bara början |
Jag hade aldrig trott att någon kunde gapa så stort, som om hon hade en osynlig apelsin intryckt i käften. Jag anklagade henne för något som hon så tydligt var skyldig för, hennes ansträngda gapande käft avslöjade henne. Det var ett svek i mina ögon, men hon kunde inte erkänna det. Sveket var inte bara själva handlingen, utan också hur hon alltid gång på gång hade förmågan att ljuga så tveklöst, som om hon bara hade ett försvar till hands varje gång jag ”anklagade henne.” I vår nergångna lägenhet hade vi spenderat många år, svekfulla, dom dagar jag minns mest, de är nog flest.
Idag var Bjarne över och det betydde att det skulle bli allt annat än en rofylld dag. Varje gång han steg in genom dörren kikade jag efter om han bar sin gröna ryggsäck, bar han den så innebar det att det skulle bli en oförutsägbar dag. Den som måste ha vägt så tungt på hans smala rygg. Bjarne skrämde mig aldrig, även fast blott hans skugga borde ha gjort det. Var för van vid honom, som både vän, ”pappa”, översittare och främling. Hatade att han kände sig som hemma, varje gång bad jag och böna för att slippa hans närvaro, men som den blyga svaga lilla flicka jag var, blev min röst lätt överkörd. Inte för att jag riktigt ogillade Bjarne för den han var, inte heller för hur han kunde bete sig mot mig, utan för hur han försåg min mor med den drog som hon i sin desperation hällde i sig, han hjälpte dra ner min kära mor som stod mig närmare än någon. Konstigt nog så gillade jag på ett sätt ändå Bjarne, när han var snäll. Han kunde vara snäll.
Med bestämda steg gick han till köket, de brukade sitta där och ta droger. Men idag var det bara alkohol. Bjarne var mammas bästa kompis, det sa hon hela tiden, det var konstigt hur hon kunde tycka det. Han brukade uttrycka avsky inför henne när hon blev för full, hon kunde inte alltid behärska sig som han kunde. Det var alltid så synd om henne tyckte jag. Då kände jag avsky inför Bjarne för att han klankade ner på min mor, klankade ner på henne för att hon inte kunde hantera fyllan som han försett henne med. Det var fult. De är båda alkisar, men han såg sig alltid som lite bättre alkoholist.
Jag krympte ändå lite när han med självsäkra steg, som om han ägde golvet gick mot köket, skyddade mig som min mamma inte förmådde att göra. Och det rös i mig när han inte sa något, och jag önskade jag kunde resa mig över honom, förbi honom. Successivt hörde jag hur deras ord blev allt mer otydbara, jag ville höra deras röster, det var mitt sätt att hålla koll och ha kontroll över min mor, att lyssna och försäkra mig om att hon inte blev attackerad.
När jag var liten brukade jag fantisera om att springa förbi Bjarne, skutta upp och ta hans ovalformade glasögon, i hopp om att det skulle göra honom som blind utan dom, den tanken fick mig alltid att fnittra lite, hur kul det skulle vara att också få tortera honom lite. Han skulle fumla runt, och svära på sin dansk-svenska brytning, som var så förfärlig. Jag fantiserade om det, men vågade aldrig förverkliga fantasin. Om kanske åtta år, tänkte jag, då jag skulle vara sexton och antagligen längre än han, då kunde jag förvirra honom med att ta kontrollen.
Jag satt där i vardagsrummet bredvid köket och spionerade, hade inte rört mig ur fläcken från min mossgröna favoritfåtölj. Snurrade mina svarta lockar runt fingret, så hårt att min fingertopp färgades vit. Gillade simpla, harmlösa tortyrer, men bara mot mig och av mig själv. Det var så jag sysselsatte mig, när mamma satt i rummet bredvid och fullkomligt struntade i omvärlden. Vi var hjälplösa, nästan harmlösa, Bjarne var monstret i den här mörka sagan, och han behövde dräpas. Så enkelt trodde jag det var, dräp monstret så går våra problem upp i rök. Då skulle vi leva lyckliga i alla våra dagar.
Jag förstod sällan hur fel Bjarne ofta behandlade mig, jag visste bara hur det fick mig att känna, då kunde jag inte sätta ord på känslan, men nu vet jag- värdelös, som en nätt spindel som han bara kunde plocka upp och dra av benen på när han kände för det. Mitt största bekymmer var dock alltid förhållandet som han hade till min mor. Jag visste att jag behövde hämnas, eller åtminstone slå tillbaka, försvara oss. Jag satt kvar och blev uppspelt av min tanke, var rädd att röra mig, fick inte riskera att gå upp och drämma till Bjarne utan en välutvecklad plan. Bara, kanske skulle jag äntligen få säga stopp, sluta! Det skulle vara befriande. Snurrandet av mitt hår blev intensivare, jag byggde upp mod. Klumpen i halsen satte sig som den brukade när Bjarne kränkte mig, det som betydde att tårarna skulle bryta upp så snart jag försökte svälja den.
Den här gången var det dock inte tårar av förtvivlan utan tårar av insikt.
|
|
|
|
