(m/m,m/f) Med hjärtat i själen kap 56(57 |
Kapitel 56
Riley Johnson
”Vad tycks” Riley la armen runt Olivers axlar och svepte med handen över rummet. Han kände sig stolt, en lokal, en dj som egentligen var en hemlös kille han mutat med gratis mat och fri tillgång till baren.
Riley tyckte hans festfixar förmåga var utöver det vanliga. Han hade tänkt på precis allting, varenda liten detalj.
”Vart är ballongerna?” Utom just den detaljen. Han tittade på Oliver som krävde ett svar på frågan. Tanken på om Tesco var öppet slog honom, eller kanske något litet ställe i närheten.
”Okej bortsett från att det inte finns några ballonger?”
”Det är bra” Oliver lät inte övertygande och Riley ville veta varför, för han var ganska säker på att det inte hade att göra med det faktum, att Riley inte hade spenderat tagen till att blåsa upp hundratals ballonger som de senare kunde släppa från taket.
”Så vad är det som inte är bra?” Riley släppte taget om Oliver axlar och såg på honom med en blick som han hoppades utsöndrade lika mycket oro som vänskap. Om det fanns någon Oliver skulle berätta vad det var som tyngde honom för, så var det Riley.
Oliver tittade på Benjamin som stod bredvid och såg likgiltig ut. Benjamin var inte särskilt duktig på att prata om saker och nu när han inte hade hemlängtan längre, hade han gått tillbaka till sitt envisa och lite vresiga humör, vilket Riley inte hade något emot, han såg det som en utmaning.
”Kom igen, Max är ju här, eller hur?” Riley såg menande på honom men Oliver såg inte gladare ut för det, nog för att födelsedagar var en pest i sig, men han behövde inte ta ut det på festen, på Riley eller på Max.
”Ja han är här men är han verkligen här?”
”Vad menar du?” Riley var lite trött på Olivers konstiga sätt att uttrycka sig vissa dagar, en dom som denna exempelvis.
”Jag har gjort allt jag kan, men han är lika frånvarande som vanligt, han försöker inte ens”
”Har du verkligen gjort allt du kan?” Misstrogen, precis det ord som förklarade hur Riley kände sig. Det fanns inte en chans att Oliver gjort allt han kunnat, han kanske trodde att han hade gjort det, men det hade han garanterat inte.
”Ja”
”Det tror jag inte, du anstränger dig aldrig” Om det var något Riley visste hur det fungerade, så var det Oliver och hans sätt att tänka, minsta möjliga, var i hans värld allt han kunde göra.
Oliver Stone
”Du då?” Muttrade Oliver och blängde på Riley innan han nickade mot Benjamin.
”Vad gjorde du för att få honom, din könsneutrala vuxenbebis? Varför ska jag behöva fixa det, det är ju fan hans fel” Han la armarna i kors och vägde på ena benet samtidigt som han sneglade mot Max som kikade fram under hatten.
”Därför att du aldrig gör någonting, du bara tror att det är att trycka upp en regnbåge i röven och spy lycka över alla, det funkar inte så, ingen kommer ge dig Max, du får helt enkelt… ta honom”
”Det har jag gjort, ur flera vinklar och spännande ställningar”
”Jag menar inte så, jag menar att du får boosta hans ego lite”
”Hur då?”
”Gör det du gör bäst” Riley hämtade en gitarr och knuffade honom mot scenen. Oliver frös till is, han var livrädd för scenen. Han hade aldrig stått på en själv, med bara en gitarr.
Riley gav honom en hård knuff till, så han snubblade över den lilla kanten. När Oliver stod på en scen själv var det som att hela hans ego försvann. Han hade inget stöd från Benjamin, eller Ruby och framför allt inte Riley som han behövde mest där uppe. Vid det tillfället hade han till och med nöjt sig med Jacob, vem som helst bara inte ensam. Han förstod inte hur folk gjorde det, hur kunde de stå där uppe med bara en gitarr och sig själv att lita på? Medan andra hade all uppmärksamhet riktad bara mot honom.
Ur ögonvrån kunde han se Riley flina uppmuntrande och göra tummen upp. Riley som visste precis vad Oliver tyckte om att stå där själv, utstirrad och inte det minsta bekväm. Inget smink att gömma sig bakom och inga galna upptåg, bara han och en gitarr.
Oliver var tvungen att sätta sig ned för att inte ramla ihop av de skallrande knäna. Fast hans största problem var att Max såg storögd och hoppfullt på honom, medan minuter passerat och han hade ingen aning om vad han skulle spela, om han ens kunde få fingrarna att samarbeta med hjärnan samtidigt som han försökte få liv i stämbanden.
Någon visslade, vilket gjorde det hela värre, alla som kände honom, inklusive Max visste att han aldrig i hela sitt liv stått ensam på en scen och hade inte haft för avsikt att göra det heller. Det var en sak att sitta ensam med Max i ett rum och spela lite förstrött, en helt annan sak med ett rum proppat där han inte kände hälften av dem.
Riley gick fram till scenen och Oliver hoppades innerligt på att han skulle säga en låt, vilken som helst. Det gjorde han inte, han gav Oliver ett plektrum, ett capo och precis innan han lämnade Oliver ensam igen sa han lite roat.
”Du vet om du börjat direkt hade du varit klar nu” Fan ta Riley. Lite nervöst harklade han sig, blundade och började på den första låten han kom på som han kände just då.
”You don”t need to change a thing about you babe, from where i sit you”re one of a kind. Relationships i don”t know why they never work out and the make you cry. But the guy that says goodbye to you is out of his mind”
Oliver gjorde misstaget att öppna ögonen, men han knep ihop dem lika snabbt igen. Någonstans i folkmängden hade han tappat bort Max och om han inte kunde fästa ögonen på Max kunde han inte ha dem öppna heller. Det kändes för ensamt och för naket.
På något sätt öppnade han ändå ögonen igen och letade enträget upp Max, han stod i ett hörn vid en enorm blomkruka och även om huvudet var nerböjt var blicken riktad mot Oliver.
Well, I”ve been down and I need your help
I”ve been feeling sorry for myself
Don”t hesitate to boost my confidence
Well, I”ve been lost and I need direction
I could use a little love protection
What do you say, honey? Come to my defense
I stand up for what you if it”s what you need
And I can take a punsch, I don”t mind to bleed
As long as afterwards you feel bad for me
Om det var något Oliver inte förstod var varför det var han som satt där ensam utan någon. Det var Max som borde stå där och sjunga själen ur sig för att få Oliver, inte tvärt om. Som Oliver ville minnas det var det inte han som knullat Brandon, inte någon annan heller för den delen. Samtidigt var han väl medveten om att det kanske hade varit bra ändå. För det var inte förrän då Oliver hade fått veta vad som egentligen försiggår i Max huvud, som inte var fyllt med fluffiga djur och sockerdrickadrömmar som det var fullt av i Olivers.
And you give me all of your attention
I”ve got deep desire and it needs quenching
I think that”s pretty plain for you to see
Well, enough about me and more about you
Because that”d be the gentlemanly thing to do
I hope you like your men sweet and polite
I thought I ws dine with telling you
But i ain”t nearly halfway through
I”ve got a few more things
I”d like to say to you tonight
Get ready
Oliver log lite näpet mot Max som flyttat sig från blomkrukan och stod precis där han brukade stå, på vänstra sidan om scenen, Olivers högra sida. På något sätt kändes det tröstande, något som kändes bekant i den annars obekväma situationen. Han önskade att han kunde få ett sådant tillfälle som alltid stod i böcker, att omvärlden försvann och den enda som fanns där var Max, så var det inte. Alla andra stod där, vare sig de brydde sig om vad Oliver höll på med eller pratade med varandra och väntade på att han skulle bli klar, så dansmusiken kunde komma igång igen. Max lilla oskyldiga ansikte var i alla fall en liten tröst.
You don”t need to change a thing about you babe
I”m telling you from where I sit You”re one of a kind
Relationships i don”t know why
They never work out and the make you cry
But the guy that says goobye to you is out of his mind
Oliver kom på sig själv med att spela fortare, han ville gå av scenen. Ställa ifrån sig gitarren och åka hem till tryggheten i sitt rum. I huvudet kunde han höra hur mycket rösten darrade. Nog för att han hade räknat med att få ett nervöst sammanbrott av något slag men inte att hans musikaliska talang skulle dö ut i orena toner och osamarbetsvilliga fingrar. Men Max såg nöjd ut och det var väl det viktigaste. Däremot skulle Oliver slå ihjäl Riley vare sig det fungerade eller inte, framför allt om det inte gjorde det.
You always did kinda drive me crazy
And it pissed me off cause I let it phase me
But i never wanted my time with you to end
Now i”m back in town for a day or two
Well, mostly I came back just to see you
I am leaving now but I don”t want to go
För sista gången den kvällen stålsatte sig Oliver och tryckte undan sina scenskräcksnerver och stirrade bestämt på Max. Fan ta honom om han fortfarande hellre satt hemma i dåligt självförtroende och ömkan. Ingen kunde antagligen förstå vilken stress det var för honom att sitta där ensam. Inte när han mer än gärna flängde runt på vilken sen som helst när han inte var ensam. Just i det ögonblicket kunde han förstå Max oro över att inte vara tillräcklig, som ensam kände sig inte Oliver heller tillräcklig.
Så placerade han en sista flyktig, förstulen blick på Max, som motvilligt svajade till musiken – helt ovetande om hur vacker han var. För att ingen någonsin brydde sig om att tala om det? Hade Oliver någonsin gjort det? Hade han gått fram till Max, tittat honom i ögonen och med den mest genuina kärlek i rösten han kunde frammana och ögon som utsöndrade hänförande och sagt ”Du är vacker, som om du vore fiktiv” Det hade han inte gjort, hade han gjort det skulle Max inte tvivla på dem, och från ingenstans hade han sugits upp i ett magiskt ögonblick, precis som ur en bok och det var därför det var han som skulle fixa det, dem.
You don”t need to change a thing about you babe
I”m telling you from where I sit You”re one of a kind
Relationships i don”t know why
They never work out and the make you cry
But the guy that says goobye to you is out of his mind
Som en klumpig valross kastade sig Oliver av scenen, gick fram till Riley och tryckte gitarren mot hans bröstkorg.
”Jag hatar dig” Viskade han mellan tänderna och siktande in sig på utgången. På stappliga ben pumpade med adrenalin, gick han med knallröda kinder mot dörren. När han nästan var framme stoppades han av en välbekant röst.
”Ska du gå redan?” Max stod bakom honom med ett litet, nästan osynligt leende. Oliver hade tänkt gå, det kändes inte som en födelsedags fest ändå, mer som en allmän anledning till att dricka för mycket och Oliver hade aldrig känt sig så nykter i hela sitt liv.
Max tittade fortfarande på honom, undrande – väntande.
”Jag tänkte det” Oliver hade tänkt vara lagom feg och fly från platsen innan han fick reda på att han gjort allting i onödan. Hur han stått där och nästan spytt av nervositet. Nu skulle han dessutom få höra någon slags dödsstöt innan han kunde rangla hem i depression, han hade faktiskt gjort allt han kunnat.
”Men du har ju inte fått din present än” Var allt Max sa.
Max Lowsley
Det var beundransvärt det Oliver gjort, sitta där alldeles ensam. Max hade fått höra mer än en gång, hur Oliver aldrig någonsin ens kunde tänka sig att göra det. Nu kände sig Max mer än skyldig till att sluta vara så envis, acceptera att han gjort något dåligt och gå vidare i livet.
”Men… present… varför?” Hörde han Oliver säga.
”Det är väl din födelsedag? Eller är inte detta en födelsedagsfest?” Max tippade huvudet på sned och såg lika storögd som han brukade göra när han tittade på Oliver.
”Det känns inte som det va?”
Max såg sig omkring, inga ballonger, ingen konfetti, ingen enorm skylt med Olivers namn på. Bara en vanlig fest, med vanliga människor i en vanlig lokal, Oliver hade rätt, det kändes inte som en födelsedagsfest.
”Men du fick ju inte ens någon av mig”
”Det fick jag väl” Max höll upp armen där ett par armband envis hängde kvar. Några hade slitits ut och ramlat av, det kanske inte var meningen att de skulle följa med in i duschen.
”Har du kvar dem?” Oliver såg minst sagt förvånad ut.
”Ja det är klart”
”Jag har nya armband, titta det är ditt hår?” Oliver pekade ett av de flätade armbanden som satt där. Ett svart och vad han gissade var blont hår.
”Så det var därför Jacob klippte av mig håret”
”Riley klippte av mitt när jag sov…” Oliver drog i en kort hårslinga, som om den skulle växa ut igen.
”…okej var är den då?” Plötsligt nyfiken såg sig Oliver omkring, Max fnissade lite och gick till sin jacka som han hängt på en krok. Bakom jackan hängde hans väska. Där i låg ett fyrkantigt paket inslaget i grönt papper, pinsamt nog var det Brandon som slagit in det åt honom. Max inslagningskunskaper sträckte sig inte längre än att han kunde knyta ihop en soppåse. Oliver skakade på paketet, men det lät inte, inte det minsta.
”Du får nog öppna det” Max höjde ögonbrynen en aning och väntade, han kanske skulle gå därifrån och låta Oliver öppna det ifred. Men om Oliver inte gillade presenten ville han stå där och lida i tystnad.
Oliver var inte särskilt försiktig när han rev sönder pappret och kastade på golvet, inte heller när han öppnade kartongen och drog ut innehållet. Kartongen släppte han också på golvet och tittade på det platta, svarta föremålet.
”Vad är det?”
Max himlade med ögonen, tog den ifrån honom, höll upp näven i luften och slog den mot den knutna näven.
”En grekisk fiskarhatt, John Lennon hade en och Bob Dylan och han i Oasis.” Max satte hatten på Olivers huvud så den blonda luggen stack fram under den. Han ville minnas att han sagt åt Oliver att skaffa en hatt, men Oliver verkade inte ha lyssnat på honom.
”Men ingen av dem ser lika bra ut i den som du” Max satte handen för munnen och tystnade. Om det var något han hatade, så var det när han sa saker som han egentligen bara skulle tänka.
Oliver gick in på en toalett och kom tillbaka någon minut senare. Undertiden lyckades Max fantisera ihop flera hemska scenarion.
”Jag gillar den” Fastslog Oliver och rättade till den lite.
Max blev plötsligt medveten om festen bakom dem, tog tag i Olivers arm och drog med honom in.
”Vart ska vi?”
”Dansa såklart, det är väl fest eller?” Max hade någon slags hatkärlek till danser. Han gillade dem inte, men det var svårt att stå still när en väldigt bra låt spelades. Oliver däremot rynkade ihop hela huvudet och såg inte alls särskilt sugen ut.
”Måste jag”
”Ja, vi kan gömma oss bakom blomkrukan” Max knuffade sig genom en bunt människor som svor upprört efter dem, men han hade inte tid att bry sig, han var på uppdrag.
Väl bakom blomkrukan stannade han och fingrade på Olivers ena axel. Det var ingen bra dansmusik, det lät som en tjej, vars rappande rotade sig in i Max öron och förvred hjärnan.
”Åh” Max kände stereotypen växa i sig när han hörde Abbas Gimme a man after midnight. Motvilligt började hela kroppen röra sig och han svängde lätt med armarna. Garantera – såg han dummare ut än någon annan, fast och andra sidan spelade det igen roll. Han stod gömd bakom en enorm blomma med Oliver och Oliver hade redan sett honom ur alla självförtroendedödande vinklar och dessutom utan kläder. Han tog tag i Olivers händer och försökte få honom att röra sig lite – det hände inte. Oliver som alltid dansade runt tillsammans med Riley, betydligt bättre än vad Max gjorde.
De båda stannade upp och tittade på varandra när låten tog slut, det blev liksom tyst, även om det var musik på. Max la sina händer på Olivers axlar och tittade på honom en lång stund.
”Det var en fin sång du spelade” Sa han lågt och nickade allvarligt. Han hade inte väntat sig en låt.
”Den var till dig” Förklarade Oliver och log lite.
”Jo… jag förstod nog det” Nickade Max och la armarna runt Olivers nacke och tryckte sig så nära han kunde. Oliver luktade skog och blommor, antingen det, eller så var det blomkrukan de stod bakom som luktade, vilket som var det en trevlig doft.
”Alla gör väl misstag ibland?” Max ville försäkra sig om att det var okej på något sätt.
”Ja, flera stycken” Oliver lät försäkrande och kändes stadig och pålitlig, som om allt han sa var sant och vad Max trodde inte spelade så stor roll längre.
”Du Max, vi kommer klara oss fint… tror du inte det?”
Max klamrade sig fast hårdare kring Olivers hals och funderade på att hänga sig fast med benen också, men han gjorde det inte.
”Jag hade sönder oss, inte du”
”Fixa oss då, eller ska jag behöva sjunga en låt till?”
”Skulle du det?”
Oliver tittade mot scenen och skakade på huvudet, inte där uppe, aldrig. Sjunga, det kunde han, hur många låtar som helst, men inte där uppe, inte utan Riley, vilket kändes helt stört när han tänkte efter ordentligt.
”For you, i”d wait til kingdom come, until my day, my day is done. And say you”ll come, and set me free. Just say you”ll wait, you”ll wait for me” Det var den första, den enda låten han kom på.
”Jag tror vi klarar oss fint” Mumlade Max så som han brukade.
Ruby Johnson
Ruby trivdes på dansgolvet, det verkade inte Brandon göra, han stod vid sidan om tittade på. Det fanns någon uttalad överenskommelse mellan dem. Hon skulle dansa så mycket honom ville, men hon skulle hålla sig relativt nykter. Han skulle hålla sig vid sidan om, träffa människor eller kanske göra vad han brukade göra på fester, prata med dammvippor och sova mot en vägg.
”Jag älskar den här låten!” Hon drog dag i Poppy som förnöjt svängde med. De såg ut som ett par tvättäkta fjortisar när de stod och gned sig mot varandra, men det hörde till på något sätt.
På håll kunde hon se Oliver stå bredvid Max, bakom en kruka, de pratade med, vilket kändes som ett bra tecken.
”Är ni redo?”
”För vadå?” Ruby skrek över musiken precis som Poppy gjort och de försökte röra på sig, samtidigt som de pratade.
”Bli världskändisar såklart”
”Jag är inte så säker på att vi blir det, men om vi bli det är jag verkligen inte redo”
”Inte jag heller” Skrattade Poppy och slängde med det lila håret. Av alla färger Ruby sett henne i, föredrog hon det vita med rosa i. Vilket Poppy inte verkade gjort, för det försvann lika snabbt som hon färgat det.
Poppy fick syn på en kille och dansade ifrån henne, ännu en gång blev hon ensam.
”Brandon” Hon vinkade till sig honom och han gick med största försiktighet över golvet och fram till henne. I handen höll han en flaska och det syntes i hans ögon att han var på god väg att bryta deras outtalade överenskommelse. Hon tog flaskan från honom och gav de till Riley som såg ut att försöka dansa tryckare till en houselåt – Benjamin såg allt annat än nöjd ut. Ärligt talat hade hon brutit den själv, men lyckades hålla sig tillräckligt nykter för att inte göra bort sig, en gräns som Riley passerat för tre glas sedan.
Kapitel 57
Oliver Stone
Oliver stod i mitten av Max rum, på hans ben klättrade en enträgen katt. Han visste inte vart katten kommit från, eller varför den var så förtjust i hans ben, men den satt fast där, men både tänder och klor. Oliver skakade på benet men katten hängde sig envist kvar. Max skrattade bara åt det hela, där han stod och svajade en bit bort.
”Alltså vi måste prata nu Max” Sa han allvarligt och sparkade lite med benet. Katten hängde sig kvar, envist.
”Men var kommer den här katten ifrån?” Han sluddrade lite, efter allt Riley hällt i honom.
”Hon har ett namn, Konstantine, Brandon hittade henne, och du vet, han kan inte motstå något gulligt” Max sträckte på sig och fladdrade med ögonfransarna, uppenbart påverkad.
”Som låten”
”Nej” Max skakade på huvudet och plockade upp katten, höll den nära sig och kliade henne på huvudet.
”Eller ja… eller bara ens första riktiga kärlek som man skulle göra vad som helst i världen för” Max tryckte kan närmare sig. Oliver kunde se katten köra klorna i halsen på Max, som inte verkade märka det.
”Jaså…” Oliver kändes sig aningen besviken.
”Jag som trodde det var jag, du är i alla fall min Konstantine” Max släppte ner katten på golvet som genast började klättra upp för Olivers ben igen. Denna gång brydde sig inte Oliver om det, utan lät bara katten hänga där.
”Okej Konstantine…” Max tog några vingliga steg mot Oliver och lutade sig mot honom.
”… upp till bevis”
”Jag har bevisat tillräckligt, det är fan din tur”
”Tyvärr det går inte, jag är full, kanske i morgon”
Oliver himlade med ögonen, Max och hans jävla principer skulle ta död på honom, men någonstans innerst inne visste han att allt var värt det.
”Du Max” Sa han och ryckte på axeln så Max huvud guppade.
”Ja vad är det”
”Du är vacker, som om du vore fiktiv” Helt klar kanske han inte var ändå.
Max Lowsley
Max orkade inte riktigt lägga ner tid på att fråga Oliver vad han menade med fiktiv. Han ville inte se ut som någon fiktiv, men i Olivers värld var det säkert en komplimang och han tänkte ta den.
”Tack” Sa han utan att veta om han skulle säga något tillbaka eller inte, på ett sätt lät det torftigt att säga samma sak och inte särskilt påhittigt att ta en komplimang med en komplimang, så istället sa han något helt annat.
”Du stannat väl här i natt?” Sanningen var den att han inte gillade att vara helt ensam. Manfred och Konstantine var ju där men utan Brandon var det ändå bara tomt.
”Om du vill”
”Annars hade jag väl inte frågat” Max sjönk ned på golvet och satte katten i knät. Innan hade han inte förstått Brandons besatthet av Manfred, men nu förstod han precis. Djur bara var, en trevlig omväxling från människor och alla mänskliga problem som dök upp i tid och otid.
Oliver satte sig bredvid honom och katten bytte knä till Olivers istället. Max hade en svag aning om att Oliver luktade fisk, varför skulle katten vara så intresserad annars?
”Kommer snart” Max reste sig upp, gick in i badrummet och stirrade sig själv i spegeln en lång stund. Ögonen var lite röda, men inte så illa som det kändes. Det där fulla tillståndet började flyta över i baksmälla. Han borstade tänderna så noggrant han orkade och lämnade sedan badrummet. På vägen till sitt rum trampade han ur byxorna och lämnade dem på golvet. Han knäppte upp skjortan, släppte den precis utanför sin dörr. I dörren mötte han Oliver – utan katten. Konstantine klättrade i gardinen men han orkade inte bry sig. Han ville somna innan baksmällan slog till på riktigt. Därför lyfte han på täcket och kröp ihop till en liten boll.
När han nästan somnat kände han madrassen tyngas ner och en varm kropp la sig bredvid honom. Så fort Oliver var tillbaka släppte Konstantine gardinen och hoppade upp i sängen istället, gick rätt över Max huvud och började trampa på Olivers bröstkorg.
”Min” Max knuffade hänsynslöst bort katten och la armen över Oliver. Kattjäveln skulle inte få ta Oliver från honom, hur söt och fluffig hon är var.
Brandon Frost
Att ha sex med Max hade varit någon slags känslomässig isbrytare. Skit hände, vad skulle han göra åt det? Inget. Egentligen var det skit samma, verkligen, det hade varit okej, bra till och med, mer än bra, han hade gillat det. Inte för att han på något sätt hade känslor för Max, snarare så att han hade följt Max råd, knulla med någon du gillar, på riktigt, hade Max sagt med den där myndiga rösten. Brandon gillade Max, älskade Max, inte som en pojkvän älskar en pojkvän. Utan som Brandon älskade Max, som en vän, en familjemedlem på något sätt.
Nu, nu var det inte Max som låg bredvid honom och ifrågasatte deras förhållande, det var Ruby. Ruby med sin varma mun och hennes lösgörande händer som utsöndrade begär.
Det där ångestfyllda samvetskvalet hade inte fyllt honom med Max och skulle inte göra det med Ruby. Max hade gett honom någon slags befrielse, att det var okej att vilja ha något och sedan ta det och inte ha dåligt samvete över det.
Rubys kropp skälvde bredvid honom, liten, explosiv och avskalad. Brandon lät sina fingrar leka över den bara huden som knottrade sig under honom. Hon slängde ett ben över Brandons lår och han kunde känna hettan, fukten och desperationen.
”Brandon…” Viskade hon lågt och flyttade sin glödande kropp närmare. Brandon la en hand på hennes svank, men svarade inte. I vanliga fall var han väldigt generös när det kom till sex. Det hade han för avsikt att vara nu också, men inte så som han brukade vara.
”Brandon…” Viskade hon igen, bedjande. Brandon log mot hennes läppar. Lät sin tunga leta sig in mellan hennes läppar och knuffade över henne på rygg.
Rubys ena knä var böjt, medan det andra låg slappt längst madrassen. Han log lite för sig själv, drog pekfingret längst käklinjen och lät den fortsätta ner över halsen.
”Ja…?” Sa han tillslut, men förväntade sig inget svar, han fick inget heller. Det han fick var en blick fylld av åtrå, frustration och ömhet.
Det fanns inget tvivel om vad hon ville, inte vad Brandon ville heller. Han hade slutat tvivla på sig själv. Under honom, låg någon som ville ha honom och han ville ha henne.
Långsamt, retsamt, lät han en hand massera hennes ena bröst medan han lämnade små spår av bitmärken längst halsen och ena axeln. Han lät händerna utforska magen, naveln, hoppade över den plats Ruby helst ville ha honom på och la handen på insidan av låter.
Brandon lät långfingret göra små cirklar och njöt av varje litet ljud Ruby stötte fram. Hon sköt upp höfterna och försökte komma närmare, men han lät henne inte. Stenhård som han var, kunde han vänta.
En abstrakt tanke slog honom – Max. Det var inte så att han tänkte på Max i benämningen att han ville att Ruby skulle vara Max. Inte i den benämningen att det var tanken på Max som fick honom så kåt. Det var mer tanken på hur stolt Max hade varit över honom nu. Hur Brandon stannade upp några sekunder för att känna efter om det kändes bra, om det fanns minsta lilla tvekan i vad han ville. Han ville ha Ruby, hur många gånger hade inte tanken slagit honom? Flera gånger och nu hade han henne där. Som en våt monsun som specifikt bad om honom.
I vanliga fall var Brandon väldigt givmild, noga med att inte vara självisk, men i detta fall, tillät han sig att släppa på kontrollen. Det var en ny känsla, en ny slags sensation att känna Rubys läppar, våta och heta. Den öppna munnen som villigt välkomnade på ett förmätet sätt.
Brandon svalde tanken på Max hel, han kände en okynnig känsla över att Max och Ruby vistades i hans huvud samtidigt, under omständigheter som dessa. Irriterande nog störde det honom inte alls, istället gav han ifrån sig ett utdraget stön och placerade händerna ovanför huvudet. Han sträckte på sig, nöjd, blundade och lät sig själv vara just vad han vanligt vis inte var – självisk.
De var fulla med längtan, lust, försökte fylla något slags hål av ensamhet. Brandon i sina rytmiska stötar och Ruby med sitt belåtna uttryck, som hon väntat på detta i all evighet, att få känna Brandon, på insidan, inte bara på utsidan och det i fler än en benämning.
Brandon kunde inte låta bli att känna sig stolt när hans bröstkorg skrapade mot Rubys. Hur han för första gången i sitt liv börjat i rätt ände, inte i den änden han börjat med Poppy, inte i den änden han börjat med Max. I precis rätt ände, Rubys ände och nu kändes det som han fick ett pris för allt sitt tålamod, all väntan, alla timida bekännelser, alla bekräftelser. Allt.
Ruby andades häftigt under honom och hennes lår klämde ihop hans höfter, det var svårt att röra sig, det gjorde inget. Brandon visste precis vad han höll på med, han visste precis hur han skulle göra ändå.
Svetten droppade ner på Ruby och Rubys rann längst kinden och halsen, nyckelbenen glänste av saliv och svett. Han kunde inte avgöra hur lång tid det hade tagit för dem att komma just dit, men det var värt varenda sekund. Både i den benämning tiden det hade tagit sedan han träffat Ruby första gången, och den tid som passerad från det att de satt sig i Brandons säng och allt verkat gått av bara farten, så okomplicerat.
Ruby nådde klimax, Brandon nådde klimax kort där efter, som i någon slags utsöndring av allt som Brandon någonsin velat känna men inte lyckats.
Låtar
The guy that says goodbye to you is out of his mind – Griffin House.
Till kingdom come – Coldplay
|
|
|
|
