[M/M] De sju dödssynderna. [Del 43] |
Åklagaren (recitativ)
Det är tid att tala. Det är sannerligen tid att tala.
- Inledning, De sju dödssynderna, Karin Boye
Fingrarna kammade genom de mörka lockarna, strök längs med sidorna och letade sig över höfterna. Hopkurade i soffan låg Alexander med armarna runt Oscar och han kände hur deras hjärtan pratade med varandra - det ena lyckliga slaget efter det andra. ”Men ska du verkligen-”, han viskade så lågt att deras hjärtan nästan överröstade honom. Alexander kysste Oscars nacke, strök läpparna alldeles under ett av öronen och försökte låta bli att le.
”Oscar, jag vet vad jag vill ha”, viskade han tillbaka. ”Jag vill ha det här. Jag vill ha dig.” Oscar skiftade så att han låg på rygg och de mörka ögonen sökte sig till Alexanders blåa, letade efter någonting i hans ansikte. Efter en stund vände han sig ytterligare en bit och armarna smög sig runt hans midja. När Oscars axlar började skaka höll Alexander om honom än hårdare, men han sade ingenting. Han kunde se mobilen där den låg slängd på mattan - skärmen lyste upp och fylldes med meddelanden och notiser och han log mot Oscars axel. Någonting i bröstet, kanske var det hjärtat, flyttade sig lite mer åt höger och Oscar kysste hans nacke.
[Ändrad relationsstatus: i ett förhållande med Oscar Brown]
72 likes, 19 kommentarer
det kommer lite mer.
|
| Kommentarer | | ilenna - 24 jan 15 - 02:05 | åh. åh .____. åh :´´´´´´D
När jag först såg att det var så lite text trodde jag det skulle vara någon slags förklaring att du inte kände för att fortsätta på den här storyn - jag hann till och med få lite ont i magen haha! </3
Men för att återuppta början till kommentaren: åh.
Det här var väldigt, väldigt fint. Så kort men ändå så mycket känslor - som alltid när du skriver. Du får fram lika starka, om inte starkare, känslor på bara några få rader som jag behöver flera stycken till.
Fina, fina pojkar! <3 Det känns så väldigt rätt, och mysigt!!, att dom ligger där hopkrupna i soffan, hur Alexander drar fingrarna genom håret och stryker med händerna. Dom försiktiga kyssarna från båda hållen, armar som letar sig runt kroppar, ögon som letar.. Och det är inte bara att det är så mysigt, det känns så himla, himla skönt att tänka sig in i hur otroligt lättande allt måste kännas för Oscar! Fina Oscar som jag förvisso varit arg på ibland men som jag ändå bara vill krama jättehårt och skydda från allt ont som kan såra och göra honom ledsen. Jag vill att han ska våga tro att allt kommer bli bra den här gången! Och modiga Alexander, jag är så stolt över honom!! :´D
Och åh. (igen.) Jag vill att det ska komma mycket, mycket mer! Jag behöver få läsa mer om pojkarna, en sån där längre del så att jag verkligen hinner komma in i deras värld som jag tycker så mycket om <3 |
|
|
|
