När ska livet ta en ny vändning? Del 15 |
Dark Core:
Jag rykte till när dörren låstes upp. Men jag var för trött för att orka bry mig om vad som kom in genom dörren.
En man kom in i rummet och stegen kom närmare mig och snart kände jag hur mannen lyfte upp mig i sittande läge och förde något till min mun. Jag försökte undvika att dricka vad det än var och drog mig undan från flaskan.
"Drick, du kommer behöva det!" Viskade mannen till mig och förde flaskan mot min mun igen. Jag öppnade munnen och kände hur kallvatten åkte ner in i munnen, ivrigt började jag dricka och insåg hur törstig jag var.
"Ta det lugnt!" Mumlade mannen och drog bort flaskan från min mun. Han skruvade igen korken och reste sig upp och gick fram till en annan person som satt i samma rum. Jag hade svårt att se vem det var men även, vem det nu var, fick vatten. Drack lika ivrigt som mig.
Han sa samma sak till honom som till mig innan han sen skruvade på korken på flaskan, gick ut från rummet och låste om sig.
Jag kände mig fortfarande helt slut i kroppen men jag stålsatte mig för att sitta uppe en stund innan jag somnade om. Jag vände mig mot personen i rummet. Vem det än nu var så satt personen upp.
"Vem där?" Viskade jag lågt.
"Leon" viskade en man tillbaka. Jag kunde se hur han log, trots att rummet var så mörkt.
"Vem är du?" Undrade jag, min röst var hes och jag hade själv svårt att tyda vad jag sa. Kedjor skramlade till och mannen hade just ställt sig upp och flyttat sig närmare mig. Jag ryggade tillbaka och föll in i väggen bredvid mig. Mitt huvud fick en hård smäll och det ringde och tjöt i öronen på mig.
"Du behöver inte vara rädd för mig, jag jobbar inte för Mr. Sands. Eller jag gjorde det." Sa han och satte sig ner bredvid mig.
"Kan jag lita på dig?" Han skrattade. Fast skrattet var roande och inte det där hemska och elaka.
"Det kan du!" Sa han sen och lutade sig närmare mig. Jag hade ingen flyktväg utan knep ihop ögonen och vände bort mitt ansikte. Leon tog tag i mig och satte mig upp mot samma väg han satt emot.
"Du får inte vara rädd för mig. Jag vill dig inge illa."
"Hur vet jag att du inte ljuger för mig?" Mumlade jag, min hals var torr igen. Han skrattade och ruffsade om mitt blonda hår. Han drog benen upp mot sig så kedjorna skramlade till.
"Att ljuga vore inte ärligt emot dig, du kan lita på mig." Sa han lågt, jag tyckte jag kunde höra en suck. "Jag har suttit i detta rum i en evighet känns det som. Jag mins när jag kom hit för att jobba för Mr. Sands och ta reda på vad hans planer för Jorvik var, men på ett eller annat sätt så måste jag ha blivit avslöjad för helt plötsligt så kommer jag bara ihåg hur något flammade upp i grönt, sen vart allt svart."
Jag lyssnade halvdant på honom. Jag var så trött att jag började ramla omkull av trötthet. Leon måste ha hört mig för han la sina armar om mig och tillät mig att luta mig mot honom.
"Har du spionerat?" Frågade jag trött.
"Ja, man skulle kunna uttrycka det så!" Han skrattade dovt och hela bröstkorgen vibrerade på honom.
"Emma" viskade jag lågt. "Jag heter Emma." Jag slöt ögonen för stunden och väntade på ett svar, men i mitt medvetande föll jag ner i djupet och hörde inge svar från Leon alls.
Leon smekte hennes panna och la en blond lock bakom örat på henne. Han drog ett djupt andetag innan han sen lutade huvudet bak mot väggen och såg upp i det becksvarta mörkret.
"Fan!" Svår han lågt.
Mr. Sands kontor:
Mr. Sands vred glaset i handen medan han tittade på Ron som just förklarat sin plan.
"Så det är allt." Mumlade Ron och kände sig obekväm då ingen av dom sa något.
Mr. Sands tittade på Claire som ryckte på axlarna mot honom.
"Du vill ha min tillåtelse att döda pojkspolingen? Och det där är din plan?" Sa han sen och gned sig i ögonen.
"Mycket ja." Svarade Ron honom. Mr. Sands tittade på Claire igen som harklade sig.
"Ska det ske på plattformen med eller utan Pandora?" Frågade hon honom.
"Utan, ska vi ta med Pandoras ljus så kommer planen inte gå som det ska, istället försvinner dom in i Pandora istället och tillfället att döda pojken försvinner." Mr. Sands skrattade lågt men han fick inse att planen var mycket bättre än vad dom hade kunnat hoppas på.
"Jag ber mina män fixa det där under ditt befäl men se till att få det gjort ordentligt så får vi ta hand om den andra sen." Mumlade han och drack upp whiskyn.
"Jag kan ta hand om honom också!" Log Ron.
"Ta hand om detta först till att börja med. Jag behöver vara ensam. Gå och verkställ!" Sa han och vinkade ut dom både från sitt rum.
Ron lämnade rummet genast medan Claire fortfarande stod kvar.
"Ni med." Sa han till henne.
"Ni borde verkligen dra ner på drickandet, det ser inte bra ut för era män!" Muttrade hon och tog ifrån honom det tomma glaset och hämtade istället ett glas med vatten.
"Du ska inte lägga dig i det här." Morrade han och slog vattenglaset ut händerna på henne.
"Det gör jag tyvärr, för ska du kunna stå rakt och föra ritualen med Pandoras ljus så behöver du tala ordentligt och inte sluddra!" Mr. Sands grimaserade åt henne och reste sig upp för att hämta ett till glas med whisky, men Claire stoppade honom.
"Jag vill inte behöva göra detta, men du ger mig inge val." Hon placerade sin hand mot hans axel och den andra mot hans ansikte. Mr. Sands försökte slå undan händerna hennes men hans slag vart kraftlösa. Claire mumlade en kort ramsa och snart så hamnade Mr. Sands på knä bredvid henne.
"Befall mig Mästarinna!" Han bugade lågt inför henne och Claire log.
"Sluta drick och börja bete er som den chef ni en gång var i tiden. Och låt mig få slippa denna löjliga förklädnaden." Mr. Sands reste sig upp.
"Ni har mitt ord på det!"
"Tack och lov!" Hennes ansikte log lättat och med en enkel handrörelse så stod nu Claire i den dress som passade henne utmärkt. En grön klänning som såg ut att bäras upp av gröna löv, kraftig urringning, det blonda håret var uppsatt i en elegant knut bak i huvudet med hjälp av en murgröna och blonda lockar från luggen hängde ner över öronen på henne.
Nu var hon som hon ville vara, sig själv.
Gyllenåsens Dal:
"Är du säker på det här? Han kommer inte sticka med mig?" Elisabeth satt så krokryggig hon kunde på Lion och väntade bara på att hästen skulle explodera och kasta av henne över stupet.
"Inte så länge som du sitter nervöst och driver honom till det!" Skojade jag med henne och hon började tjuta bakom oss. Avalon suckade och vände sig om mot henne.
"Rid ordentligt Elisabeth! Vi kommer aldrig komma fram om du ska hålla på att tjoa där bak!"
"Ska du säga! Du är uppfödd på hästryggen!" Morrade hon och höll tyglarna högt över huvudet. Linda saktade av på Meteor och gick bredvid henne.
"Här." Hon tog tag i tyglarna från Lion och kortade ner dom åt henne. "Håll händerna låg när du rider, du har mer kontroll då på hästen än att du håller dom över huvudet." Log hon mot henne. Elisabeth slappnade av och log nervöst tillbaka.
Wildlion skakade på huvudet och frustade till. Elisabeth hoppade till i sadeln.
"Åh herre min ekorre till Fripp! Vad gör jag nu?"
"Ingen fara, det är normalt för hästar att frusta, se det som att dom tar en djup suck och att hästen mår bra!" Uppmuntrade Linda henne.
Jag skakade på huvudet och fokuserade sen blicken framåt. Vi närmade oss bron som var trasig. Jag tog tag i tyglarna på Madness och sparkade hälarna i sidorna och Madness satte av i full galopp mot bron, när han tog sats ställde jag mig upp i sadeln och vi flög i någon sekund innan vi landade säkert på andra sidan. Jag saktade in och vände mig om och såg hur dom alla kom en och en och alla landade tryggt och säkert på andra sidan. Alla förutom Elisabeth som stod kvar på andra sidan bron med Lion.
"Ni ska tro att ni aldrig får mig att hoppa!" Hon la armarna i kors över bröstkorgen. Jag himlade med ögonen.
"Håll fast dig i sadeln då istället!" Ropade jag. Avalon kollade på mig och Elisabeth stålsatte sig för vad som skulle komma. Hon höll hårt fast i sadeln. Jag förde tummen och pekfingret till munnen och blåste ut ett rejält vissel- ljud. Lion spetsade öronen och kom fort upp i galopp och tog sats. Elisabeth skrek för allt vad hon förmådde av rädsla och Lion landade säkert på andra sidan och kom travandes fram till oss.
"Imponerande!" Log Avalon.
"Ren tur, vi har bara övat på det där ett par gånger, tur att han är smart!" Mumlade jag och vi red vidare mot Fiskebyn. Elisabeth satt rakt i sadeln med blicken framåt, sa inte ett ljud på resten av vägen ner till Byn.
"Chiara, jag tror Elisabeth har fått en chock!" Mumlade Linda som ridit upp efter mig. Jag vände mig om och såg på Elisabeth. Hennes orangea hår var rufsigt och hon satt i sadeln som i trans.
"Bra, hon verkade behöva det." Blinkade jag till Linda som höll handen för munnen för att dölja ett skratt.
När vi kom fram så stod Kapten Brus på bryggan och höll på att lasta sitt fartyg.
"Ska du ut på sjön?" Undrade jag. Kaptenen hoppade till och vände sig om mot oss alla som stod bakom honom.
"Ja, jag ska leverera varor bortanför dimmorna." Log kaptenen och drog ett bloss från pipan.
"Låter som en bra idé, du har inte plats för fler?" Log jag åt honom. Kaptenen höjde ett ögonbryn medan han fortsatte drog ett nytt bloss från pipan och blåste ut en grå rök.
"Låt höra!" Sa han och satte sig ner på en tunna.
Och vi förklarade vad som hade hänt.
"Jo men jag vet vart Dark Core plattformen ligger. Jag kör förbi där varje gång då jag ska lämna leverans." Sa han sen.
"Men alla andra båtar som försvunnit?" Undrade Alex. Kapten Brus brast ut i ett skratt.
"Jag känner dessa vatten och dom här små båtarna som har försvunnit, har blivit funna några sjömil därifrån. Det handlar om vart man ska åka och hur vattnet rör sig, kör man fel, ja då är det kört även för en erfaren kapten som mig." Han blinkade till mig och jag himlade med ögonen.
"Men visst, jag kan ge er skjuts ditt, ni kan se låna jollen och ro till plattformen!" Vi tackade för oss och red vidare mot Gyllenåsens stall för att lämna hästarna där, för ditt vi nu skulle kunde hästarna ta sig fram på.
|
| Kommentarer | | HanniO_o - 10 jan 15 - 15:19 | | Nu har jag läst ikapp, vampis tack. |
|
|
|
