(m/m,m/f) Med hjärtat i själen kap 55 |
Här tyckte jag att det var en bra idé att med hjälp av låtar jämnfördela alla mina problem och lämpa över dem på fiktiva personer. Därför passar detta antagligen inte in alls och det kommer säkert bomber av saker som inte varit med tidigare, kanske någon wtf-uppelvelse och ”Nej sådär är inte den karaktären alls” för det tycker jag är spännande, vid eventuella klagomål hänvisar jag till Era_klagomål_har_ingen@betydelse.com pga. Jag la ner min själ i detta kapitel Gah!
Kapitel 55
Max Lowsley
As the winter winds litter London with lonely hearts
Oh the warmth in your eyes swept me into your arms
Was it love or fear of the cold that led us through the night?
For every kiss your beauty trumped my doubt
Max stod som förstenad – besynnerlig och tittade på den blondin som stod framför honom. Lång, men ändå kortare än honom själv, attraktiv och allvarlig, de ljusblå ögonen som inte avslöjade någonting annat än så många känslor att Max inte kunde sätta ord på dem, kanske för att de inte hade något namn. De stod bara där, och tittade på varandra, raka i ryggarna och armarna slappt hängande längst sidorna.
Olivers långa fingrar knöts, slappnade av – knöts, slappnade av, sedan förblev de hängande, men han sa ingenting bara stirrade.
Det var det som fick Max att bryta ihop, den totala tystnaden, de dömande ögonen, de oroliga fingrarna, den misströstade blicken. Tomheten i bröstet som spred sig från bröstkorgen och ut i nervsystemet, gjorde att luften kvävde honom. Han var väl medveten om vad han hade gjort och delar av hela känslan var han som kände sig bristfällig. Max kände sig sällan särskilt värd någonting. Han var inte lätt att umgås med, kände sig aldrig tillräcklig, men lyckades ändå förakta hela sin omgivning. Sanningen var nog den att passivt aggressiv och sarkastisk som han var, var han egentligen, ganska liten, självföraktande och feg.
And my head told my heart
”Let love grow”
But my heart told my head
”This time no
This time no”
Stora tårar lämnade envist ögonen och rullade ner längst kinden och fortsatte ned på halsen. Bara några få droppar fick Olivers ansikte att mjukna, om än bara lite, så kunde Max se skillnaden. Vilket fick det hela att kännas ännu värre, han förtjänade det inte, varken från Oliver eller Brandon.
”Jag…” Började Max men avbröts av en elakartad och förvånansvärd hög snyftning. Oliver sa ingenting, stod bara där och tittade på honom, Max skulle antagligen aldrig känna sig tillräcklig.
”Brandon…” Max pekade mot väggen, som delade hans och Brandons rum i två. Det var så det skulle vara, de skulle vara två, inte en.
”Jag vet” Olivers röst lät hes och bräcklig. Kanske för att han var nära bristningsgränsen, kanske för han sjungit för mycket de senaste veckorna.
Även om Oliver redan visste det, kändes det som han var tvungen att säga det ändå, men det gick inte. Orden liksom fastnade i halsen på honom, de låg där och tryckte men kom aldrig ut.
We”ll be washed and buried one day my girl
And the time we were given will be left for the world
The flesh that lived and loved will be eaten by plauge
So let the memories be good for those who stay
De sa inget mer, bara stod där och Max kunde se hur Olivers blick flackade mellan sängen, till väggen, bakom Max axel, tillbaka till sängen, men den fastnade aldrig på något på en lång stund. Tillslut verkade den dock stanna upp vid sängen ett ögonblick längre än på något annat ställe.
”Inte här inne” Viska Max med spröd röst, som om just den meningen skulle uttryck någon slags tröst, göra situationen mindre tryckt och mer simpel. Oliver höjde blicken, log lite och stoppade händerna i fickorna, sedan slog han ned blicken igen, nästan skamsen.
”Förlåt…”
Orden förvånade Max så mycket att han tog ett stort kliv framåt, ångrade sig snabbt, men stod kvar. Han kunde inte gå tillbaka, det skulle kännas dummare än att stå kvar. Han kunde inte säga något, helst av allt ville han bara sjunka ner på golvet och låtsas som att Oliver var en helt okänd person som råkat gå fel.
”… jag menar, jag skulle inte ha sagt sådär… jag önskar att jag kunde säga att tidningen ljuger men det gör den inte, jag hade 50% chans att svara rätt och det gjorde jag inte. Även om det är svårt att tro ibland kan jag faktiskt tänka själv och svara på en enkel fråga utan att fylla ut svaret med poetiska färger och inlindat fladder. Mer nu när jag för en gångs skull svarat på en fråga utan att nämna, regnbågar, underbar sprudlande livsglädje och sex, så svarar jag fel…ändå”
And my head told my heart
”Let love grow”
But my heart told my head
”This time no”
Yes, my heart told my head
”This time no
This time no”
Max såg på honom med halvt öppen mun och kände för att slå honom på käften. Om det var någon som bidrog till den trycka stämningen och situationen över lag så var det Max. Han vågade till och med lägga all skuld på sig själv.
”Du gjorde ingenting…” Mumlade han och la armarna runt sig, som för att skydda sig. Det var han och sitt självförakt som inbillat sig själv att bara för att Max inte ansåg att han hade något större värde skulle alla kring honom drabbas.
”Om inte jag gjorde det, varför gjorde du?”
Max hade inget svar, inget bra svar – inget svar som skulle ursäkta hans handlingar det minsta.
”Självförakt kanske”
”Vad skulle plötsligt självförakt komma från?” Oförstående och något tveksamt spände Oliver blicken i honom.
”Vadå plötsligt? Tror du jag är outhärdlig, omöjlig att umgås med, passivt aggressiv, sarkastisk, självisk och utan kompisar för att jag älskar mig själv så himla mycket?” Snäste Max irriterat och satte sig ned i sin lilla soffa han värderade högt just vid det tillfället.
Oh the shame that sent me off from the God that i once loved
Was the same that sent me into your arms
Oh and the pestilence is won when you are lost and i am gone
And no hope, no hope will overcome
”Det där stämmer inte ens” Oliver mjuknade igen och Max kunde inget annat än hata honom för det.
”Spelar det någon roll längre? Om vi bortser från oss, Brandon då…” Max slog ut med ena armen men lät den falla ner i knät igen.
”… och Ruby. Tror du inte alla skulle vara lite lyckligare utan mig?”
”Det spelar visst roll” Oliver satte sig också ned i soffan, en bit från Max men tillräckligt nära för att det skulle kännas att det var mer närhet än vad han förtjänade.
”Varför?”
”För om det är så du tänker om dig själv, utan att jag vetat om det, då måste jag ha misslyckats”
”Misslyckats med vad?” Max sneglade på honom,
”Att få dig att inse hur lite det där stämmer, vet du inte att du inte alls är sådan?”
”Nej…” Just vid det tillfället kunde Max inte komma på en enda sak som var positiv och passade in i en mening med hans namn i.
But if your strife strikes at your sleep
Remembering spring swaps snow for leaves
You”ll be happy and wholesome again
When the city clears and sun ascends
”Nu då… vem tänker du på mest, precis nu” Oliver spände blicken i honom igen och det kändes så jävla obekvämt att Max var tvungen att titta bort.
”På grund av vem är det som det känns så som det gör just nu?”
Max funderade en lång stund, vägde svaret i sitt huvud flera minuter innan han varsamt bestämde sig för att han skulle komma längst på ett ärligt svar.
”Dig, för att jag drabbades av något behov av att ge igen innan jag blev sårad själv. Brandon, för att jag utnyttjade honom när jag vet vad han egentligen vill ha. Ruby, för att jag tog honom från henne… antar jag”
”Det är väl inte särskilt själviskt? Inte sarkastiskt, inte passivt aggressivt och just nu tror jag att du tycker att det är jag som är outhärdlig och inte du”
And my head told my heart
”Let love grow”
But my heart told my head
”This time no”
Yes, my heart told my head
”This time no
This time no”
Oliver Stone
The Atlantic was born today and I”ll tell you how
The Clouds above opened up and let it out
Oliver gnuggade handflatorna mot sina lår och skapade lite statisk elektricitet. En del av honom sa till honom att sluta vara så förlåtande och förstående. Den andra delen av honom sa att detta hade mer att göra med - än bara honom. Han fattade att han inte varit särskilt smart i sitt val när det kom till Max. Och om Max nu menade det han sa, hur han såg sig själv hade Oliver uppenbarligen bidragit till att göra hans dåliga självkänsla sämre och självförtroendet verkade ligga som bottenskrap av en bortglömd brunn någonstans i Leeds.
Sedan handlade det nog ganska mycket om den märkliga relation Max hade till Brandon. Det gick inte att förklara, den såg säkerligen egendomlig ut för de som inte kände dem. Så fort de vistats i samma rum hade det legat en sexuell spänning över dem, som alla kände av utom dem själva. Att de inte gjort det tidigare förvånade Oliver mer än något annat.
Med ett plötsligt behov att ta denna situation, linda in den i ett täcka av fina minnen, ge det till Max och säga att det inte var det värsta som hänt världen, öppnade han munnen. Det han tänkte var inte det som kom ut.
”Jag tror inte någon är särskilt förvånad” Var det som ersatte den poetiska smörja han tänkt, men känt att det inte var läge för, i en omständighet som denna.
”Över vadå?”
”Dig och Brandon, det kändes som att det var menat att ske en dag… och bättre nu än senare” Sa han sakligt och försökte att inte titta på Max puffiga ögon och röda näsa. Det gjorde honom bara ledsen och han behövde inte fler anledningar till att ifrågasätta vad han egentligen gjorde där. En vanlig medelsvensson hade bestämt gått därifrån, för det kändes konstigt att lappa ihop något som egentligen aldrig haft ett namn.
I was standing on the surface of a perforated sphere
When the water filled every hole
And thousands upon thousands made an ocean
Making islands where no island should go
Oh no
”Vadå menat att hända?” Max såg minst sagt upprörd ut – såg inte alls ut att gilla tanken på vad Oliver hade att säga. Vilket han borde ha gjort, för det första var det fripass att ta sig ut ur situationen med hedern i behåll och för det andra kunde Max fråga vem som helst och alla som kände den ville nog gärna påstå att Oliver hade rätt.
”Jag menar bara att det har legat där undangömt för er, uppenbart för alla, nu har ni det ju ur vägen”
Max skakade bara bestämt på huvudet, inte det minsta beredd att hålla med. Det betydde såklart inte att Oliver tänkte ge upp så lätt, han visste att han hade rätt. Eller hoppades, för det var det enda sättet för honom att komma i närheten av att förlåta Max. Dessutom kände han själv hur lite han egentligen förtjänade Max, han som hellre verkat tillgänglig än att berätta för världen vilken underbar människa han hade där hemma, vilket inte hade varit så svårt, men ändå Max hade tagit det steget längre.
”Det är väl bra att ni har det ur världen, eller var han dålig? Frånvarande centimeter på betydliga ställen?”
Max tog upp en soffkudde och slog den i huvudet på Oliver som lika snabbt insåg att han förtjänade det.
”Inte dålig, inte liten och sen tittade vi på musikaler”
”Musikaler?”
”Rocky Horror, det är uppmuntrande”
”Rocky Horror?
”Har du inte sett den?”
Oliver skakade tyst på huvudet och Max såg nästan lite förolämpad ut.
Those people were overjoyed; they took to their boats
I thought it less like a lake and more lika moat
The rhythm of a footstep crossing flatlands to your door
Have been silenced forever more
The distance is quite simply much too far for me to row
It seems farther than ever before
Oh no
”Sanningen är den…” Sa han, tveksam till hur han på ett enkelt sätt skulle förklara det så att Max slapp tolka fram allting själv.
”… att jag behöver dig för alla mina själviska anledningar. Det är inte samma sak när du inte står längst fram vid sidan om scenen… Jag har sett dig där så länge jag kan minnas och om du inte står där, liksom försvinner lite av inspirationen…” Han tystnade och övervägde andra ordval, men han kom inte på något bättre, så han fortsatte i hopp om att det skulle låta väsentligt.
”… jag vet inte, det är inte roligt om du inte ser sådär uppmuntrande och glad ut, som att det är det bästa du någonsin hört. Hur ska jag kunna spela in ett helt album utan dig? Jag vill inte vara som Adele, eller Sam Smith som tjänar pengar på hjärtskärande svek, tomhet och saknad, jag vill skriva glada låtar, inspirerande, uppmuntrande och se världen som en bra plats, inte allt det där tragisk som finns där ute, du är det som är bra i min värld och jag kan inte förlora det”
Max såg bara storögd på honom, som om panorama letade sig in i hans öron och spred sig i hela kroppen. Sedan öppnade han den lilla munnen och såg tveksam ut.
”Vi kanske kan skylla på att vi är unga, naiva och inte menade för monogami”
”Äh, du gjorde det säkert med hjärtat i själen och om du tycker att du inte förtjänar mig, och jag inte tycker att jag förtjänar dig, kan vi väl åtminstone inte förtjäna varandra tillsammans?” Oliver visste inte hur mycket han menade det, men han hoppades innerligt på att det sant, för om det var det, kanske de skulle överleva
I need you so much closer
I need you so much closer
I need you so much closer
I need you so much closer
I need you so much closer
I need you so much closer
I need you so much closer
I need you so much closer
Max svarade inte – sa inte ett ord. Han satt där, med ansenliga ögon, förskräckt, säkert lite hoppfull men mest tveksam, kanske mer på sig själv än på Oliver. När ingen av dem sagt något på flera tysta och långsamt passerande minuter bestämde sig Oliver för att fortsätta.
”Tack för gitarren”
”Vilken gitarr?” Max kraxade fram orden, men han sa något.
”Den jag fick av Jacob, hur skulle han kunna veta vad jag vill ha för gitarr, utan hjälp, och varför skulle han köpa en åt mig, utan att få ut något av det själv?”
Max nickade bara stumt och satte sig på händerna.
”Jag har hört rykten om att det är min födelsedag snart, och eftersom Riley vänligt nog bjudit in mig till min egen fest… vill du gå dit med mig, ikväll?”
Max såg tvivelaktig ut och lät ögonen bli smala streck medan han fundersamt snörpte ihop munnen.
”Gå dit med dig?” Han slog frågande upp ögonen och såg nästan lite blyg ut.
”Ja, med mig”
”Som vad då?”
”Som vad du vill”
Max nickade och Oliver kände att han kunde andas ut lite, nu när han hade känslan av att det värsta var över.
I need you so much closer
I need you so much closer
”Kom” Max ställde sig upp och gick mot dörren. Oliver gick efter och ställde sig i vardagsrummet bredvid Max som tog ut ett fodral ut bokhyllan. Oliver läste på framsidan Rocky horror picture show
”Den som inte sett denna, har inte förlorat oskulden”
I need you so much closer
I need you so much closer
So come on, come on
So come on, come on
So come on, come on
So come on, come on
Benjamin Baileys
Let the sunlight in
You might never get this chance again
So take a deep breath and hold it in
You should take a picture
Cause you might never see me again
I said take a deep breath and hold it in
Benjamin stod framför fönstret och trummade fingrarna mot fönsterbrädan. Han var envis - kände sig besvärad av någon anledning. Bakom honom satt den bekymmerslösa Riley och lekte med telefonen. Den förde oljud och spelade en melodi som kunde få vem som helst att vilja skjuta huvudet av sig.
”Måste du hålla på med den där?” Benjamin vände sig hastigt om och funderade på att trampa på den.
”Kan du inte säga vad det är?” Riley stoppade ner telefonen i fickan.
Benjamin skruvade på sig och spände fingrarna till stela pinnar för att hindra sig själv från att strypa Riley.
”Kan inte du säga vad du är?” Kontrade han demonstrativt med korslagda armar och allvarsam blick.
”Vadå är?” Riley såg oförstående ut, vilket var precis hur Benjamin kände sig när det kom till den ständigt blinda gitarristen.
”Ja ÄR” Upprepade Benjamin och ville inte riktigt byta ut ordet med vad han egentligen menade. Det kändes som att Riley skulle veta det själv, vilken han uppenbarligen inte gjorde.
”Okej, vi, vad är vi?” Benjamin försökte byta taktik men Riley rykte bara på axlarna och såg om möjligt – mer oförstående ut.
”Vad har vi att göra med vad jag är? Benjamin kan du inte bara säga vad du menar, och då menar jag ordagrant och begripligt”
Benjamin satte sig på sängen och höll händerna runt sängkanten en lång stund innan han tittade upp på Riley, som såg sådär äckligt vänlig ut.
Because you”re not in love
There”s no way you possibly could
You shouldn”t even like this
You just like the way it looks
If this is the end, and what”s done is done
Then i wont havet o keep hurting anyone
”Som mig, som Oliver som Max” Benjamin sneglade bara på honom lite rädd för vad Riley skulle svara, men han ville ändå veta. Dels för att han funderade på om han slösade bort sin tid på någon som inte var så intresserad och dels för att han ifrågasatte sitt eget intresse.
Riley, såg bra ut, han visste vad han gjorde, han var talangfull och trevlig. Han var den bästa och enda personen Benjamin kunde tänka sig spela gitarr med också för den delen, som Keith Richards och Ron Wood. Det var bara det att när de var ensamma var det en sak, men när de vistades bland andra tillsammans, var det ingenting. Benjamin la inte över det på Riley, han var lika skyldig själv, när han legat bredvid, på över eller under Riley varje natt och hållit sig på behörigt avstånd så fort det var ljust ute. Han ville inte att det skulle vara så, men det var svårt när han inte visste vad Riley, tyckte, tänkte och kände. Om han viste det, skulle han säkert kunna hantera situationen mycket bättre, även om han egentligen inte hade en aning om vad han höll på med, eller vad de höll på med, över huvud taget. Det var okänt revir och Riley var inte direkt hjälpsam någonsin. På det sättet var han jobbigt lik Ruby, hon var också sådan. De gick runt i nutid utan att tänka varken framåt eller bakåt, de tog allt som det kom, och för var det var. Om något gick åt helvete, skakade de av sig det och gick vidare i livet med glada miner. Så orubbliga, omänskligt glada och ovetande om vad alla runtomkring tänkte, tyckte och kände.
So let the wind take its course over everything
You have no control when it”s out of your hands
You should take a minute for it all to settle in
I said take a deep breath and hold it in
”Fråga, ordentligt” Riley flinade åt honom med Benjamin såg inte alls det roliga i det hela. Men det var väl ett typiskt Rileybeteende, tycka att allting var så underhållande.
Benjamin såg bara på honom, osäker på om Riley inte visste vad han menade, inte visste svaret själv, bara ville höra honom säga det eller undvek det hela för det var ett svar Benjamin inte vill höra.
”Vet du inte?” Benjamin iakttog honom så diskret han kunde.
”Är jag homosexuell?”
”Vilka fina ord du använder helt plötsligt”
”Vad skulle du föredra? Bög? Gay? Fikus? Akterseglare? Stjärtgosse? Sodomit?”
”Jag vet inte… har nog aldrig tänkt på det”
”Inte jag heller”
Because you”re not in love
There”s no way you possibly could
You shouldn”t even like this
You just like the way it looks
If this is the end, and what”s done is done
Then i wont havet o keep hurting anyone
”Så?” Benjamin väntade så tålmodigt han kunde, Riley hade gått honom på nerverna hela dagen, lika så hans farmor och tillsammans var de outhärdliga. Så en liten enkle fråga, som han egentligen inte ställt, kunde väl ändå Riley svara på.
”Tänker du svara?”
”Nej”
Benjamin gnisslade i princip tänder när Riley gjorde sådär, och inte blev det bättre av att Riley tog hans hand och kramade den uppmuntrande, såg överdrivet vänlig på honom och tippade huvudet lite på sned. Det var väl helt enkelt så att Riley inte var speciellt intresserad mer än att han kunde dra lite nytta av Benjamin emellanåt. Och varför skulle han inte? Han kom ju undan väldigt lätt utan något som helst tvång. I teorin kanske det var en fin sak de hade, men i praktiken skulle ingen av dem sluta särskilt lyckliga, inte om de fortsatte som de höll på nu. Dessutom var Riley fri att hitta vem han ville när han ville, Benjamin också för den delen. Det var nog som Ruby sa, de såg lite söta ut tillsammans och det var lätt att gilla det.
”Jag tänker inte svara för jag har inget svar” Fortsatte han och såg uppriktig ut.
”Varför?”
”För jag vill inte. Är det så viktigt? Kan jag inte bara få vara?” Inget annat var väntat från honom, inte enligt Benjamin men det betydde inte att han nöjde sig med det.
”För mig är det viktigt” Hur skulle han annars veta, han hade inte gjort sånt här tidigare. Riley var hans första i så många kategorier att det var näst intill pinsamt.
”Jag antar att jag måste göra dig besviken då” Riley lät orubblig, vilket fick Benjamin att slita åt sig handen och satte sig på dem istället.
Let the sunlight in
You better get as much as you can
Cause you might never feel the same again
And take the wind, let it blow away everything
I said take a deep breath and hold it in
”Jag antar det” Muttrade Benjamin och ställde sig vid fönstret igen, om han hade tur kanske Riley åkte hem. Samtidigt visste han att det inte var läge att sura. Det räckte med en bitch i bandet – Jacob, de behövde inte spä på den redan tryckta stämningen i Liquid Monkeys.
”Att inte vara något, kanske är viktigt för mig, men eftersom du är kille så antar jag att jag får kalla mig bög, om det får dig att känna dig bättre”
”Det är klart det inte gör om du säger så bara för att göra mig nöjd” Snäste Benjamin missbelåtet och tittade ut över fårhagen utanför fönstret. Han kunde se sin farmor stå bland de vita ulltussarna, rörandes på läpparna.
Riley stod helt plötsligt bredvid honom med händerna på fönsterbrädan.
”Vad är det du vill veta egentligen?” Han kurrade fram orden, som en hungrig mage och gned sin panna mot Benjamins hår. Benjamin log motvilligt och tvingade fram en sur min.
”Jag tycker om dig” Fortsatte han mjukt kuttrande i Benjamins korta hår och höll honom runt midjan.
”Jag tycker om alla, men just nu, bara dig”
”Men det kan du inte om du inte vet” Envisades Benjamin och lät händerna treva lite över Riley.
”Men jag vet ju…” Riley suckade lite innan han fortsatte.
”… jag kallar DET inget särskilt bara, men jag kan kalla dig något särskilt om du vill”
”Som vad då?”
”Vad sägs om… pojkvän?”
Benjamin såg tvivelaktigt på honom, fortfarande inte helt övertygad, men för stunden antog han att han fick nöja sig.
Because you”re not in love
There”s no way you possibly could
You shouldn”t even like this
You just like the way it looks
If this is the end, and what”s done is done
Then i wont havet o keep hurting anyone
Riley Johnson
It”s funny how we met on the telephone
You and i on the edge of the unknown
Oh, in only a moment”s time
I knew my heart was yours and yours was mine
”Eller duger det inte?” Riley funderade på att vika sig och bara säga vad Benjamin ville höra i all enkelhet, men det kändes som att svika sina egna principer, vilket han inte ville.
Benjamin sa ingenting, han såg bara misstänksam ut, vilket var obegripligt. Riley visste inte vad han skulle säga, kunde han inte bara i all sin enkelhet få vara, ingenting.
”Jag tycker ju faktiskt om dig och inte din kuk” Sa han och hoppades på att det skulle duga.
”Vad är det för fel på den då?” Benjamin såg på honom och tittade sedan ner och upp på Riley igen.
”Inget, jag menar bara att jag skulle tycka om dig lika mycket om du hade en vagina”
”Vagina? Vad hände med ditt språkbruk”
”Fitta då” Riley suckade och kliade sig lite i huvudet, han kände att han inte kom någonstans.
When i saw you waiting at your place
Something felt familiar in your face
Oh, you smiled as if to say
I knew my heart was yours from the first day
”Okej okej, jag fattar” Benjamin nickade långsamt och såg åtminstone lite mer nöjd ut nu än han gjort innan.
”Men…” Började han, såklart det fanns ett men, det gjorde det alltid oavsett.
”…varför, är det så farligt att vara något, bara bestämma sig och köra på det?”
”Det är ju det jag har gjort, ingenting, det är verkligen mycket lättare att göra alla nöjda och glada då, utom dig förstås” Sa han lite roat och log, lite förvånad över hur ovillig han verkligen var att vika sig.
”Okej, i så fall vill jag veta allt” Benjamin stod kvar i Rileys armar, men han tittade upp och såg mer än bestämd ut.
”Visst om vad?”
”Dina pojkvänner och dina flickvänner och dina allmänna äventyr”
”Allmänna äventyr?”
”Fri tolkning” Benjamin tittade fortfarande på honom, nyfiket denna gång.
”Okej…” Han funderade en lång stund och insåg hur lite han hade att berätta. Det var ju inte direkt så att han var någon stor äventyrarare eller hade haft en särskilt anmärkningsvärd uppväxt.
”Jag hade en flickvän en gång, eller två, men inte samtidigt. Roligare än så är det nog inte” Sa han eftertänksamt och skakade på huvudet. Han hade hellre suttit hemma och spelat tillsammans med Ruby eller någon annan kompis. Vad han gjort och inte gjort med människor han inte hade haft någon markant relation till var en helt annan historia – historier han sällan mins.
We were right
We stood through it all
Holding tight
Whenever we fall
What we found is second to none
I knew, i knew, i knew this would be love
I knew, i knew, i knew this would be love
”Är det verkligen mig du ifrågasätter eller är det dig själv?”
Benjamin ryckte lite på axlarna och suckade försiktigt.
”Mig själv antar jag… Du är ju min första i så många kategorier att det nästan är pinsamt, jag vet ju ingenting om någonting” Sa han lite klent och tittade ner på knäna.
”Det är klart du vet” Riley försökte låta uppmuntrande men han var föga säker på sin framgång.
”Förresten är det försent nu, vi skulle tänkt på det tidigare i så fall, det är redan dålig stämning i vårt band och jag tror inte vi bör göra det värre, vi är fast med varandra så vi kan lika gärna gilla det”
”Varför är det så dålig stämning egentligen?” Benjamin såg frågande på honom och Riley hade inget bra svar.
”Det var nog inte som vi väntat oss bara, det går över” Riley trodde verkligen på det han sa och förhoppningsvis kunde han övertyga Benjamin också.
”Vi kan ju inte vara som Fleetwood Mac”
”Vadå?”
”Ja Lindsey Buckingham var ju tillsammans med Stevie Nicks och sedan gjorde de slut men fortsatte spela tillsammans… Så kan vi bara inte ha det”
There were days when i thought i”d lost you
I read the letter aloud, what could i do?
Now, we”re right back where we belong
Don”t second guess your heart, it”s never wrong
”Okej” Andades Benjamin lågmält
”Okej vadå?”
”Pojkvän”
I knew, i knew, i knew this would be love
I knew, i knew, i knew this would be love
Ruby Johnson
This is the first day of my life
I swear i was born right in the doorway
I went out in the rain suddenly everything changed
They”re spreading blankets on the beach
Ruby satt på en barstol och såg på medan Brandon torkade glas och kastade flaskor runt sig. Det var underhållande, han verkade hålla reda på både händer och fingrar, något hon gissade kunde vara behändigt i fler situationer.
”Hade ni roligt? Jag menar trots allt” Brandon såg på henne och hon nickade långsamt. Hon hade ändå haft ganska roligt. Inte direkt lyxigt och glamoröst, men det fanns en viss charm i att leva ett skitigt rockliv, åtminstone för ett tag. Någonting sa henne att hon kunde vänja sig vid det, så småningom.
”Ja, fast det roliga var egentligen att spela, det andra var bara jävla jobbigt, jag trodde aldrig att jag skulle säga detta men det var tur att Poppy var med” Sa hon förstrött och roade sig med att hälla salt mellan två saltkar medan hon väntade på att Brandon skulle sluta jobbet.
”Varför skulle du inte kunna säga det?”
”Jag vet inte, hon är ju min kompis, men hon är ganska knepig, det är svårt att veta vart man har henne, trodde hon skulle förstöra mer men det gjorde hon inte” Poppy hade varit en tillgång utöver det vanliga, stoppat onödiga bråk och tagit tag i saker alla andra varit för lata för att göra själva.
Yours is the first face that i saw
I think i was blind before i met you
Now i don”t know where i am
I don”t know where i”ve been
But i know where i want to go
”Tror du jag någonsin kommer att komma härifrån” Brandon satte handflatorna mot den fuktiga ytan på bardisken och såg intensivt på henne.
”Vad menar du?”
”Jag menar… tror du jag kommer jobba här och på tillsammans med Max”
Ruby hade ingen aning, hon hade inte klagat på att ha det som Brandon, det kändes lugnt och förutsägbart, men kanske tråkigt i längden i alla fall när Brandon verkade gå på autopilot.
”Det hoppas jag inte, om du inte vill höra Max genom väggen, när han knullar”
Hon skruvade på locket på saltkaren och ställde ner dem i en liten korg, först tänkte hon började med peppar också men ångrade sig.
”Varför undrar du?”
”Jag har inga planer, det känns verkligen som att jag kommer vara fast här resten av livet, inte särskilt spännande”
Ruby tittade på honom en stund och log lite när han petade upp glasögonen och råkade trycka tummen mot glaset, så han var tvungen att ta av sig dem. Han såg märklig ut utan glasögon, mycket äldre och mognare. Tillskillnad mot Max som såg ut som nedre tonåren om han inte hade dem.
Brandon gnuggade sig i ena ögat och Ruby kom på sig själv med att följa minsta lilla rörelse han gjorde.
”Det spelar väl ingen roll?” Sa hon när hon insåg att hon varit tyst alldeles för länge.
And so i thought i”d let you know
That these things take forever
I especially am slow
But i realize that i need you
And i wonder if i could come home
”Jag är ju inte direkt någon att ta hem och visa upp för föräldrarna” Brandon fick det att låta som världens mest normala sak. Som om det inte en störde honom att han tänkte så om sig själv. Ruby däremot skulle inte ha något emot att ta med honom hem tills sina föräldrar, det var mer som att hon inte ville ta med sina föräldrar till honom.
”Jag skulle definitivt ta med dig hem till mina föräldrar, extremt roliga”
”Verkligen?” Brandon såg nästan lite hoppfull.
”Nej jag vet inte varför jag sa så, jag ljög de är skittråkiga… dricker te, äter små kakor, löser korsord och mamma tittar på tv och stickar samtidigt. Du kan nog inte ens tänka dig hur många stickade yllesockor i olika färger jag har hemma”
Hon sände en tanke till sina föräldrar mest för att hon kände sig tvingad och önskade att hon inte fick några mer stickade plagg så länge de levde. Vid närmare eftertanke skulle hon nog hålla Brandon borta från dem. Hon höll sig själv borta från dem i längsta utsträckning, bara några obligatoriska samtal ibland.
”Låter som mig” Brandon kastade en handduk över axeln och vände ryggen åt henne några sekunder. Hon kunde inte se vad han gjorde men antagligen något jobbrelaterat.
”Kom igen. Du är roligare än så, var inte så hård mot dig själv”
Remember the time you drove all night
Just to meet me in the morning
And i thought it was strange you said everything changed
You felt as if you”d just woke up
And you said ”this is the first day of my life
I”m glad i didn”t die before i met you
But now i don”t care i could go anywhere with you
And i”d probably be happy”
Ruby såg på Brandon en lång stund, en bild i huvudet dök på, på Max och Brandon tillsammans. Utan att vara beredd på det började hon skratta hysteriskt åt den lilla filmen som spelades bakom pannloben.
”Vad skrattar du åt?” Brandon såg undrande på henne och kastade handduken på bardisken.
”Ingenting, ingenting alls” Frustade Ruby och försökte dölja sitt skratt, vilket var lönlöst. Men hon kunde inte hjälpa det, praktiken kanske det hade varit jättefint och mysigt, romantiskt eller rent ut sagt porr. I teorin däremot, det var svårt att tänka sig, hon hade sett dem tillsammans och det enda hon kunde se var någon slags disneyfilm där de gav varandra en uppmuntrande serenad om hur bra de hade det, eller kunde ha det.
So if you want to be with me
With these things there”s no telling
We just have to wait and see
But i”d rather be working for a payheck
Than waiting to win the lottery
Besides maybe this time is different
I mean i really think you like me
Brandon Frost
There used to be nothing in common
There used to be nothing to share
It used to be sit by the window
And stare at what used to be there
Det fanns något fånigt över att gå hela Brick Lane tillsammans med Ruby. Ha höll henne i handen, kanske hårdare än han borde, men det var svårt att släppa taget när han hittat något att hålla fast vid.
Till den fåniga tillhörde att Brandon gick runt i sina Jeans som hade spillt otaliga mängder vätska på. Han hade en rätt ful kavaj också, rutig i olika bruna nyanser, färglös.
Ruby däremot var redan redo för fest, han kunde inte riktigt se vad som fanns under den tunna jackan, men det bruna håret såg lockat ut och hon hade mer smink än vanligt. Vilket som, tyckte Brandon att hon såg väldigt bra ut.
It used to be lonely in numbers
Impossibly weak on my feet
When the game starts and one person”s left out
It used to be me
”Det är inte så dumt här egentligen” Sa han fundersamt och såg sig omkring. Han gillade att bo där, som om han stannade där resten av livet, spelade väl inte det någon till.
”Vad menar du?”
”Om jag aldrig tar mig här ifrån, så är det ändå ett ganska trevligt ställe” Brandon accepterade liksom att det var hans förutspådda öde, lite som i grekisk mytologi. Gudar bestämde att han skulle stanna där, så hur han gjorde kunde han inte ta sig därifrån. Fast och andra sidan, han hade ju Ruby nu det var mer än han någonsin vågat hoppats på, mer än när han hoppades på Poppy.
But that was then and she is now
I once was lost, with her i”m found
On this early april morning
Water falling from the sky
The sun that”s breaking fills my eye
Life has changed without a warning
Ruby rättade till väskan på axeln och ryckte lite frånvarande på axlarna.
”Ja, visst är det så” Sa hon minst lika frånvarande och grymtade irriterat. Brandon tog väskan och slängde den över sin egen axel – betydligt tyngre än han väntat sig.
”Vad har du i den egentligen?”
”Kläder, smink, lite sånt, jag kan ju inte se ut såhär på en fest”
”Klart du kan, du är jättesnygg”
Ruby fnissade bara lite och gick lite närmare, knuffade till honom så han stapplade åt sidan så hårt att han fick anstränga sig för att återfå balansen och skrattade lite högre.
”Du ser inte så dum ut själv”
Said there used to be nothing in common
There used to be nothing to share
It used to be sit by the window
And stare at what used to be there
Like a king in his court at his table
Who is blind to the power he holds
I could never come to understand
All the powers i had of my own
En varm eftermiddag, de fortsatte att gå, gatan ville inte ta slut – det ville inte Brandon heller. Han såg på Ruby igen och undrade om han hade något gemensamt med henne. En sak, bas, det enda. Samtidigt kändes det som att det var den största saken i världen, att han hade något gemensamt med någon över huvud taget.
Max skulle säga att han hade förändrats, det kanske han hade, i den varma eftermiddagssolen, svårt att tro som det var, ibland sken solen även över Londons vanligtvis mulna väder. Oftast såg han det från sovrumsfönstret, där han fann någon slags tröst i den betongklädda utsikten och om han lutade sig en bit utanför fönstret – kunde han ibland se Max göra samma sak. De vinkade och tittade sedan på utsikten tillsammans, från varsitt sovrumsfönster.
But that was then and she is now
I once was lost, with her i”m found
On this early april morning
Water falling from the sky
The sun that”s breaking fills my eye
Life has changed without a warning
Det var då, nu var det inte så, Brandon visste inte om han gillade den förändringen. Samtidigt som allt konstant var det som fick honom att inte gå överstyr, var det som var inkonsekvent, det som fick honom att lära sig, att jorden inte gick under, om något oväntat hände. Max var konstant, Ruby var än så länge inkonsekvent i hans liv och det kändes förvånansvärt okej, spännande till och med.
I trust my love, i trust myself
I trust the love of someone else
I trust that i will get
I”ve been hoping, waiting for
The prison walls are crashing down
As winter dies without a sound
On this early april morning, now
Brandon sneglade på Ruby igen, hon såg så nöjd ut, hon såg alltid nöjd ut. Smittsamt på något sätt, så smittsamt att om Ruby satte sig på trottoarkanten och storgrät, skulle antagligen han göra samma sak.
”Vad tänker du på?” Ruby tryckte till hans hand och Brandon insåg att de nästan var framme. Han saktade ner så mycket att Ruby stannade och tittade på honom.
”Jag vet inte riktigt, massor av saker” Hans tankar hade runnit iväg som vanligt och han visste inte vilken ände han skulle fiska upp och börja.
”Är det något dåligt?”
”Nej jag tror inte det” De stod där, i en fyrvägskorsning och väntade på att en ensam taxi korsade gatan innan de började gå igen, lika långsamt som innan.
Let the struggle end, the joy begin
It”s true, it”s love i”m falling in
And it came without a warning, now
De gick igen, tillsammans, bredvid varandra, sammanlänkade och Brandon trivdes med sig själv - med tillvaron, för första gången på länge. Innerst inne visste han att en person inte kunde fixa honom bara sådär från ingenstans. Det var något han hade fått lära sig tidigt, något han var beredd på, men något han kunde acceptera. Att det fanns dagar han skulle känna sig överväldigad ensam, hopplös och ångestladdad, kanske bara inte lika ofta, inte lika extremt. För en gångs skull kanske han inte skulle tänka att det var lika bra att rulla ihop sig till en boll och vänta på att dö. Istället kanske han kunde tänka att det var okej att känna, att det skulle gå över, att han hade fler människor än han någonsin haft i sitt liv, och att ingen av dem skulle lämna honom ensam på golvet - i en pöl av vånda.
And that was then and she is now
I once was lost, with her i”m found
On this early april morning
The water falling from the sky
The sun that”s breaking fills my eye
And it came without a warning, now
Without a warning, now
Without a warning, now
Låtar
Max- Mumford & sons - Winter winds
Oliver - Death Cab for cutie – Transatlanticism
Benjamin- Olin and the moon- not in love
Riley- Imaginary Family - I knew this would be love
Ruby- Bright eyes- First day of my life
Brandon –Brendan James-Early april morning
|
|
|
|
