När ska livet ta en ny vändning? Del 19 |
Chiara:
Det kändes som vi smög i evigheter och aldrig kom någonstans. När jag tittade ner över relingen så kunde jag knappt se botten på plattformen på grund av all tjock dimma.
"Avalon, varför smyger vi? Det finns inga vakter här?" Viskade jag till honom, med en viss irritation i rösten.
"Just därför smyger vi. Vi vet inte vart dom är och dom kan då dyka upp precis vart som helst!" Viskade han tillbaka och vinkade till oss att fortsätta framåt.
När vi gick längst med dom mörka korridorerna, så verkade det som om det var dött på vakter. Vart vi än rörde oss verkade det som om ingen alls dök upp.
"Detta är ju långsökt, varför går vi inte som normala människor?" Mumlade jag åt honom. Han stannade och vände sig om mot mig.
"Jag behöver inte förklara mig fler gånger. Ju mer försiktigt vi rör oss, desto säkert slipper vi massa dramatik!" Svarade han irriterat.
"Dramatik? Genom att smyga? Är du dum på riktigt?" Morrade jag. Ett skott hördes och ett skrik som kom direkt efter. "Emma!" Viskade jag. Vi alla stod stilla och försökte lyssna om vart skriket kan ha kommit ifrån.
"Dom måste vara ute på plattformen någonstans?" Sa Alex tyst. Avalon nickade.
"Dom måste vara på helikopter plattformen, den som ligger längst upp!"
"Vart är vi då? Vi kan inte se så mycket i den här dimman. Hur vet vi att vi inte går runt i cirklar?" Mumlade jag lågt.
"Vänta!" Elisabeth började rota i sin axelväska och plockade snart upp en liten, svart rund kompass och gav den till Alex.
"Så, åt vilket håll kan plattformen ligga? Norr eller nordväst? Nordöst kanske?" Hon krånglade med den där lilla kompassen att det kändes som vi vart stående på samma punkt i flera timmar.
"Ge hit!" Sa jag och tog kompassen ifrån henne och fick den röda pilen att peka mot norr. "Om vi följer mot Norr borde vi kunna komma direkt till plattformen." Sa jag och pekade mot samma riktning vi var på väg mot. Avalon sköt mig framåt och ställde sig bakom mig.
"Då får du visa vägen!" Log han. Jag höjde ett ögonbryn och vände mig om mot norr och började gå, snabbt!
Vi korsade genom massa korridorer innan vi till slut kom fram till en trappa som tog oss längre upp. Jag stannade tvärt då vi kom till en mörk korridor som inte hade fungerande lampor.
"Vad är det?" Viskade Avalon i mitt öra.
"Shyssh" viskade jag och lyssnade. Något klingade mot metallen och det tycktes komma närmare. Avalon hörde också vad jag lyssnade efter och började att dra oss bakåt. Han la sin arm runt midjan på mig och hittade en öppen dörr där han stängde dörren om oss. Han lämnade en liten glipa öppen så han kunde titta ut.
Förbi dörren kom två män haltandes. Han kunde se på deras ansikten att dom utstått slag och när dom haltade förbi oss, tittade Avalon ut genom dörren igen. Han såg hur dom försvann ner för trapporna och in i den tjocka dimman.
"Vi måste vara nära Mr. Sands kontor." Mumlade han lågt och viftade ut oss alla från rummet.
"Hur kan du veta det?" Viskade jag nyfiket. Jag hann inte se så mycket av männen.
"Jag såg det på blåmärkena. Bara Leon kan lämna sådana kraftiga slag."
"Psst" sa jag lite för högt för alla hyssjade mig. Jag grimaserade åt dom och vi fortsatte längst med korridoren.
När vi kom till en ny trappa så stannade jag in dom.
"Detta är nog sista trappan upp. Jag kan känna att luften är kallare här." Viskade jag. Avalon la en hand på min axel och sköt mig undan från dom andra.
"Bra, för nu stannar du här!" Sa han lågt så bara jag kunde höra.
"Va?" Morrade jag.
"Du stannar här, jag vill inte utsätta dig för fara. Du har gjort det bra som tog oss hela vägen hit men nu tar vi hand om resten!" Han viskade väldigt lågt så orden var direkt riktade mot mig.
"Jag ska med! Utan mig hade ni inte kommit hit. Vem vet vad som kan hända er när jag inte är mer!" Jag var irriterad, rent ut sagt förbannad att Avalon fortsatte att bråka om att få mig att stanna utom synhåll!
"Vi är tacksamma för det men nu måste du stanna här! Du har inga som helst magiska kunskaper eller bär vapen med dig. Du är ett lätt byte med andra ord!"
"Avalon, jag hör hur någon skrattar där uppe." Elisabeth viskade efter honom och strax efter det hörde vi hur någon sköt skott efter skott. Jag andades häftigt och försökte smita förbi Avalon som la armen i vägen för mig. Han tog ett hårt tag om mina axlar och satte mig ner bakom en tunna.
"Du stannar här!" Morrade han igen och höll upp en handflata mot mig.
"Om du ska kasta en förhäxning på mig så kan du glömma det!" Jag slog bort hans hand och tittade tjurigt på honom. "Jag stannar här, men är ni inte tillbaka inom loppet av 10 minuter så kommer jag!"
"45 minuter!" Sa Avalon emot mig.
"30 minuter!" Fortsatte jag!
"35 minuter!" Envisades Avalon!
"Men herregud! Skärp er!" Lisa ställde sig emellan oss och tittade lika irriterat på Avalon som jag gjorde.
"20 minuter!" Sa jag. "Det är mitt slutliga svar och inte mer!" Avalon nickade.
"Okej, är vi inte tillbaka inom 20 minuter får du komma och rädda oss. Hur du gör, är upp till dig men gör dig inte synlig!" Jag nickade och höll fram min hand mot honom. Han stack sin hand i min och vi skakade på det!
"Herregud så barnslig ni är!" Mumlade Elisabeth som började långsamt röra sig upp för trapporna med resten av gänget efter sig.
Jag såg på hur dom försvann upp för trapporna och in i den vita dimman. Ensam satte jag mig upp på tunnan och hade lust att riva av mig håret. Han var så envis! Jag bet mig i läppen och gömde ansiktet i händerna och försökte anstränga mig för att inte springa efter dom!
På ovansidan kunde jag höra hur någon slogs, det gick inte att miste på när nävarna träffade något. Folk skrek och skrattade och visslade för något. Jag tittade ner på mitt armbandsur och såg att det bara gått några minuter, det kändes som flera timmar. Jag bet mig i läppen igen och letade genom i väskan efter något att fördriva tiden med. Istället så låg det bara ett rep där, den ena walkie talkien och skrinet som Linda gett mig. Det kliade i fingrarna att få öppna asken, men jag valde att låta bli.
Folket från helikopterplattan skrattade högre än någonsin men ganska snart så överröstades skrattet till en massa surr. Jag ställde mig upp och började röra mig mot trapporna.
Jag struntade i att vänta 20 minuter och började skynda mig upp för trapporna.
Halvvägs upp för trapporna krockade jag med något. Det jag stötte i vad jag såg, ett stycke grönt tyg. Jag tittade upp och såg in i ett kvinnligt ansikte. Ansiktet var stelt och uttryckslöst. Läpparna drog ihop sig till ett leende, vilket fick mig att backa undan från henne, ner för trapporna och hon tog ett steg i taget efter mig. När jag kom ner plant på gången backade jag bakåt ännu mer ifrån henne. Bakom henne kunde jag se att en man följde efter henne. Mannen var smal och såg trött och tärd ut, men i hans ögon kunde jag se vad han tänkte.
"Vad väntar du på Claire?" Frågade han kvinnan som fortsatte stirra på mig. Jag tittade tillbaka på kvinnan. Hon bar en sådan grön och elegant klänning så det såg ut som att den bars upp av gröna löv. Hennes blonda hår var uppsatt i en knut bakom nacken med hjälp av en härlig grön murgröna.
Claire lyfte den ena handflatan och riktad den mot mig. Jag vände mig om och började springa in i dimmorna för att undvika henne.
Men jag hann inte så långt tills jag kände hur min kropp vart stel och jag kunde inte röra en enda muskel. Något drog mig tillbaka till Claire och när jag stod mitt emot henne så kunde jag se hur mannen bakom henne log, liksom hon gjorde.
"Jag har nog väntat länge nog!" Log hon. Hennes handflata var fortfarande riktad mot mig och hon la den över bröstet på mig. Jag försökte dra mig undan från henne, men hur jag än försökte verkade min kropp inte lyda mig. Hon slutade le och tittade in i mina ögon. Hennes ögon som nyss var blåa hade fått en grönaktig ton och trycket på bröstet ökade och mitt hjärta slog oregelbundna slag.
"Sluta!" Viskade jag, min röst lydde mig inte. Benen gav vika och jag föll ner på knä framför henne. Hela hon glödde upp i ett grönt sken. Med sin andra hand la hon den över pannan på mig.
"Hej då!" sa hon och mitt minne bleknade och min värld lyste upp i ett vitt sken med stänk av grönt, innan jag sen föll ner i ett evigt mörker.
|
|
|
|
