Avdelning 17, klockan 14.57. |
Kaffet smakar beskt i munnen
och ingenting blir som förut
Det känns som att jag är tvungen
att leta nya vägar ut
Mitt skinn är som ett galler
inga kryphål, ingen flykt
Och ingen ser att jag faller
innanför muren jag har byggt
Personalen springer i korridoren
och jag vänder mitt ansikte bort
Jag tänker på den stundande våren
på att den alltid är för kort
Jag hör hur mitt hjärta dundrar
som det sista ljud i mitt liv
Och jag vet att personalen undrar
hur jag fick tag på en kniv
.
|
| Kommentarer | | child_of_dreams - 3 nov 15 - 22:42 | Alltså! Så vackert. Du skriver med en sådant flyt. Och rimmen är underbara, självklara.
Och du skriver så att det känns. | | kaffekick - 18 jan 15 - 16:28 | | Åh. Den här hade verkligen ett riktig bra flyt. Känns som att alla ord sitter ihop helt perfekt. Första stycket Känns verkligen. |
|
|
|
