(m/m,m/f) Med hjärtat i själen kap 51/52 |
Kapitel 51
Riley Johnson
”Riley” Benjamin skrek efter honom så fort de klivit av scenen.
”Ja” Sa han förstrött och ställde ifrån sig gitarren i ett ställ och fortsatte mot logen så han kunde duscha. Om ofräsch hade ett namn, var det antagligen Riley.
”Farmor är här” Skrek Benjamin överdrivet glad och ryckte honom lite i armen.
”Jamen, vad gör du här då? Gå och hitta henne!”
Benjamin försvann och Riley slet av sig kläderna och slet åt sig en handduk.
”Du kunde inte vänta tills jag gått ut?” Oliver tittade på honom, uppifrån och ner innan han flinade retsamt.
”Äh håll käften” Riley tog en handduk och lämnade ett spår av kläder efter sig.
Det varma vattnet kändes som Guds gåva till de kristna. Han gnuggade febrilt ögonen för att få bort allt svart kring ögonen och all hårspray ur håret. Egentligen gillade han inte riktigt att se ut så där. Själva utseendet var det inget fel på, det var häftig, det var mer det där med att få det på sig och sedan få bort allt bara några få timmar senare.
När han klev ur duschen kunde han se spår av vart runt ögonen och han gnuggade mer gör att försöka få bort det. Med hjälp av Rubys sminkborttagning gick det faktiskt. Han funderade starkt på att skaffa egen, men det fanns så mycket att välja på att han gav upp varje gång.
”Jag kan ju för fan inte träffa farmor när jag ser ut så här!” Benjamin smet in och kastade av sig kläderna. Riley han smygtitta lite, men inte så mycket som han ville.
Egentligen var det konstigt, killar hade aldrig intresserat honom på mer än ett strikt sexuellt plan, då var alla intressanta. Däremot Benjamin, det var något med honom som var fängslande och väckte lite nyfikenhet. Eller så var det bara fascinationen över att Riley utsett honom till ett första bra val och han absolut inte kunde tacka nig till ett sådant förslag.
Han skakade av sig tanken och gick ut till Oliver gick som satt i en av sofforna med ena benet över det andra. Sminket var utsmetat som vanligt och håret rörde sig inte en millimeter, inte ens när Riley blåste i det.
Benjamin sprang ut igen med en handduk runt midjan som han höll i ett hårt grepp. Tydligen hade han inte funderat på att ta med sig kläder, han kunde egentligen lika gärna gått tillbaka till hotellet och duschat där, för nu skulle han ändå få springa den korta biten endast iförd handduk
”Det där gick väl bra?” Riley satte sig på golvet och klädde på sig, så som barn gjorde.
”Bäst hittills” Höll Oliver med och gnuggade sig i ögonen för att göra det hela värre.
”Du är inte Alice Cooper” Påpekade Riley retsamt och satte sig upp för att dra upp byxorna över låren.
Brandon Frost
”Kom igen då, svara” Brandon skrek i telefonen men ingen reagerade. Om han inte varit så där lagom desperat hade han aldrig gjort det, men nu var han desperat och gjorde det ändå. Motvilligt letade han upp Erins nummer och väntade tre signaler.
”Hallå” hörde han i andra änden.
”Hej är pappa i närheten?” Brandon hörde prassel och lite viskningar innan George äntligen svarade.
”Hej Brandon varför ringer du inte till min telefon?”
”För att du inte svarade, jag behöver din bil, typ nu” Brandon slog fingrarna mot bordsskivan.
”Ska jag köra dig någonstans?”
Brandon visste att Erin verkligen inte gillade att Brandon körde bilen, hon ansåg det helt meningslöst att han ens var tillåten att manövrera ett fordon i hans tillstånd som hon kallade det.
”Ja till Cambridge och tillbaka, kan jag få låna den?” Brandon suckade, han skulle inte ta sig dit så här sent utan bilen. Egentligen gillade han inte tanken på att köra, men det var det eller inte alls. Han hade redan missat Rubys spelning, men det betydde inte att han inte kunde åka dit och störa. Visst hade han överlev de två dagar det var kvar innan hon skulle komma hem. Det var bara det att han ville komma ifrån Max ett tag, inte för sin egen skull, men för Max skull.
”Ja visst, med du får komma och hämta den”
”Kommer snart” Brandon la på, skrev en lapp till Max och satte på sig skorna.
”Max kommer snart hem” Sa han till Konstantine och låste efter sig.
Brandon satte på musik i bilen och sjöng med, den knapp en och en halv timmes bilresa skulle kännas kortare.
Vägarna kändes lika dåliga som vanligt, gropiga, ojämna och alldeles för mycket trafik, även om det var rätt sent. Han trummade på ratten och sjöng med i låten som spelades, gungade lite från sida till sida och gasade på så fort han fick chansen.
Efter nästan två timmar av värdelösa vägar och vresig trafik var han framme. Nu gällde det bara att hitta rätt rum. Ruby hade gett honom en resplan innan de åkt så han skulle kunna hålla koll om han kände för det.
När killen i lobbyn inte, gled han diskret förbi och började på första våningen. Han bankade på varenda dörr men ingen som öppnade var någon han kände. De flesta såg irriterat på honom och frågade om han visste vad klockan var. Det kanske hade varit smartare att bara fråga killen i lobbyn. Men något sa honom att han inte var riktigt välkommen.
På andra våningen knackade han på nio dörrar innan Riley öppnade.
”Vart är Rubys rum?”
”Två dörrar ner” Riley såg förvånat på honom men Brandon hade ingen lust med småprat, därför gick han bara.
Brandon knackade på Rubys dörr och väntade en bra stund innan hon öppnade.
”Brandon” Sa hon förvånat och gav honom en kram. Han följde efter in och stängde dörren efter sig.
”Förlåt för att jag inte kom tidigare… fast jag lovat”
”Vad gör du här nu då?” Ruby såg nyfiket på honom, men Brandon kände sig ganska illa till mods.
”Jag tänkte lämna Max ifred en stund” sa han fundersamt och såg sammanbitet på henne.
”Har han läst det?”
Brandon nickade kort.
”Och var inte så bra?”
”Inte alls” Ruby hade säkert räknat ut det själv, eftersom Max inte svarat i telefonen när någon av dem ringt.
”Vi typ…gjorde det”
”Gjorde vad?”
”DET”
”Vad är DET?” Ruby höjde ögonbrynen och tittade på honom.
”Om jag säger DET, lova mig att inte säga något till Oliver, eller se till så han inte får reda på det?”
”Det kan jag ju lite lova, jag tänker inte ljuga för Oliver om han frågar och han frågar”
”Sex” Viskade Brandon skamset och tittade ner på händerna.
”Så ni typ, hade sex som i hade det eller nästan hade det?”
”Som i hade det” Brandon ville verkligen inte prata om det, men om Ruby skulle få veta det, skulle det vara från honom och inte från någon mellanhandel.
Ruby Johnson
”Det hade jag faktiskt inte väntat mig” Ruby tittade på honom och bet lite i underläppen. Hon hade ju sagt att han fick, och hon hade menat det också, men Max.
”Max… av alla människor” Sa hon fundersamt och kunde inte låta bli att flina lite. De bodde ju under samma tak, hade de planerat att gifta sig och starta familj också. Även om hon inte ville erkänna det, var hon lite svartsjuk, eller ganska mycket, men det var snällt av Brandon att säga något. Dessvärre kunde hon inte garantera att hon inte sa det till Oliver.
”Jo men han kom in i mitt rum, alldeles ledsen och det hände bara…” Brandon kände sig uppenbart besvärad och ångerfull.
”… och det gjort allt värre, så jag lämnade honom ifred ett tag, han ville säga det till Oliver själv”
”Undrar om de överlever” Sa Ruby fundersamt och kände sig plötsligt väldigt medlidsam.
”Sannolikheten att Oliver gör det är nog större än att Max gör det” Brandon suckade lite och knöt händerna i knät.
”Så jag tänkte att jag kunde åka hit, det är okej va?”
Ruby nickade bara och insåg att hon hade en pyjamas på sig, hon hade tänkt sova, men nu var hon inte så sugen. Dessutom kunde hon komma på rätt många saker som var mer underhållande än att sova, även om hon led av sömnbrist.
”Du ser trött ut” Påpekade Brandon som om han kunde läsa tankar. Hon nickade bara kort och la benen i kors.
”Alltså…” Började Brandon men verkade inte veta vad han skulle säga.
”… jag vet ju att… att jag fick kanske är fel ordval… men… jag hade verkligen inte tänkt ligga med Max, ingen annan heller för den delen” Han tystnade och Ruby nickade eftertänksamt. Hon kunde inte direkt vara arg på honom, inte på Max heller, därför gjorde hon det enda rätta, skyllde allt på Oliver.
”Vi då? ”Sa hon lättsamt och rätade ut sig.
”Vi?”
”Ja, ska du stanna eller åka hem igen?” Ruby såg lite lurig, relativt säker på att Brandon tänkt stanna.
”Ja…” Brandon såg tveksamt ut, som om Ruby väntade sig ett svar och om han svarade fel skulle han åka på straffkommendering.
”Jag tycker nog du ska stanna… även om jag inte är något vidare sällskap” Ruby lyfte på täcket och la sig under det igen. Brandon satt kvar på sängkanten och tittade på henne. Ruby tog hans hand och log lite.
”Det ska nog bli bra det här” Sa hon uppmuntrande och gäspade.
”Var inte vaken hela natten” Var det sista hon mindes säga.
Benjamin Baileys
”Farmor” Benjamin hittade henne tillslut och kunde inte låta bli att kasta sig mot henne. Hon luktade farmor, blöt hund och dam-parfym.
”Vad gör du här?” Fortsatte han förvånat och undrade genast över vem som tog hand om djuren när hon inte var hemma.
”Jag ville ju inte missa er sista föreställning”
”Det är ingen föreställning” Suckade Benjamin och skakade på huvudet.
”Du har väl ätit och sovit ordentligt?” frågade hon moderligt och Benjamin nickade bara, fast det inte var riktigt sant.
Han hade ätit när han hunnit och klämt in så mycket sömn han kunde, vilket inte hade varit det lättaste. Stod de inte på scen och spelade stod de och övade. Pratade med pressen, som Benjamin undvek in i det sista eller var på någon tråkig tillställning. Däremellan försökte de ha kvalitetstid med bara bandet som verkade mer än omöjligt. Poppy gick bakom dem och tjatade mest hela tiden, men hon fick åtminstone saker att hända. Utan henne hade de antagligen legat och sovit i tid och otid.
”Hejsan” Riley vinkade ett par meter från dem och Oliver slängde oengagerat upp en hand i luften.
”Åh är det ni som också är med i orkestern, jag känner inte igen er när ni ser så alldagliga ut”
”Det är ingen orkester” Suckade Benjamin och orkade inte förklara skillnaden, lika lite som han orkade förklara skillnaden mellan en konsert, en turné, en föreställning och en spelning. Barbara ignorerade honom bara, istället skakade hon Rileys hand.
”Barbara” Sa hon glatt och skakade sedan Olivers hand.
”Och du är den som sjunger kan jag tro” Hon lät nöjd med sig själv som listat ut att den enda blonda i bandet som inte var Benjamin, var den som sjöng.
”Vart är den söta lilla flickan?... Och han den andra?”
Benjamin kunde höra både Oliver och Riley skratta diskret när hon kallade Jacob för den andra.
”Ruby sover säkert och Jacob vet jag inte” Svarade Benjamin, han var inte så sugen på att träffa Jacob mer än nödvändigt heller, även om han varit ovanligt snäll den senaste tiden.
”Vi tänkte att vi skulle äta något” Riley pekade mot ett matställe och drog i armen på Oliver.
”Ja följ med och ät du Benjamin, du ser så tanig ut. Vi kan ses när du kommer hem igen, du har säkert roligare med dina vänner än din gamla farmor” Sanningen var den att Benjamin mycket hellre ville vara med sin farmor just då. Men det kunde han inte säga, han ville inte erkänna den framför är Riley och Oliver.
Kapitel 52
Max Lowsley
När Max kommit hem hade han inte haft en tanke på att se om Brandon var hemma. Han hade tagit med sig katten och gått rätt in för att sova. Därför hade han inte sett lappen från Brandon förrän morgonen efter. Den låg på skrivbordet och Brandon verkade ha försökt sig på att skriva fina bokstäver för hela lappen såg väldigt textad och ansträngd ut.
Hej Max
Lovade Ruby att se spelningen i Cambridge, missade den på grund av alla musikaler, det var värt det men jag åker dit nu. Får se när jag kommer hem, ha det bra så länge och lev väl, vi syns snart, ring om det är något.
/Bran
Max tyckte det var den minst talande lapp någonsin, varför skulle han till Cambridge när de ändå snart skulle komma tillbaka? Han kanske hade tänkt skvallra. Men varför skulle han åka hela vägen bara för att berätta om dem? Det lät inte alls som Brandon, den grabben åkte ingenstans om han inte var absolut tvungen, och hur hade han tagit sig dit till att börja med?
Efter att ha tittat på klockan insåg han att han skulle bli sen till jobbet, speciellt när han inte kunde snålåka bakom Brandons cykel. Motvilligt lämnade han katten och skateboarden hemma, gick ut från lägenheten och började gå längst Brick Lane.
Max satte armbågarna mot disken och suckade, han hade ingen lust med någonting, tur att Jenna var där i alla fall. Det värsta i allting var det faktum att tack vare Oliver, hade Max lärt sig att vara lite mer människa, lite mindre robot.
Han hade till och med lyckats få en någon sånär kompis som inte var Brandon eller Oliver, Jenna.
Sedan hade Oliver förstört det, liksom trampat på det, sådär skamlöst och äckligt. Från ingenstans hade han ringt också, flera gånger, men Max hade inte brytt sig om att svara. En gång hade han fått Jenna att svara och sedan skakat på huvudet när hon sträckte telefonen mot honom.
En latent självömkan växte i honom när Jenna höjde telefonen mot örat och mumlande något om att han var otillgänglig.
”Det kanske bara är ett missförstånd?” Sa hon och gav tillbaka telefonen. Max skakade bara på huvudet och tryckte upp artikeln under näsan på henne.
”Missförstånd?” Fnös han och pekade på det enda ord som fått hela hans värld att rasa samman. Precis då plingade det i dörren och ett mycket bekant ansikte dök upp. Max svor för sig själv när den spydiga killen klev in för fjärde gången den veckan. James, en pojke från Max gamla skola, några år yngre, snålheten själv.
Max stod med sammanbitna tänder, kvar bakom disken med den förstående blondinen framför sig.
”Vad fan vill han nu?” Jenna stirrade förtryt på honom med smala kattögon.
”Vet inte” mumlade Max tillbaka och tog ett djupt andetag. Han hade inte brytt sig om ifall James kommit dit och varit normal. Det gjorde han inte, James uppträdde som något ondskefullt ur Dr. Who, vid varje besök.
James närmade sig med de stora glasögonen en bit ner på näsan och en grå snap-back som satt lite snett.
De stora byxorna såg ut att vilja fly därifrån och det stora trycket på James t-shirt gick inte att missa. Ramones, sen när fan lyssnade James på Ramones?
”Ursäkta” James petade upp glasögonen med ett finger och Max kände ett plötsligt behov av att trycka tummen mot ena glaset.
”Ja?” Sa Max i en mild ton och log det minst genuina leende han någonsin alstrat.
”Jo jag letar efter…”
Max avbröt honom, eftersom han redan visste precis vad James letade efter.
”Det står på samma ställe som igår, dagen innan det och förra veckan, det är bara att du går och tittar, funderar en stund och sedan går härifrån utan att köpa något, som du alltid gör” Max log sarkastiskt och blev sedan allvarlig.
”Jag gillar inte din ton” snäste James och stirrade på Max.
”Jag gillar inte dig” Sanningen var den att Max inte gillade någon särskilt mycket just då. Mitt emot honom kunde han se hur Jenna försökte dölja ett skratt, men han hade svårt att se något roligt i det hela.
Max gick runt disken för att snygga till lite i en hylla med böcker. James följde envis efter honom och tittade på medan Max arbetade.
”Ville du något mer?” Max slängde en blick över axeln innan han fortsatte.
”Jag skulle vilja prata med din chef om ditt kundbemötande” James la armarna i kors som en riktig byråkrat, som inte fick som han ville, skulle gjort.
”Jag skulle vilja prata med din garderob om dina kläder, men vi får inte alltid som vi vill, eller hur?” Max fortsatte medan James stod bakom honom med korslagda armar. Det som störde Max var inte att James stod där, utan det eviga stampandet med foten som James sysselsatte sig med.
”Kan du inte gå om du inte ska ha något?” Frågade Max irriterat och vände sig hastigt om. James fnös bara och skakade på huvudet.
”Inte för än du hjälpt mig med det jag bett om, jag vill titta på samlingsboxen igen”
Det kokade i Max för alla möjliga anledningar, Oliver, Brandon, på grund av han själv. Den envisa känslan av att han inte räckte till och det faktum om att han hatade sitt jobb, han hatade James. I ren frustration höjde Max handen och slet av James glasögonen, slängde dem på marken och trampade på dem.
”Nu kan du inte titta på den längre så du kan lika gärna dra” Max hörde glaset knastra och skrapa mot betonggolvet, sedan kände han en hand på sin arm. Det var Jenna och han förstod att han gått för långt, men det betydde inte att han ångrade sig. Han njöt av varje litet förskräckt drag i James ansikte. James och hans anskrämliga närvaro hade fått vad de förtjänade.
”Max du kan inte ta ut det på alla” Sa Jenna i en vänlig ton och tittade ursäktande på James som stod som förstenad.
”Gå hem så fixar jag här” Sa hon kort och föste Max mot dörren. Max hatade känslan av att bli hunsad av alla, men just då orkade han inte säga emot. Istället tog han med sig sina saker och gick ut bakvägen.
Brandon Frost
Brandon lämnade kvar Ruby i Cambridge eftersom han var tvungen att jobba den kvällen. Dessutom hade Ruby en viktig tillställning att gå på, vilket han antog var kodord för fest. Som utlovat lämnade han tillbaka bilen till sin pappa och åkte direkt till jobbet. Det var en ganska trög kväll, vilket var ovanligt speciellt om marknaden var öppen.
Lily satt i baren och drack ur ett sugrör, hon hade tydligen inte haft något bättre för sig, för ovanlighetens skull.
”Erin var skitsur på pappa igår”
”Varför?”
”För att du tog bilen såklart, hon var helt säker på att du skulle köra in i något och kvadda den totalt”
Brandon var inte förvånad, de hade säkert startat världskrig, tänk att hon orkade lägga ned så mycket energi på vad Brandon gjorde.
”Hmm” Svarade han bara och hällde upp Cola i tre glas som en tjej gick i väg med till ett av borden.
”Sp hur gick det, fick du ligga nått?” Frågade hon retsamt och Brandon kände en välbekant röd färg stiga i ansiktet.
”Så kan du ju inte fråga?”
”Varför inte? Jag är fjorton och nyfiken!”
Brandon svarade inte, han hade säkert fått ligga om han ville, det var mer att han inte kände att han förtjänade det. Även om det var okej för Ruby som var det inte okej för honom.
Brandon satte en citronskiva i ett glas och ställde det på baren. Framför honom satt två tjejer och kille. De verkade inte ha växt ur tonåren än, även om de såg ut att närma sig trettio. Det eller så hade de solat lite för mycket och åldrades snabbare än någon annan. Så fort de öppnade munnarna för att skratta luktade det cigarettrök så både han och Lily rynkade på näsorna.
”Det luktar rök” Klagade Lily högljutt, inte det minsta diskret. En av tjejerna tittade på henne och vände sig sedan mot sina två vänner och viskade något.
”Fy fan för rökare” Fortsatte hon obekymrat och hoppade en stol åt vänner för att slippa sitta bredvid dem. Brandon tittade mordiskt på henne och önskade att hon kunde vara tyst. Även hon sagt det rätt ut i luften, i ren allmänhet – var det tydligt vem, eller vilka, det var riktat mot.
Resten av kvällen var seg, Lily åkte hem och Brandon roade sig med att diska glas och torka baren tills det inte gick att få den renare. Max hade varit stolt över honom, synd att han inte var där och kunde se det.
”Brandon du kan gå hem om du vill, ingen idé att du går här och inte gör någonting” Brandon nickade mot sin kollega och släppte det han hade i händerna. Egentligen hade han slutat snart ändå, men han klagade inte på att få gå hem en timme tidigare.
När han kom hem satt Max under en filt och lyssnade på tragisk musik. Vilket inte var det minsta förvånande eftersom det var standard för Max att göra så när han var nere.
”Hej” Brandon satte sig bredvid Konstantine som jamade skrämmande högt för att vara en liten kattunge. Hon ställde sig upp och började riva våldsamt i soffan. Brandon satte ner henne på golvet, men hon fortsatte riva på soffan och bita i hans fot. Det kanske hade varit en dålig idé att ta hem den där katten ändå, men Max verkade gilla henne.
”Max du får uppfostra henne” Brandon sparkade med benet så katten gled över golvet.
”Jag försöker” Max reste sig upp och hämtade henne, satte sig igen med katten i knät och kliade henne i nacken.
”Hur är det?” Brandon tittade lite oroat på honom, rent logiskt visste han att han oroade sig mer än nödvändigt, men han kunde inte låta bli.
”Bra” Svarade Max kort.
”Nu ljuger du”
”Hur vet du det?”
”Du lyssnar på ambition… på repeat” Låten började om igen och Max rykte bara på axlarna medan han kliade katten och sjöng med i låten.
So ambition cut you down
Ain”t a love as perfect
Everybody knows it
Something drove you down
”Jag hittade ingen mer ledsam” Sa Max och stängde av musiken. Brandon antog att det var ett sätt att bearbeta något, men så illa var det faktiskt inte.
”Vad sa Ruby då?” Plötsligt fick han den beundransvärda blicken i ögonen som innehöll både oro och nyfikenhet.
”Ja, inte så mycket, men jag kan inte svära på att hon inte säger något till Oliver. Max det är faktiskt ingen stor grej” Sa han bestämt men visste inte riktigt om han menade det. Fast det kändes som att Max förstorade det hela mer än nödvändigt.
”Nej okej, för dig kanske som får behålla Ruby” Muttrade han surt, lindade in sig i filten och tryckte på play.
Something as good
Something new
Somfbody good
Our ambition cuts us down
Låt
Doves-Ambition
|
|
|
|
