sen se en kropp ligga. Tårarna välde upp till mina ögon och rann ner över mina kinder.
Jag vände mig bort från Dereks kropp och tittade sen in i det rosa ljuset som precis börjat dra sig ut från glaset.
Deras strålar sökte sig till den första personen som fanns närmast den och strålarna, som liknade bläckfisk tentakler, drogs sig till min energi. Jag kände hur dom ringlade runt mig och trängde sig in i varje liten ven i kroppen på mig. Energin jag nyss hade, lättade och lämnade min kropp och jag började känna mig utmattad. Jag föll baklänges, men fångades upp av Pandoras rosa ljus innan mitt huvud slog i plattformen. Ljuset vart svävande och dom lyfte upp min kropp ovanför plattformen och började dra med mig in i Pandora.
"Emma!" Hörde jag hur några ropade efter mig, jag vände mitt ansikte mot dom och jag kunde se deras skräckslagna ansikten. Jag log och lät Pandoras ljus dra in mig i Pandora.
Precis innan jag försvann bakom förstoringsglaset så sken platsen upp i ett vitt starkt sken. Pandoras rosa energitentakler släppte taget om mig och jag vart hängandes i luften och en varelse framträder i mitt synfält. En varelse som var slående lik en ekorre, men ändå inte ett djur. Dess blåa päls med mystiska rosa märken svävade framför mig. Varelsen kom nära mitt ansikte och med fantastisk mörk röst talade den till mig.
"Det är dags, släpp loss och kom fram till oss och låt oss glädjas av ditt dolda ljus!" Varelsen placerade sin lilla blåa tass över pannan på mig. Jag kände en viss lättnad och energin som just lämnat mig kom tillbaka med en sådan kraft att jag gjorde en kraftig utandning och drog in mer luft som stärktes från havet och dimmorna.
|
|
|
|
