När ska livet ta en ny vändning? Del 18 |
Jag kände ingen smärta och kände att jag fortfarande andades. Jag öppnade ögonen långsamt och ekot av skratt väsnades runt oss. Bredvid mig kunde jag se hur pistolskottet träffat metallen som sen studsat iväg någon annanstans. Jag andades häftigt.
En annan man skyndade sig fram med en hink vatten och kastade vattnet över Derek som ryckte till och vaknade upp.
"Det är tänkt att detta ska gå fort så chefen våran kan ta över ritualen, men jag vill bara njuta av detta ögonblicket en liten stund till." Återigen riktade Ron revolvern, men den här gången mot Derek.
"Nej! Snälla sluta jag ber!" Skrek jag gällt och försökte stoppa honom. Kedjorna höll mig tillbaka och jag kom ingenstans. Ron hade vänt sig om mot mig.
Han log emot mig innan han igen, riktade revolvern mot Derek som tittade upp. Hans blöta mörka hår hängde ner över ögonen. Jag kunde se gamla ärr efter slag. Tårarna steg till ögonen när jag åter igen försökte dra mig framåt.
Derek ställde sig, kämpigt, upp på benen. Han tog tag i kedjan som hängde ovanför hans händer och drog upp den. Jag kände hur mina kedjor spändes till och hur jag drogs upp ovanför marken. Smärtan gick inte att beskriva, varje liten muskel i kroppen drog ihop sig och det kändes som om armarna skulle gå av på mig. Jag skrek igen.
Derek släppte taget om kedjorna och stannade kvar på knä och jag föll tillbaka mot metallen. Jag andades ansträngt.
"Åh, jag glömde nämna det, detta är det roliga delen. Era kedjor är kopplade till varandra, så när den andra reser sig upp så lyfts den andra upp. Jag har hört att det ska smärta till ordentligt." Log Ron med revolvern fortfarande siktad mot Derek.
"Ditt monster!" Morrade Derek och försökte se åt mitt håll.
"Nej, jag skulle kalla det geni, ett monster är något helt annat. Som en mara till exempel." Log han mot honom. Ron svängde runt och pekade mot mig. -"I dessa månader har en god vän till oss planterat in en multidemon i jäntans drömmar för att göra henne svag och lättåtkomlig," Hans leende försvann. "Men så klart vart våra Aideens beskyddare tvungna att lägga sig i och mycket snart kunde hon börja leva ett normalt liv, det var bara tidsfrågan. Men i samma stund," Han log när han sa det. "Så kom vi över en av deras spioner, Conrad, och fängslade honom här för att hålla honom borta från fastlandet. Han fick inte på något sätt berätta om våra planer." Han skrattade och männen runt om oss föll med i skrattet.
Jag såg mig omkring och vid en av dom stora lamporna så kunde jag se Mr. Sands och kvinnan, sen innan, stå och se på oss. Ingen av dom log. Dom stod där som statyer och såg ner på oss.
"Men han är så gott som död." Namnet fick mig att tänka till. Conrad? Han som satt hos mig hette Leon och jag kommer tydligt ihåg att han sa det till mig. "Och nu står vi här, inte för sista gången hoppas jag. Eller sista gånger för dessa två men vi alla andra kommer nog fortsätta leva vidare.
" Fortsatte han le. Han avfyrade ett skott mot Derek, som missade honom precis vid huvudet. "Jag kommer sakna där här leken!" Suckade Ron och började gå fram till mig. Jag flyttade mig bakåt ifrån honom.
"Fast, min riktigt plan var att ha det ännu roligare, men den idén satte chefen stopp för, så jag får väl nöja mig med en annan grej." Han ansikte var nära mitt och jag kunde känna doften av svett och alkohol från honom. När han log såg tänderna allt annat än äckliga ut, som om han aldrig borstat dom tidigare.
Hans fria hand tog han tag hårt om hakan på mig och höll mig stilla. Jag stålsatte mig för vad som skulle komma härnäst.
"Din djävul!" Hörde jag Derek fräsa och kedjorna rasslade till.
"Hon är så söt när hon är arg!" Log han igen. Jag försökte slita mig loss från greppet, men han klämde bara fast det hårdare. Fortfarande hade han sitt ansikte nära mitt.
"Gör det!" Hörde jag hur männen runt oss ropa och hurra, även en busvissling hördes.
"Nej..." Viskade jag och drog mig undan från honom.
"Jo!" Log han. Mycket riktigt, hans läppar trycktes mot mina och hela min kropp darrade till och en obehaglig känsla spred sig genom kroppen på mig. Jag vart äcklad, men samtidigt kände jag hur ilskan växte inom mig. Jag bet tag i det första jag fick tag på, vilket vill säga, hans läpp.
Ron vrålade till och försökte slita sig bort från mig, men jag vägrade släppa taget om läppen. Jag fick en hård smäll i tinningen och ett till pistolskott sköts. Mitt i kaoset så hade Ron använt sig av sin revolver och siktat in ett slag mot mitt huvud för att få mig att släppa, men också då hade han fingret på avtryckaren, så när skottet lossades så sköt den av en av kedjorna. Jag hängde medvetslös i luften med ena handen i bojorna, liksom Derek, hade han en arm fri.
Ron höll sig för läppen som blödde kraftigt efter att hon bitit tag om den. Derek bakom honom skrattade. Ron vände sig om mot den yngre manna som precis skrattade åt honom.
"Så du tycker det här är roligt?" Frågade Ron och riktade revolvern mot honom.
"Väldigt," svarade Derek honom. Rons ögon sköt blixtrar mot den unga pojken och gick emot honom. Derek backade inte undan från honom utan stod kvar på sin plats. När Rons ansikte var nära hans, kunde han känna doften av svett och ilska. Ron kokade av ilska, skulle den här pojkspolingen få göra narr av honom inför sina vänner och chef, det var oacceptabelt. Han tog ett steg tillbaka och utan att blinka riktade han revolvern igen mot pojken, siktade och avlossade ett skott.
Det han inte visste var att Derek hade läst av honom och med kraft ansträngning hade han dragit ner kedjan och skottet träffade kedjan som gick av på mitten. Emma föll ner bakom Ron mot metallen. Ron drog efter andan och backade undan några steg innan han sen riktade revolvern mot Derek igen och sköt skott efter skott. Men Derek var ung och han undvek kulorna genom att kasta sig åt olika håll. När den sista skottet avfyrades, ställde han sig upp och ett leende framträde i hans ansikte.
"Verkar som du har slut på ammunition," sa han. "Låt se hur tuff du är utan dom!" Han höll upp nävarna mot honom och flyttade vänster ben bak så han skulle få bättre balans.
"Så du tror du kan slå mig?" Log Ron och tyckte att utmaningen var löjlig.
"Tills motsatsen har bevisats." Sa Derek. Hans ansikte vart allvarligt. Ron ställde sig i position och attackerade direkt. Rons slag var betydligt mycket hårdare än vad Derek hade räknat med och för varje slag Ron fick in var alltid en full träff. Derek föll ner på knä när Ron slog in sitt sista slag och Derek föll bakåt och slog huvudet i metallen.
Männen runt dom skrattade och hängde på varandras axlar och var måttligt roade av scenariot.
"Gör slut på honom Ron!" Ropade en kvinna.
En revolver kastades till Ron, som fångade den smidigt. Han drog avtryckaren bakåt och siktade in på Dereks huvud.
"Tills motsatsen bevisat, sa vi va?" Log han igen. Från läppen rann det fortfarande ner blod och bitsåren efter Emmas tänder uppstod.
Utan att säga något tittade bara Derek in i Rons ögon och väntade på skottet.
Men istället uppkom det massa surr från männen runt dom, vilket gjorde att Ron vände sig om. Just där Emma legat, stod nu en annan man, en man vars ansikte han inte kunde se, en man som doldes av en kåpa i grått.
|
|
|
|
