(m/m,m/f) Med hjärtat i själen kap 53/54 |
Kapitel 53
Ruby Johnson
”Vad sa han?” Oliver tittade irriterat på Ruby, som knep igen läpparna bäst hon kunde och försökte se oförstående ut.
”Brandon… han var ju här!” Om möjligt, ännu mer irriterad spände Oliver blicken i henne. Ruby hatade situationen, Brandon kunde fan ah väntat med att berätta något för henne. Han kunde väntat tills efter Max sagt något till Oliver om det var så viktigt. Varför var det så jävla viktigt att göra världens grej av en liten sak som inte behövde vara så stor. Även om hon var lite sur över att Max fick ligga med Brandon innan hon hade gjort det. Brandon hade inte verkat särskilt besvärad av situationen, hon var inte speciellt besvärad av den heller. Däremot verkade Max vara det och Oliver skulle antagligen ligga på golvet i fosterställning de kommande veckorna.
”Du kan väl fråga honom?” Svarade hon bittert och bet ihop tänderna bäst hon kunde. Oliver hade börjat projicera för att få henne att säga något, minsta lilla och det var minst sagt störande.
”Men han svarar ju inte, och Max svarar inte… jag får aldrig veta någonting” Gnällde han bakom rådjursögon.
”Du får alltid veta allting först!”
”Nej det är ingen som vill säga något, du då Riley, vet du?”
Riley skakade bara på huvudet utan något som helst intresse att komma emellan. Vilken underbar bror hon hade, han kunde väl stötta henne lite och be Oliver ge fan i att tjata.
”Om Brandon sa något om Max kan du väl bara säga det?” Oliver petade henne upprepade gånger i sidan.
”Dom hade sex okej? Brandon och Max, säker på att du fortfarande vill veta?” Ruby ställde sig upp och gick därifrån. Hon hade andra saker att göra, som att välja kläder till festen de skulle gå på.
Ruby gick igenom kläderna hon hade med sig, de hon köpt och de hon fått. Ingenting kändes riktigt bekvämt, hon hatade kläder, att gå utan var förvisso en idé. Tillslut provade hon en röd klänning hon inte fick någon luft i. Först provade hon att sitta i den, vilket inte alls var bekvämt. Sedan gick hon ett varv i rummet och kom på sig själv med att ständigt dra längst ner på den, som om den på något magiskt sätt skulle bli längre och åtminstone gå ner till knäna.
Frustrerat slet hon av den och rotade i högen som låg på golvet. Det slutade med att hon tog det hon alltid hade, jeans och en passande tröja. Håret satte hon upp lite halvhjärtat och lämnade sedan rummet med gårdagens smink i katastrofalt kaos.
Riley Johnson
”Riley!”
Det bankade våldsamt på dörren, Riley slet upp dörren, ryckte in Ruby och stängde den snabbt efter sig. Han synade sin syster och skakade besviket på huvudet.
”Du förstår väl själv att du inte kan gå sådär” Sa han och suckade. Ruby var hopplös, lika modelös som Benjamin.
”Gå tillbaka till ditt rum, duscha, ta bort det du kallar smink och för guds skull tvätta håret”
”Jag tvätta håret förra veckan!” Försvarade sig Ruby, men Riley pekade bara på dörren och hon gick därifrån. Riley bestämde sig för en långärmad t-shirt och mörkgrå jeans. Håret var som det var, alldeles för långt och en virvel i luggen, därför försökte han bara göra det bästa av situationen, vilket var att inte se ut som Robert Pattinson.
När han kände sig nöjd gick han in till Ruby som stod mitt på golvet i en hög av kläder och såg deprimerad ut.
”Jag ska fixa detta” Sa han muntert och började rota runt bland kläderna.
”Här” Han gav henne ett par svarta stuprörsjeans och ett vitt linne. När han tittade på henne insåg han att det faktiskt var hans syster, alltså ville han täcka så mycket hud som möjligt.
Efter lite rotande hittade han en skinnjacka som han gav henne. Sedan pekade han mot sängen. Ruby satte sig lydigt medan han hämtade hennes smink, det var nästan pinsamt att sminka sin syster, men han och Oliver hjälpte alltid varandra innan spelningar. Så efter otaliga youtube-videor och googlade, var han rätt bra på det. Håret var det värre med, så han lämnade över det till Ruby, han kunde tupera Olivers hår, men där tog det dessvärre stopp.
”Håret då?” Gnällde Ruby. Riley rykte på axlarna och satte en hatt på hennes huvud.
”Så nu går vi, vi lär ju vara sist där i alla fall.” De gick den korta biten tillsammans men stannade precis utanför.
”Ska jag slå ihjäl Brandon?”
”Varför det?” Ruby såg oförstående på honom, så han fortsatte.
”… för Max, jag menar du gillar ju honom eller hur? Och du är min syster, det är mitt jobb”
Ruby skakade bara på huvudet och gick in, Riley följde efter. Det verkade inte som Ruby var den enda som hade haft problem med kläderna. Oliver såg hemsk ut, skulle han behöva ingripa där också. Bredvid honom stod en tjej med knallrött läppstift och en svart klänning.
”Vem är det här då?” Frågade Riley nyfiket och hoppades på att det inte var en pyjamas Oliver hade på sig.
”Min date” Muttrade Oliver surt.
”Toppen, gå och byt om” Riley gav honom en hård knuff mot dörren och gick in.
Där inne stod däremot någon som hade lyckats med kläderna Benjamin. Han hade beigea chinos, vit t-shirt och en mörk jeansskjorta, av någon sjukt konstig anledning passade han i det.
”Har du klätt dig själv”
”Vadå” Benjamin såg panikslaget ner på sig själv.
”Inget, ser bra ut”
Oliver Stone
Oliver svor hela vägen tillbaka till sitt rum, kastade av sig kläderna och satte sig på sängen. Om han tog extra lång tid på sig, kanske han skulle missa allting, vilket kändes mer än frestande. Ännu bättre, han kanske bara kunde åka hem till sin mamma och beklaga sig över livets hårda sida. Brandon och Max, han fnös åt tanken och började gå igenom de kläder han hade. Det mesta var tighta jeans och band- t-shirtar.
I brist på val tog han ett par jeans och en skjorta, det var ju en stor uppgradering i alla fall. Där inne hittade han tjejen som inte alls var hans date, hon hade bara råkat stå bredvid honom när Riley frågat och han kände inte för att vara social, trevlig eller glad. Istället ville han vältra i missnöje, rulla runt på golvet och klaga högljutt tills hans blev utkastad. Det gjorde han inte, så fort en kamera dök upp framför ansiktet på honom, log han stort och gick sedan vidare. Förhoppningsvis skulle hans födelsedagsfest vara roligare, bara människor han kände och inga blixtar som gav honom epilepsianfall.
När han fick syn på Riley gick han fram till honom och slog ut med armarna.
”Nöjd?” Frågade han. Riley nickade. Han log lite och gick till baren istället, där planerade han att hänga tills han fick åka hem.
Kapitel 54
Max Lowsley
Det var tomt i den lilla butiken, Max var tacksam över det, som vanligt. Han kunde gå med musik i öronen och låtsas som ingenting. Vilket var en viss befrielse med tanke på hur mycket han hade i huvudet hela dagarna. Han bläddrade i en tidning, han visste att han inte borde gjort det, men han visste även att Oliver var hemma och kunde dyka upp när som helst, vilket ha ville undvika. När han fick syn på en bild på en Oliver som stod och log bredvid en tjej.
Max tog upp en penna och högg den rätt i Olivers öga, sedan insåg han hur omogen han var och stängde tidning.
Eftersom det var folktomt sjöng han med i låten han lyssnade på för att fördriva tiden och inte tänka så mycket.
”Sometimes i wake up with the sadness, other days i feel like madness… what would i do without you” Max tog upp en penna och ritade ögonbryn på mustascher på människor i en annan tidning och skrattade lite åt dem.
”My imagination gets the best of me, and i”m trying to hide lost at sea” Max avbröts av dörren som öppnades.
Den första som klev in, James, han hade nya, lika stora glasögon, långt ner på näsan. De två bredvid honom ville han känna igen som Tyler och Dylan. James bröder som var i Max ålder. Den sista hade han ingen aning om vem de var, men han hade ett vagt minne av att James hade tre bröder, han kanske var den tredje.
De gick mot honom med långa kliv och Max gjorde det enda rätta, ställde sig bakom disken där inga kunder var välkomna. Inte för att han trodde att det skulle hindra de fyra killarna men det kändes säkrare.
”Han är det” James pekade med ett smalt finger mot Max som gjorde sitt bästa för att se någorlunda tuff ut.
”Vi kanske ska förstöra hans glasögon”
”Eller hans fula hatt”
”Eller honom. Ingen bråkar med oss” Sa den äldsta som också verkade vara den enda som hade en genuin tanke om att faktiskt göra Max illa.
”Noah vi kan väl börja litet och avsluta stort” James med sin mesiga röst stack upp ett ansikte mellan bröderna. Så feg att han inte ens kunde gå dit och slå ner Max på eget behag. Han var tvungen att ta med sig sina äldre bröder och Max önskade innerligt att hans bror suttit där, Jenna till och med, vem som helst. Självklart föll det sig så illa att han var helt ensam.
Noah tog tag i Max t-shirt och drog honom så nära att han kunde känna den varma andedräkten.
”James…” Sa Noah, men hann inte mycket längre innan dörren slogs upp.
”Släpp honom”
Max kände igen rösten med kunde inte placera den, så han vred helt enkelt på huvudet och såg Jacob, av alla människor, gå mot dem.
Noah släppte honom och vände sig mot Jacob istället.
”Vad fan är du för en tönt, vill du också ha stryk?”
Jacob fnös åt honom och plockade fram något ur bakfickan.
”Ser du de här?” Jacob höll upp sina trumpinnar i luften och pekade på dem.
”Ja” Svarade Noah med en dryg och mörk röst.
”Lämna honom ifred eller så kör jag upp dem i arslet på dig, jag kan offra ett par” Jacob satte trumpinnarna under Noahs haka och stirrade på honom med intensiv blick. Noah var längre och kraftigare, men Jacob hade en slags intensitet i sig som gjorde att Noah såg mycket liten ut.
”Vill du veta hur det känns att inte kunna sitta på en vecka?” Jacob såg mordiskt på honom och vände sig sedan mot James som skräckslaget dök in bakom Tyler och Dylan.
”Någon av er kanske vill veta?” Sa han hotfullt och spände blicken en av de jämnlånga pojkarna.
”Det är inte roligt” Inflikade Max som hade full kännedom om hur det kändes att inte kunna sitta på en vecka.
”Stick nu, och fundera inte på att komma tillbaka, jag tror min vän Max här berättar för mig om ni visar er igen” Jacob sänkte trumpinnarna och stoppade tillbaka dem i bakfickan medan Max nickade plikttroget.
De tre yngre pojkarna gick, men den äldre stod kvar och stirrade på Jacob, precis som om han skulle vinna. Jacob var den mest skräckinjagande människa Max någonsin stött på. Så skräckinjagande att Max nervös över att den otäcka trummisen stod där inne, även om Jacob försvarade honom.
Noah rörde sig inte ur fläcken utan öppnade istället munnen för att säga något.
”Han förstörde min brors glasögon!” Noah gnisslade tänder när hans ögon smalnade och tjocka ögonbryn rynkade ihop sig till en enda lång larv.
”Din bror förtjänade det säkert lika mycket som du förtjänar detta” Jacob drog upp sitt knä mellan benen på Noah och Max såg honom falla ihop med ett kvidande ljud och båda händerna mot skrevet. Det var då Max förstod hur alla bråk uppstod. Jacob blev inte provocerad, han verkade handla på impuls lite som han ville.
Max såg på medan Noah snubblade mot dörren och stapplade ut. Dörren stängdes nästan ljudlöst och hela butiken hamnade i en jobbig tystnad.
”Tro inte att vi är vänner nu” Jacob vände sitt vresiga ansikte mot Max som febrilt skakade på huvudet. Max hade ingen intention att ha någon som helst relation till Jacob som inte var hat, negativa vibbar eller skräck. Efter han hört allt Jacob gjort, var det ett under att han stod kvar där själv.
”Jag tänkte i all välvilja, be dig att prata med Ollie”
”Va?” Max var säker på att han hamnat i en sinnesförvirring, för det första skulle Jacob aldrig skydda honom och för det andra skulle Jacob aldrig göra något i välvilja, detta hände helt klart inte.
”Ja, vi ska spela in ett album, Ollie har fått för sig att han inte vill göra det längre för att det inte är värt det? Vad är inte värt det Max?” Där kom det, den själviska lilla anledningen som Max förutsett och det han behövde för att tro att det var på riktigt.
”Ska ni spela in?” Max såg förvånad ut, han hade inte hört något om det.
”Ja, du kanske hade vetat om det, om du pratade med Ollie”
”Jag vill inte prata med Oliver” svarade Max trotsigt och korsade sina armar över bröstet.
”Så du ska låta en liten grej förstöra hans framtid, min framtid, och de andras. Vad skulle Brandon tycka om du förstörde för Ruby” Jacob stirrade på honom, inte elakt snarar rätt milt, vilket var mer skrämmande än om han plockat fram en kniv och riktat den mot Max strupe.
”Det är hans fel, inte mitt” Muttrade Max och satte sig ned på stolen. Fortfarande med korsade armar och en näsvis uppsyn.
”Nej det är inte hans fel” Jacob lutade sig över disken och vilade underarmarna mot bänken.
”Nehe, hade någon kört upp en arm i arslet på honom som en jävla docka och pratade åt honom?” Max försökte inte låta trevlig, snarare skrek han i en ljus ton.
”Ja i princip, någon bad honom göra det och han gjorde det, vi vet ju båda hur mycket han tänker innan han gör saker…” Jacob satte fingret mot disken, det var alltså Rought Trade som signat dem tillslut.
”… han tänker inte alls… och innan jag glömmer det” Jacob tog upp en sax och klippte av en bit hår från hans huvud.
”Va fan?” Max satte handen mot huvudet och tittade argt på honom. Jacob ryckte bara på axlarna och stoppade ner det i en påse.
Max sjönk ner på stolen och tittade på sina händer som han placerat i knät. Efter en lång stund av självömkan tittade han upp igen, Jacob stod dessvärre kvar.
”Det spelar ingen roll längre, för det jag gjort är mycket värre” Viskade han hest och slog ned blicken i knät igen. Helt plötsligt kändes det jobbigt att titta på Jacob.
”Vad det än är, prata med honom i alla fall, vi vet båda två hur mycket han vill det här” Jacob började gå mot dörren men vände sig om efter några steg och såg på Max. Om Max inte visste bättre skulle han kalla blicken för medlidsam.
”Och jag menade det, om de kommer tillbaka, det är ju uppenbart att du kretsar kring Olivers liv och jag antar att det inte skulle göra det bättre av att du blir ihjälslagen”
”Om jag gör det, köper du en ny gitarr till Oliver då? En Hagström viking, mattsvart” Max ställde sig och såg bestämd ut, han struntade i att Oliver förstört Jacobs trummor, det var Jacob som börjat. Jacob höjde bara ena ögonbrynet och log ett halvt leende samtidigt som han ryckte på axlarna.
”Det kanske är värt att chansa” Sedan försvann han ut på den dimmiga gatan.
Oliver Stone
Det kändes som en evighet, fast de bara varit ensamma några dagar. Problemet låg antagligen i att Max fanns någonstans på andra sidan stan, alldeles otillgänglig.
På andra sidan om väggen kunde han höra Ruby och Riley, det lät som de hade en ivrig diskussion om något. Efter en stund tystnade de, och ytterdörren smälldes igen, kvar satt Oliver i sin säng, i det röda skenet och lyssnade på tystnaden.
På något sätt var det tröstande, han hade inte varit ensam på evigheter, även om han lyckats känna sig ensam i de mest folkfyllda rum på senaste tiden. Så att vara helt ensam var mer än behagligt. För att ge sig själv en falks förhoppning tittade han på telefonen. Han hade ett missat samtal och för en sekund tändes ett litet hopp i honom, men det var bara från hans mamma som sa att han glömt sin tröja där. Det spelade ingen roll, för han hade även glömt sin värdighet någonstans längst Englands västkust och sin lycka i Cambridge. Klockan slog om till midnatt och han stirrade på sekundvisaren en hel sekund innan han mumlade för sig själv.
”Grattis på födelsedagen Oliver”
Ögonblick senare hörde han dörren slås upp igen och för en sekund trodde han att det var Riley och Ruby, men i hans dörröppning stod Jacob. Han kunde inte förstå vad Jacob gjorde där mitt i natten. Ögonblick senare stod Ruby och Riley bakom honom, tillsammans med Benjamin.
”Ja må han levaa…” Började Riley men Oliver höll bara upp ett finger och fick honom att tystna snabbt.
”Oliver du ska sova nu, så vi kan komma in här i morgon istället, men eftersom du är vaken, kommer vi nu”
Jacob släpade på ett stort paket, Riley tre mindre, Benjamin en färgglad tårta och Ruby skedar.
De klämde ner sig hans lilla säng och han tog emot en sked. Det traditionsenliga kändes betryggande. Med varsin sked åt de direkt från tårtan men för Olivers del kändes det mest som ett tröstätande. Gott, kunde han medge, den enda skillnaden var att Jacob var där, han kunde inte minnas att han någonsin varit med någon av Oliver födelsedagar, mer än på den obligatoriska festen. Inte födelsedagsmyset på morgonen, eller i detta fall mitt i natten. Benjamin hade inte heller varit med innan, vilket inte var så konstigt.
”Jag har gjort den själv” Spottade Riley fram med munnen full i tårta, det landade på Olivers byxor och i Rubys hår.
”Fy fan Riley” Ruby drog handen genom håret men Oliver skrapade bara upp det med sin sked och stoppade in det i sin egen mun. Det fanns en patologisk tillfredsställelse över att vara sådär äcklig ibland, som att äta Rileys redan tuggade tårta.
Det som kändes mer tryggt vad att han visste precis vad det låg i Rubys paket. Massa nya armband, hon var den enda som hade tillåtelse att ge honom det, med tanke på att hon var den enda som hade någorlunda smak. I Rileys låg det något fult, meningslöst och helt oanvändbart, precis som hans såg ut när Riley fyllde åt. Däremot hade han ingen aning om vad det fanns i Jacobs stora paket, eller i Benjamins.
”Vilket vill du börja med?”
”Ditt”
Ruby gav honom sitt paket, det var större än vanligt, hårdare än vanligt och något sa honom att han inte skulle få några nya armband. Det var inga armband, det var en bok med bilder i. Bilder på glamrockare. Han bläddrade i den, fram och tillbaka flera gånger innan Riley blev otålig.
”Här, ta min” Riley kastade ett mjukt paket mot honom, som han fångade i luften. I paketet låg en vit t-shirt med Rileys ansikte tryckt på framsidan och hans bakhuvud tryckt på baksidan.
”Wow, hur ska jag kunna toppa denna när du fyller år?” Oliver drog t-shirten över linnet han hade på sig och tittade ner. Att gå runt med Riley på överkroppen var väl inte helt fel.
”Här” Benjamin sträckte fram ett litet paket som var prydligt inslaget med rött papper och guldsnöre. Det var så fint så Oliver la ner sin själ i att öppna det försiktigt. I paketet låg en liten ask, försiktigt öppnade han den och tog upp innehållet. Det var tre flätade armband av vad som såg ut att vara – hår.
”Riley sa att du gillar personliga och lite äckliga saker…” Benjamin pekade på ett armband som var både blont, brunt och nästan svart.
”… det är som tagelarmband, fast med hår… där är våra hår, som Liquid Monkeys fast jag var tvungen att fylla ut det med lite ull från mitt får Andy Dick…och Riley klippte lite av ditt hår när du sov” Så det var alltså därför Oliver vaknat med en kort hårslinga.
”Har du ett får som heter Andy Dick?”
”Ja det är ju inte direkt mitt får, men jag tyckte om honom väldigt mycket och det var tur för honom, annars hade han blivit middag för länge sedan. Nu går han bara i sin hage och det bra” Benjamin pekade på ett annat armband som var svart och blont.
”Det är Max hår där i och ditt, jag tänkte du vet, ifall ni… och det där sista är bara Andy Dick, det såg så snålt ut med bara två”
”Finns det någon särskild anledning till att ditt får heter Andy Dick?”
”Jag tyckte bara de var rätt lika” Benjamin hjälpte honom att sätta dem runt handleden.
”Är du säker på att det där är till mig?” Han tittade på Jacobs paket, Jacob nickade och sa.
”Det är ditt, men då måste du åka hela vägen hem till Max och personligen bjuda in honom till din fest”
”I så fall ska det var något jävligt värt i det där paketet” Oliver öppnade inte paketet med försiktighet, utan slet upp både pappret och kartongen. I kartongen låg en gitarr, en mattsvart Hagström Viking. Oliver tittade misstänksamt på honom, sedan tittade han på gitarren igen och tillbaka på Jacob.
”Ja… jag hade ju sönder din…” Jacob nickade mot Lady Les Paul som hängde på väggen, nu mer som prydnad.
”…och jag vet att du är en fattig jävel som inte har råd med en medan jag har… det var onödigt av mig att ha sönder den”
Oliver kände inte att han hade rätt att åka till Max nu, han skulle snarare få springa dit barfota.
”Förresten” Oliver tittade ner på sina armband som han faktiskt gillade, därför gav han en tyst tillåtelse till Benjamin att ge honom armband.
”Hur fick du tag på Max hår?”
”Jacob fixade det” Benjamin rykte lite axlarna, som om han inte riktigt visste hur det hade gått till. Oliver struntade hur det hade gått till, huvudsaken var att det gått till. Utan att tänka sig för lutade han sig mot Jacob och gav honom en stor och typisk Oliverkram med ansiktet tryckt mot halsen. Han lämnade säkert lite rester av tårta där också.
”Tack” Mumlade han och släppte Jacob som såg lite förfärad ut när han gned handen mot halsen. Oliver försökte fånga resterande bandmedlemmar i en och samma kram, vilket gjorde att den minsta, Ruby hamnade i en klämd situation.
”Tack, tack, tack för alla fina presenter och jag lovar Riley, att du ska få något alldeles speciellt när du fyller år, jag ska allt tänka ut något” Sist hade Riley fått en prydnadsfågel i syntet som var så ful att inte ens en bild ville ha den framför sig. Det stod i Rileys rum, i fönstret. Riley sa att den såg ut över den frihet fågeln gick miste om.
Ruby Johnson
Ruby vaknade några timmar senare, i Olivers säng, tillsammans med fyra killar, var av en av dem hennes bror. De låg tryckta mot varandra, Riley såg ut att ha det minst bekvämt upptryckt mot väggen, medan Benjamin såg väldigt nöjd ut mellan Oliver och Riley. Kanske för att han snott åt sig alla kuddar och var den enda med en mängd täcke värd att påpeka. Ruby hade en känsla av att han såg så bekväm ut för att han sparkat bort alla som kom för nära, tills han hade alldeles lagom med utrymme att få plats på.
Ruby hade hamnat långt ner vid fotändan där hon låg halvt under Oliver ben, halvt över Jacobs rygg.
”Fy fan” Mumlade hon och försökte vrida sig loss samtidigt som hon spottade ut sitt hår och till synes legat och tuggat på.
I vardagsrummet var det i alla fall tyst och stillsamt. Hon satte sig i soffan och sträckte ut benen framför sig. Jeansknappen skavde mot magen som den gjort hela natten, därför knäppte hon upp den och putade ut magen. Befrielsen var ett omedelbart faktum. Ruby tog upp telefonen och ringde till Brandon för att försäkra sig om att deras överenskommelse fortfarande gällde.
”Hej” Sa hon lika glad som vanligt, även om hon var trött och hade ont i nacken från det oplanerade pyjamaspartyt i Olivers säng.
”Jag tänkte att jag kommer till ditt jobb sen, så kan vi åka tillsammans”
Brandon lär nyvaken och hummade bara till svar och mumlade något att han var tvungen att gå hem efter jobbet.
”Jag följer med då okej, nu får du fortsätta sova, Hej då” Hon la på innan Brandon han svara henne, men hon var inte så säker på att han hade gjort det.
En stund senare kom Jacob ut och gned sig mot nacken, en till som fick uthärda smärta.
”Jag måste hem och så… men vi syns i kväll”
”Det var snällt av dig, gitarren menar jag”
”Det var Max, han lovade att prata med Oliver om jag fixade en ny” Jacob försvann utan att Ruby hann svara. Därför tittade hon bara mott hallen en lång stund. Det var något med Jacob som var annorlunda, han var snällare, inte på ett sätt som en vanlig person var snäll. Han var snäll, men det var följt av något som ursäktade eller förklarade han snällhet på ett sätt som inte gjorde det snällt ändå. Hur som helst var det en trevlig omväxling, antingen hade det faktum att de efter år av spelade skulle få spela in sitt eget album, eller så hade han fått ligga ordentligt den senaste tiden. Vilket som hoppades Ruby att det höll i sig, hon ville inte se fler blåtiror och trasiga instrument. Den gamla Jacob hade definitivt inte köpt en ny gitarr till någon bara för att Max sa det.
Riley Johnson
Riley hade lyckats kämpa sig fri från sin plats mellan Benjamin och väggen. Han var lite tveksam till att lämna Benjamin tillsammans med Oliver ensamma i en säng, men samtidigt ville han inte väcka någon av dem. Så istället för att göra det, gick han in i sitt eget rum. Först hade han tänkt unna sig själv egentid i badkaret, men han hörde Ruby där inne så det fick helt enkelt vänta till senare. Istället betraktade han den fula fågeln Oliver gett honom som han inte riktigt kunde låta bli att tycka om. Han försökte se den som ett abstrakt konstverk, som någon lagt ner hela sitt hjärta i att tillverka, bara för att någon, någonstans ute i världen skulle kunna njuta av dess närvaro. Riley njöt inte det minsta av cellplastfågeln med pålimmade syntetfjärdrar, han gillade den bara för att det var en dålig present av Oliver. Genom åren hade han fått en upplaga av dåliga presenter, bland annat en begagnad ljusrosa vas med en plastblomma i och en bild på Sylvester Stallone inramad i en ram av snäckor, den stod gömd bakom en rad böcker i hans hylla. Inte för att hans presenter var mycket bättre, ett pussel som han hittat hos på sina föräldrars vind. Pusslet föreställde en katt och det saknades tre bitar, det var en present han var särskilt stolt över.
När det gått alldeles för lång tid bankade Riley så hårt på badrumsdörren att den nästan lossnade från gångjärnen.
”Jaaaa” Hörde han Ruby skrika där inne men hon kom inte ut. Däremot kom Benjamin ut från Olivers rum, knallröd i ansiktet.
”Vad är det med dig?” Sa han frågande och tittade på Benjamin som skakade på huvudet. Efter kom Oliver och såg minst lika knallröd ut.
”Jag trodde det var du!” Utbrast Benjamin och pekade på Oliver.
”Jag trodde han var…” Fortsatte Oliver och pekade på Benjamin, sedan sa ingen något mer om det och Riley ville inte veta. Ruby öppnade dörren och småspranag till sitt rum.
”Jag ska bada, vill du vara med” Han riktade frågan mot Benjamin som ryckte på axlarna och nickade samtidigt.
”Ha det så trevligt, jag ska fixa en grej” Oliver gick och Riley hörde ytterdörren slå igen.
Låtar
What would i do without you-Drew holcomb and the neighbours
|
|
|
|
