Livet som förändras |
- Josefin, hur är det med dig? Du ser så ledsen ut, frågar Tindra.
- Nä, det är inget. Allt är okej, ljuger jag
- Men ljug inte för oss. Vi är ju dina bästisar, säger Matilda.
- Men det är inget. Jag mår bra säger jag med en mörkare röst.
- Det tjatar på mig fortfarande. Måste man berätta allt för dem. Jag vill inte att det ska bli ledsna men egentligen blir det värre om jag inte berättar nu för dem. De berättar ju allting för mig. Nä jag måste säga sanning de kommer ändå få veta det för eller senare. Jag måste berätta nu!
- Okej men bli inte ledsna. Lovar ni, frågar jag.
- Mm, nickar de.
- Kom vi går upp det är så högt ljudligt här säger jag.
- Mm jag håller med säger Tindra
De se på mig med sina kristall blåa ögon. De ser väntans fula ut. Vi börjar försiktig gå upp. Ingen säger något. Varje steg jag tar så darrar mina ben. Det börjar bli tystare ju höger upp vi kommer. Plötsligt kände jag en lukt. En lukt som påminde mig om Fannys behov. Jag kollar runt på Tindra och Matilda. Jag såg på deras miner att det kände stinkande lukt som jag gör.
- Det kommer från toan.
Matilda närmar sig toadörren. Hon öppnar dörren och stoppar in huvudet i tomrummet. I toarummet är det alltid äckligt.
- Uh. Kom vi drar.
- Vad var det?
- Det vill ni inte veta, sa Matilda
- Var det kiss eller, frågar Tindra
Matilda svarar inte med sin röst utan hennes ögon avslöjar att det var det.
- Det förvånar inte mig det brukar alltid vara kiss på golvet. Jag lovar att det är nog han från sexan, säger jag
- Vem menar du, frågar Tindra
- Men Emil. Den nya pojken, svarar jag
- Ja just det. Han har ju en ADHD.
- Har han, frågar jag och Tindra nästan samtidigt.
- Viste ni inte det, frågar Matilda och kollar på oss med där minen som hon brukar gör när hon tycker att vi är efterblivna.
- Nä, svarar jag men vi lämnar samtalet nu, ber jag.
Vi försätter mot elementet där vi ofta brukar prata om hemlisar.
- Oj vad varmt det är, säger Tindra
- Ja det är jätte skönt jag fryser ju, håller jag med tindra. Jag små springer och stoppar händerna mellan elementen.
Matilda står framför oss. Hon har händerna i kors medan vi har händerna bakom våra ryggar.
- Mamma och pappa har ju länge sökt ett jobb. Det vet ni väl om frågar jag.
- Ja det har du berättat, säger Tindra
- Fortsätt, säger Matilda
- I går kväll fick jag veta av mina föräldrar hade hittat ett jobb. Mammas nya jobb ligger i Nürnberg och pappas nya jobb ligger också i Nürnberg. Det betyder att jag och min familj kommer att vara tvungna att flyta från den här vackra staden till den fula staden Nürnberg. Jag kommer att sakna er och allt med Berlin.
Jag vänder mig om och kollar ut genom fönster samtidigt som tårarna börjar rinna utför mina kinder. Jag ser suddigt en snö flinga på fönsterrutan. Den är ovanligt stor. Plötsligt känner jag en hand på min axel och en röst som säger Josefin var inte ledsen det kommer att gå bra.
- Vi har ju sociala medier säger Matilda med en glad röst.
Tindra säger minns du inte när vi sjöng låten best fridens for ever och det kommer vi vara för alltid fast du inte finns när oss. De försöker göra mig gladare men ingenting hjälper mig längre. Nu är mitt liv förstört, tänker jag.
Jag vänder huvudet mot bortre vägen där den stora gamla klockan siter. Klockan visar tio över två alltså har vi matte nu. Jag torka bort mina tårar med armen och jag putar jag bort Tindra och Matilda försiktigt åt sidan så jag skulle få plats att gå till mitt skåp.
Just när jag böjer mig ner för låsa upp skåpdörren så kommer killarna rusande mot skåpen. De skriker och skrattar. Jag hör matte läraren som går. Hennes steg annorlunda. Jag ställer mig upp och går till lektionen. Matilda och Tindra går bakom mig. Jag hör hur det viskar mellan varandra men jag hör inte vad det viskar. Jag går igenom dörren.
Klassen siter på bänkarna redan. Jag är sist in så jag stänger dörren efter mig. Jag ser ingen jag hör ingen fast de siter där. Lektionen börjar. Lisa tar fram pennan och börjar gå igenom ekvationer. Matte är min favorit ämne och jag är bäst på det i hela klassen. I dag känns det som om jag är sämst i klassen för jag koncentrerar mig inte på vad Lisa pratar om. Jag tänker bara om hur det kommer att vara i framtiden.
Kommer jag vara lika populär som jag har varit? Kommer jag att bli mobbad? Kommer jag att trivas i Nürnberg och kommer jag att trivas i det nya huset? Pappa och mamma har visat mig hur huset som vi ska bo i ser ut i går kväll. Huset såg gammal ut och den var ljus grå. Jag förstår inte varför mamma och pappa tycker om huset och varför ska de köpa ett hus som kostar fyra miljoner kronor.
Nu ringer klockan alla springer ut till hallen utan jag, Matilda och Tindra. Jag kollar på klockan som visar tre alltså så slutar vi nu. Jag stirrar bara på sekundvisan som tickar. Matilda tar fram ryggsäcken och stoppar matteläxa i ryggsäcken. Tindra drar in stolen. Lisa packar ihop matte grejerna.
- Vad är det Josefin, frågar Lisa. Du ser så ledsen ut.
Jag svara inte jag fortsätter bara att kolla på klockan som tickar.
- Hallå Josefin är du här, frågar Lisa mig en gång till och viftar med sin hand.
Jag svarar ändå inte.
Matilda lyfter stolen och börjar gå mot mig. Hon stannar bredvid mig. Tindra står bakom hennes bord.
- Lisa hon är bara ledsen, säger Matilda till Lisa.
- För vadå, frågar Lisa
Jag hörde inte svaret. Jag ställde mig upp och sprang iväg. Tårarna rinner och hjärtat dunkar snabbare och snabbare.
Jag böjer mig på ner till huk för att låsa upp mitt skåp. Jag drar ut min vita tjocka jacka och mina svarta varma vantar. Jag böjer mig ner igen för att låsa skåpet sedan springer jag bort från mina kompisar bort från lärare bort från mamma och pappa bort från alla.
Jag känner hur mina ögonfransar fryser. Mina kinder börjar bli röda. Mitt bruna långa hår blåser åt alla håll. Jag ser en ganska stor traktor som skrottar bort snö.
Efter tre kalla timmar så står jag i hallen.
Mamma kommer springandes ut från vardagsrummet.
- Var har du varit jag har ju letat efter dig, frågar mamma med sin oroliga röst.
Jag svarar inte jag bara forsätter ta av mig skorna.
- Var har du varit, frågar mamma igen. Svara skrek mamma
Jag tog av mig jackan och vanterna och går med bestämda steg till mitt rum. Jag hörde när dörren smällde bakom mig. Porslins docka i min bokhylla började skaka.
Mitt rum är inte alls stort. Det är vit tom och tråkig att kolla på. Innan jag föddes så var mitt rum en klädkammare. Mamma och pappa ville att jag skulle få ett eget rum när jag var sju år men det fanns inget rum kvar i lägenheten så då fick jag klädkammaren. Min säng är alltid obäddad. Nallen ligger på kudden. Mina strumper som jag har haft på mig mer än två veckor ligger på kanten på sängen. Det stinker som det alltid har varit. Lukten luktar som en gammal sil. Jag siter på min säng. Kudden börjar bli blötare och blötare ju mer tårar som det kommer.
- Josefin öppna dörren, säger mamma
- Jag har inte tänkt öppna dörren till den som skriker på mig och speciellt inte på personer som inte tänker på mig.
- Men snälla öppna dörren Josefin så kan prata om det, säger mamma
- Är det enda du kan säga, frågade jag med en taskig röst.
- Men snälla, suckar mamma.
Jag sätter mig upp och kliver av sägnen. Jag har ont över allt. Den krias under tån och på fingrarna. Jag låser upp dörren och försiktig drar jag ner handtagen.
Mamma kommer in.
Jag går tillbacks till min höga säng. Jag har två madrasser på sängen. En tunn och en tjock för att det ska vara mjukt och skönt. Jag sätter mig på sängen med knäna indragna på hackan. Mamma sätter sig på min säng.
- Så berätta för mig, säger mamma till mig.
- Vadå berätta. Du vet ju allt, det var ju ditt ide, säger jag.
- Var har du varit, frågar mamma med en konstig röst.
- När jag slutade sprang jag ner till källaren för att gå bakdörren ut till kylan. Men på vägen stoppades jag av Oskar.
Tankar rullade i mitt huvud. Det är bara han som förstår mig det är bara med honom jag kan prata med om allt. Jag och han blev ihop i sexan alltså för fyra års sen.
Jag minns fortfarande den första dejten blev. Jag satt med Matilda och Tindra i matsalen. Jag minns inte exat vad vi pratade om men jag tror att det var om skolmaten. Just när vi kom till ordet äckligt kom Oskar och satt sig bredvid mig. Oskar är lång och har kort hår. Hårfärgen är likadan färg som jag har. Tindra frågade Matilda ska vi gå. Det brukade alltid gå när Oskar kom för det ville inte störa oss. När de gick frågade han mig om jag vill åka till centrum och äta med honom på en restaurang. Jag svarade ja. Jag blev överlycklig. Hur ska det gå till nu? Jag kommer att lämna Oskar här ensam med sina kompisar i Berlin. Jag antar att vi måste vara tvungna att göra slut imorgon.
Nu känds det bättre när jag har pratat med mamma. Jag börjar tillomed bli gladare. Vi började gå till matborden. Jag såg pappa som satt i soffan och kollade på teven. Han hälsar på mig och frågar var har du varit. Jag svarade jag har varit ute.
Efter två dagar så står jag och min familj framför det nya gråa huset. Jag står i mitten och pappa står bredvid mig. Pappa är längst i familjen. Hanns hårfärg är som pälsen på en björn. Ögon på pappa är som bladen på blommorna. Mamma står bakom mig med Fanny i famnen. Många brukar säga att jag är lik mamma. Det tycker inte jag. Jag tycker att jag är lik pappa mer. För att han har lika ful näsa som min. Våra näsor är tjocka. Pappa ser glad ut. Mamma ser tröt ut och jag mår bättre än för två dagar sedan.
Pappa går upp på bron jag följer efter och mamma följer efter mig. Pappa låser upp dörren och sedan drar han handtaget mot säg och säger! ”Kolla in” som han alltid säger när det är något nytt som han ska vissa upp.
Det första meningen som dök fram i mitt huvud var ”Ska vi bo här?” Det första som jag ser är en stor trappa. På trappan finns det en vas med vissna blommor. På sidan på vägen åt vänster om dörren så sitter det en dammig hatt hylla och massa med krokar. På golvet ligger en lång gammal matta som är röd. Vägarna är gråa med blommor på. Jag tar av mig jackan. När jag vänder mig om och ser ett rum med dörren stängt. Det hänger en skylt dörren. Det måste var toan tänkte jag. Jag har hållit mig i tre timmar nu. Jag går med snabba steg mot toan.
Var ska du, frågar mamma.
Jag stannar och svarar.
– Till toan
Mamma kollar på mig som alltid när jag säger toa och suckar.
– Det heter inte toa det heter dass, säger mamma. När lär du dig?
Jag bryr mig inte längre om det nu. Jag vet att förr i tiden sa man dass men nu säger man toalett.
Äntligen tänker jag. Min svettiga hand rör handtagen. Just när jag drar ner handtaget så säger pappa till mig med sin skrattande röst.
– Josefin tänk att man inte har ändvänt toan på cirka femtio år.
Javisst tänker jag toan är ju avstängt. Vad ska jag göra nu då, ifrågasätter jag mig själv.
– Du får gå ut i skogen, säger mamma.
– Vad, frågade jag förvånat? Usch så äckligt.
Det finns inget att göra antigen går jag ut och kissar i skogen eller så kissar jag på mig, tänker jag.
Jag öppnar ytterdörren och tar mitt första steg.
– Men lilla gumman vill du bli sjuk eller. Ta på jackan innan du går ut hör jag mamma säga med sin besvikna röst. Först lär du dig inte att toa heter dass och inte toa och sedan lär du dig aldrig att ta på jackan på vinter när det nu är minst tjugosex minus grader.
– Men, stammar jag
– Det finns inga men. Ta på jackan, säger mamma med bestämt röst.
– Jaja suckar jag.
Mamma ger mig jackan och jag tar på mig jackan så snabbt jag kan.
Det var koll mörkt och precis som mamma sa var det kallt. Den vita snön låg på kanten av den breda stigen. Bilen står där vi parerade den alltså i mitten av stigen som lede till vägen mot våra grannar. Ljusstolparna lyste. Den ena lyste svagare än de andra. Jag kollar på den koll mörka himmelen. Stjärnor är över allt på hela himmelen. Det lyser starkt och jag ser en stor fullmåne. När Oskar sovde över hos mig ibland så gick vi ofta ut på natten och studerade stjärnorna.
Jag går med försiktiga steg in i skogen. Tur att det finns ljusstolpar annars skulle jag ramla och slå mig själv, tänker jag. Träden sitter tätt ihop. Jag räknar mina steg för att slippa vara rädd. Plötsligt ser jag något som lyser. Först tänker jag att är en människa med en ficklampa men när jag närmar mig så ser jag att det inte är en människa. Nu går jag med snabbare steg framåt. Det är ett litet hus med en lampa i fönsteret. Undra vad det är där inne. Utan att vara rädd längre öppnade jag dörren och där var det en dass. Ja, tänker jag. Då slipper jag kissa i snön. Jag tar av mig mina byxor och sätter mig snabbt ner.
Efter tio minuter går jag in i huset. Nu lyser lamporna. Mamma sopar golvet men en gammal sopborste.
– Gick det bra Josefin, frågade mamma.
– Ja det gjorde det. Jag hittade en dass.
– Gjorde du men det var ju bra. Men kom in nu pappa sitter i vardags rummet och eldar ved i öppenspisen.
– Okej, svarade jag
Jag tar av jackan men inte skorna och sedan gick vi till vardagsrumet. Vi rundar trappan och går in i den vänstra dörren på den vänstra väggen. Golvet knakar när man går. Pappa siter med Fanny i famnen. Jag går till pappa och Fanny. Jag tar Fanny från pappas händer till mina händer och lyfter upp henne. Man att hennes ögon är blå som mammas när han har henne i ljuset. Hon blir som alltid glad och skrattar. Hon har lärt sig att prata förra veckan så nu kan hon säga början av mitt namn.
Pappa ställer sig upp.
– Josefin ska jag vissa dig vart ditt rum ligger, frågade pappa.
– Ja, svarar jag ivrigt
Jag ger Fanny till pappa och sen går vi ut till korridoren. Nu är det mindre dammigt.
Sopborten står bredvid köken. Jag stannade för att kolla hur det ser ut i köket. Det stort och fyrkantigt. Det står ett gammalt kylskåp sådan som man hade år 1900 talet. Det står ett gammalt bord också av träd och vägarna var målat i orange. Jag minns att vi läste på historian att orange var populärt på denna tid.
När vi kommer fram till trappan så går vi upp för den. Jag räknade varje steg för skojs skull. När jag är längst uppe så ser en dörr på var sin sida och en lång korridor framför mig med tio dörrar. Det ser ut som om det för hade varit en vandrahem.
– Oj så många trappsteg det var, säger pappa lite tyst för sig själv. Ja men då är det bara att välja?
- Det var faktiskt fyrtio trappsteg. Ska jag välja, säger jag förvånat. Det är ju tio rum.
– Ja men varsågod och välj vilket du vill ha. Jag och mamma har rum sex tillsammans med Fanny.
Utan att kolla på alla rum och välja så var det något som gjorde att jag stirrade rakt fram på rum tre.
– Ja men jag tar rum tre säger jag till pappa
– Men ska du inte kolla igenom rummen först innan du väljer, frågar pappa förvånat.
– Nä rum tre vill jag ha.
Vi gick fram till rum tre. Jag öppnar dörren.
– WOW, Vad stort och fint. Här kommer jag att trivas, säger jag.
Pappa såg glad ut.
Natten gick bra och jag sov som en stock på madrassen. Solen lyste rakt in i mina ögon. Jag tog fram mobilen för att kolla på hur mycket klockan var. Det är klockan nio. När jag lägger tillbaks mobilen på golvet så hör jag någon som gråter jag förstår inte vem det är men sedan vaknar jag till och förstår att det är Fanny som har vacknat. Jag kliver av madrasen och går in till mamma och pappas rum.
Pappa snarkade forfarande. Mamma står vi Fannys vagn.
– Godmorgon Josefin, viskar mamma för att pappa inte skulle vakna.
godmorgon, säger jag samtidigt som jag gäspar.
Pappa vaknar och gäspar.
– Är ni vakna, frågar pappa.
– Ja svara jag.
Mamma ammar Fanny.
Efter trettio minuter siter min familj vid köks bord och äter mackor som pappa köpte för tjugo minuter sig. Mackorna smälter i munnen. Det smakar havre. Jag smaskar in hela mackan snabbt och tar en till.
Efter en och en halv vecka är det perfekt i vårt nya hus. Nu har mamma städat båda våningar och jag har hjälpt till. Pappa har börjat renoverar här inne. Han har tillexempel tagit bort visa rum har gjort det till ett stort rum. Vi har fått massa med nya möbler. Vi har också köpt in ett nytt kylskåp. Toan fungerar nu. Vår familj har också börjat känna en familj som är våra grannar. Hon heter Kajsa.
Jag siter på min ny sköna säng. Den är vit och dubbel så stor som min gamla säng. Jag har också fått en vit sänghimmel. Jag tar fram min mobil från sängbordet och slår på den. Jag ser att jag har fått ett sms från Oskar. Jag öppnar och läser.
Hej Josefin. Hur har du det? Jag har saknat dig.
Jag läser medelandet tre gånger innan jag förstår vad han skrev och sedan tänker jag vad jag ska svara. Ska jag skriva Hej Oskar jag mår bra. Hur är det mig dig? Eller ska jag skriva Hej Oskar jag mår bra. Jag har fått nya kompis som bor granne med mig. Jag har tyvärr inte börjat i klassen än för här i Nürnberg har man vist jullov från första december till första januari. Vi har renoverat här så det ser mycket mordenare ut. Jag har också saknat dig. Hälsa Tindra och Matilda. Hejdå.
Jag skriver det andra förslagen den lät bättre, tänker jag.
Jag går till fönstret. Det börjar bil mörkare. Snö flingorna far från himmelen ner till maken. Man ser inte att granen är grön det ser ut som om grane är vit för det snöat så mycket. Mamma ropar på mig. Jag springer ner för trappan och går till köket.
_Vad är det? Fråga jag mamma.
– Kan du Hjälpa mig att skala potatisarna.
– Ja det kan jag.
Jag går och tar fram skallaren. Potatisarna ligger i en skål på bordet. Jag tar den ena potatisen. Det är jord på den så jag tog och tvättade bort jorden och sen började jag skala. Nu änklingen har jag skalat all fem potatisarna. Jag går till kranen och tvättar händerna.
Tack säger mamma till mig.
Varsågod, svarar jag med en trevlig röst.
- Maten blir klar om tjugo fem minuter, säger mamma till mig och ler.
Okej svarade jag och går till mitt rum igen.
När jag är tillbaks till mitt rum så hör jag ett pling. Jag springer fram till mobilen och ser att Oskar har svarat. Jag klickar och för att få se medelandet.
Jag är glad att du har det bra, står det i medelandet. Jag skickade en glada smileys tillbaks. Efter jag har skrivit tar jag fram min dagbok. Alla tycker att det är töntigt att skriva i en dag bok men det tycker inte jag. Jag tycker att man slappnar av och hjärnan behöver inte ha tankarna i inne. Jag börjar som alltid med Kära dagbok. Jag har inte skrivit så mycket på senaste tiden men nu har jag mycket att skriva om.
Jag ligger på ryggen och dagboken ligger på magen. Tankarna rullar. Nu är mitt liv toppen igen. Från att jag mådde uselt till att jag mår bra. Ena önskning har blivit uppfyllt. Bättre kan det ju inte bli. Jag trivs och jag känner mig inte orolig för hur det bli när jag börjar i klassen.
|
|
|
|
