Att springa fritt |
Våra familjer lämnade oss för länge sedan. De flög iväg i stora farkoster upp mot rymden. Det började med några stycken, men efter några månader hade alla försvunnit. Jag kom ihåg dagen jag fick tillstånd att gå ut alldeles ensam, utan min familj. Det var en upplevelse jag aldrig skulle glömma. Jag kunde strosa runt överallt och se allt med egna ögon. Men när jag kom tillbaka hem, var de alla borta. Mamma, pappa och mina syskon. Jag grät och tjöt efter min familj i dagar. Men de kom aldrig tillbaka.
Jag satt på den gamla altanen till mitt hus och snyftade tyst en kväll när jag hörde de andra som blivit kvarlämnade i området skrika och ropa hysteriskt i den lilla parken. Jag reste mig upp och smög sakta ner för den lilla altantrappan. Det fanns ett litet hål i trägrinden, där kunde jag se vad som försiggick. Bill, som jag alltid tyckt varit allt för stor och skrämmande och Milton, den lite smalare men smidigare slogs för fullt. De hade fått ner varandra på marken och gjorde allt för att den andre skulle ge upp. De röt så högt att det ekade mellan husen. Men detta var inget vanligt slagsmål. De slogs om ledarpositionen. De ville båda bli ledare i gruppen som stod omkring och såg på. De andra stod hukade och väntade på att slagsmålet skulle ta slut. De ville inte visa sig överlägsna mot den nya ledaren.
Efter ett långt slagsmål hördes ett isande skrik. Det var Milton som föll mot marken sårig och blodig. Bill hade dödat honom. Han vände sig om och såg på de andra. Kroppen hade blåmärken på flera ställen och sår som det droppade blod ifrån. De andra sänkte sina huvuden och backade några steg. Bill var ledare och de skulle lyda honom.
Jag var den enda i hela området som inte hade anslutit sig till gruppen. Men de visste alla att jag var här, och om jag inte följde dem, skulle Bill antagligen döda mig också. Jag gnydde till och gick upp för trappan igen. Vad skulle jag göra nu? Jag kunde inte gömma mig, de skulle ändå hitta mig förr eller senare. Kunde jag rymma? Men vart? Jag gick fram och tillbaka på altanen grubblandes. Sen kom jag på något. Jag hade alltid vetat, att i skogen där fanns det en klan. En uråldrig klan som nästan ingen visste om. Men jag hade sett dem. Dit skulle jag! Jag hoppade direkt över staketet i motsatt håll från parken där de andra befann sig. Jag sprang och sprang. Skogen var inte alls långt bort från vårt hus. När jag nådde skogskanten, stannade jag. Jag hade aldrig varit där inne ensam. Jag tog några steg. Plötsligt hörde jag en gren knäckas bakom mig och jag rusade in. När adrenalinkicken försvunnit saktade jag ner och gick försiktigt och såg mig omkring. Skogen var mörk och jag såg skuggor överallt. Jag visste inte hur jag skulle hitta klanen. De gömde sig så ofta. Kanske om jag ropade?
- Hallå! Är det någon där?
Skogen var tyst.
- Snälla jag behöver er hjälp!
Fortfarande hördes ingenting. Jag stannade upp och lyssnade ett långt tag. Jag ropade några fler gånger, men gav sen upp och satte mig ner. Plötsligt kände jag mig riktigt trött och lade mig ner för att vila.
Jag vaknade upp av att jag hörde röster. De var nära mig. Jag slog upp ögonlocken och möttes av intensiva ögon som stirrade på mig. De var ungefär 5 stycken, klädda i konstiga pälsar.
- Vad gör du här? frågade en av dem med en ilsken röst. Detta är vårt territorium och vi kan döda dig för att du kommit hit!
- Vänta, vänta! Jag behöver er hjälp. De andra utanför skogen har bildat en grupp, med en farlig ledare. Han kommer döda mig om jag inte går med i gruppen.
- Och varför tror du att vi skulle hjälpa dig? svarade en annan och hånlog. Du är ju precis som dem, du skulle lika gärna kunna vara en spion!
- Nej, nej! Jag är inte med dem! Bill är stark och han kommer antagligen komma hit för att besegra er klan också, han kommer försöka att bli alla klaners ledare!
De tystnade och såg på varandra. De såg ut att grubbla ett bra tag innan de ryckte upp mig på benen och sa:
- Vi tar med dig till vår ledare, och där berättar du allt du har berättat för oss nu, okej?
Jag nickade och följde med dem djupare in i skogen. Det var tidigt på morgonen och solen hade börjat titta fram. Vi gick en lång bit innan de sa att det bara var halva vägen kvar. Jag kände hungern gro i mig och hoppades att det fanns mat där de hade sitt läger. När vi kommit fram satte jag mig ner på marken och vilade. De andra vaknade upp när de hörde att vi kommit. Alla satt och glodde på mig utan att säga ett ord. Till slut visade sig ledaren. Han var större än de andra men också äldre. Hans partner stod bakom med deras barn.
- Vem är du?
- Jag är Conan och kommer ifrån området utanför skogen.
- Mitt namn är Kadar och detta är Nakoma, min partner. Vad har du här att göra? frågade han med misstänksamhet i rösten.
- Jag är här för att jag behöver er hjälp. En ny klan har skapats i området där jag kommer ifrån och ledaren är mäktig men också ond. Han kommer försöka göra sig själv till ledare över alla klaner
- Vad är hans namn? sa han en gnutta ilsket.
- Bill.
Nakoma tjöt till och höll sina barn hårdare omkring sig. Kadar såg ännu ilsknare ut och jag kunde se hur hans ögon blev blodsprängda.
- Den besten! Han rövade bort en av våra barn för en tid sen, utan någon anledning! Han röt och spände hela kroppen. Vi förtjänar vår hämnd, och hämnden är här nu!
- Conan, du ska leda oss mot denna nya klan, och slåss med oss, annars skonar vi dig inte!
Jag nickade, ty det var det enda jag kunde göra. På endast några timmar var allt ordnat inför attacken. De gav mig också mat som de hade jagat. En i klanen fick stanna kvar för att passa barnen, en gammal en med inte många dagar kvar i livet. Runt middagstid var alla redo. Kadar och Nakoma gick först och resten av klanen följde efter i ett tåg. Klanen bestod av 10 stycken inklusive mig. Bills nya klan var endast sju. Det gjorde mig inte lika nervös. Men jag hade ändå aldrig gillat att slåss. När jag var liten och de andra hade slagsmål, hade jag bara ställt mig på sidan. Men nu kunde jag inte ställa mig på sidan, jag var tvungen att slåss. Och jag kände på mig att det kanske skulle kosta mig livet.
Det tog inte lång tid innan vi kom ut från skogen. Det var en vacker dag och solen stod högt på himlen. Jag kände de andras rädsla när de kom ut ur skogen. Det var deras gömställe och hem, men nu var det tvungna att blotta sig för världen. De såg häpna på skräpet och de förstörda husen. Detta var alldeles främmande för dem. Vi kom allt närmare mitt område och det tog inte lång tid förrän vi såg mitt hem. På något sätt blev jag glad, mitt hem var något jag alltid längtade efter. Men mest av allt min familj.
När vi kommit innanför husen och in på området kunde jag se att i den lilla parken, runt de tre träden satt Bill och de andra och vaktade. Bill i mitten och de andra i en cirkel runt.
- Nämen ser man på, är det inte Conan? Dig har vi letat efter! sade Bill och skrattade när han såg mig. Jag ser att du tagit med dig vildingarna också! De andra skrattade åt honom, men det lät framtvingat.
- Bill ditt äckliga svin! Vi ska ha hämnd för vårt barn och det nu! röt Kadar.
Bills klan ställde sig upp och såg på oss med rädda uttryck men som snabbt övergick till ilska. Sedan kom Bill ut ur hopen.
- Kom igen då! Detta kommer bli kul.
Och då sprang Kadar och Nakoma mot Bill med klanerna efter sig. Detta skulle forma den stora evolutionen som pågick, ty det fanns inga människor kvar. Detta var vargarna från skogen och hundarna från samhället som blivit kvar och deras stora krig. Men jag, jag var alldeles för skräckslagen för att slåss. Istället satte jag iväg i full fart bort från allt, ty jag var ju endast en simpel familjehund.
|
|
|
|
