Mörker och mintgröna väggar del 1 |
Jag var fem år gammal och omringad av mintgröna väggar och barbiedockor. Inom mig rådde kaos och jag hade ingen aning om vart mitt liv var på väg. Det hade nyss börjat och jag ville redan att det skulle ta slut. Tretton år senare sitter jag på en säng med mina knän mot hakan och mina armar med ett fast grepp om mina ben, omringad av smutsgula väggar som jag med tiden har förstått är en slags bieffekt av kaoset inom mig.
Jag sattes till ett liv fyllt av död och mörker som fick mig att önska att mamma hade gjort abort som läkarna och alla hennes vänner ville att hon skulle göra. Men mamma ville verkligen ha mig, så pass mycket att hon satte sitt eget liv på spel. Egentligen skulle ingen av oss ha överlevt. Mamma var alldeles för sjuk och jag föddes alldeles för tidigt. Men på något mirakulöst sätt överlevde vi och sedan den dagen fortsatte vi vår kamp tillsammans. Min vardag kretsade kring att hålla döden på avstånd och mamma vid liv men många gånger var jag nära att misslyckas och det var då vi fick åka ambulans och spendera ett par nätter på sjukhuset tills allting var under kontroll igen. De nätterna sov jag aldrig. Istället låg jag vaken och lyssnade efter mammas hjärtslag. Även hemma blev det många vakna nätter eftersom att det framförallt var på kvällarna som mörkret sköljde över mig och oron gnagde som värst inuti mitt bröst. När jag väl somnade vaknade jag oftast i panik en halvtimme senare för att rusa till mammas säng och väcka henne för att se så att hon fortfarande var vid liv.
Ju närmare döden kom desto trasigare blev jag för även om jag inte ville inse att mammas tid snart var kommen så visste jag det innerst inne. Tillslut kom dagen då mamma inte längre orkade stå emot och hela min värld rasade samman. ”Katarina är död!” skrek mormor och de tre orden träffade mig i magen så pass hårt att andan flög ur mig och jag var tvungen att hålla mig fast vid bordet för att inte falla ihop. Jag kommer ihåg hur jag försökte ta mig till vardagsrummet medan tankarna om att detta inte hände mig och att allting bara var på låtsas virvlade omkring i mitt huvud. Någonstans mellan köket och vardagsrummet blev allting svart och när jag fick tillbaka medvetandet sekunderna efter försökte mormor trots tårar och skrik släpa mig till soffan. Jag fick panik. Jag kunde inte andas och jag var övertygad om att det var mina sista sekunder i livet. Men tillslut kom gråten. Den slog till hårt och plötsligt och med sådan kraft att jag tappade den lilla kontrollen jag hade kvar över mig själv. Den dagen hände någonting inom mig. Jag hade misslyckats med mitt enda mål i livet. Jag hade förlorat den viktigaste personen i mitt liv, någonting som aldrig skulle gå att återgälda. En skada som aldrig skulle komma till att kunna repareras.
Plötsligt hade jag ingen aning om vem jag var längre eller vad jag gjorde kvar i livet. Den enda mening mitt liv någonsin haft var borta och jag hade ingen aning om vad jag skulle ta mig till. Men av någon okänd anledning härdade jag ut. Jag fortsatte att vandra utan något mål, omringad av ett mörker så svart att inte ens stjärnor kunde tränga igenom. Men tre år senare, när jag var tretton år gammal tog orken slut och jag kommer ihåg beslutsamheten innan jag drog rakbladet över min arm om och om igen, paniken när blodet kom forsandes och sedan hur allting blev svart.
Kanske är det så med självmord, att man är så säker och beslutsam innan men samma sekund som rakbladet träffar pulsådern, sista pillret svalts, eller snaran dragits åt så ångrar man sig.
|
| Kommentarer | | Lizzi92 - 10 jan 15 - 04:10 | Wow! Du verkligen fångade mig från första början!
Du är riktigt duktig på att skriva. Jag läser mer än gärna fler av dina verk! |
|
|
|
