jag å min bästis till häst |
Hanna och jag vilse i skogen
Jag öppnar sakta mina ögon och tar en titt bort mot Hannas säng, men det är ingen där. Jag byter snabbt om och tassar ner till köket, där jag finner Hanna i full färd med att göra några smörgåsar. Efter att vi ätit upp mackorna går vi ut till den stora hagen, som ligger ett stenkast från Hannas hus. Vi hämtar hästarna Leyla och Osten och tar in dom i stallet, där vi ryktar dem. Så. hämtar vi de gamla slitna sadlarna. Jag ler och luktar på skinnet.
- Ja, man kan väl använda dom ett tag till kanske, säger Hanna.
Jag rycker på axlarna och säger.
- De luktar i alla fall gott. Sedan lägger jag försiktigt sadeln på Leylas manke och för den bakåt lägger den till rätta på ryggen. Sedan tränsar vi våra hästar och ger oss i väg.
- Vilken väg ska vi rida i dag då? undrar Hanna.
- Bestäm det du, säger jag glatt.
Jag känner doften av gräset, hästarna, sommaren och känner en svag vindpust i nacken och undrar om sommaren kan bli bättre än så här.
Vi tar in på en ny grusväg och bestämmer oss för att sätta lite fart på färden. Jag lutar mig över Leylas hals och viskar att nu tar vi dom. Samtidigt sneglar jag på Hanna, som rider vid min sida. Båda ler till och jag förstår att hon tänker det samma. Jag trycker bestämt, men varsamt, till med skänklarna och i samma ögonblick drar båda hästarna i väg jag känner hur musklerna under mig börjar arbeta och det känns som om man hamnar i en bubbla och all tid strömmar förbi utanför. När vi kommit upp för krönet saktar vi av på farten och efter en stund skrittar vi igen.
- Det där var så kul. Leyla är underbar, skrattar jag.
- Ja visst är hon underbar, fast Osten är bättre flinar Hanna.
- Äh, säger jag.
Sedan tystnar båda och vi fortsätter skritta, tills vi ser en stig och Hanna föreslår att vi ska ta den vägen. jag frågar om hon ridit där förr och hon svarar att det har hon gjort. Vi svänger ner i diket och följer sedan stigen in i skogen.
Efter en lång stund kommer vi till ett kalhygge. Vi fortsätter följa stigen, tills den helt försvunnen. Då försöker Hanna koma ihåg vart stigen ska gå, men det är svårt eftersom skogsmaskinerna förstört och röjt upp marken överallt. Vi kommer till ett väldigt brant men kort stup,. Vi bestämmer oss för att gå ner där, eftersom vi tror att den kortaste vägen är däråt. Vi sitter av hästarna och går en i taget mycket sakta och försiktigt nerför stupet väl nere sitter vi upp igen och efter en minut tar Osten ett stort andetag och suckar djupt. Jag hör en liten knall och ser hastigt upp mot Hanna som sakta glider ner på Ostens högra sida med en duns landar Hanna mjukt i mossan. Hon svär och reser sig sakta med sadeln fortfarande under rumpan, hon tar upp den och konstaterar att sadeljorden spruckit.
- Fy vad det där gjorde ont i rumpan, fnissar hon.
Jag suckar och hoppar av igen. Jag tar upp den slitna sadeln och lägger den uppe på min egen vi börjar med trötta steg gå och efter ca 5minuter kommer vi ut på vägen igen. Båda känner sig lättade, men vi är fortfarande bekymrade över hur vi ska ta oss hem. Hanna tar upp sin mobil ur fickan och svär när hon ser att vi inte har någon mottagning alls.
- Jaha typiskt. Ingen mottagning.
- Jaha, hur gör vi då?
- Du kan rida på Leyla barbacka.
- Nej tack du. Hon har sån vass manke.
Vi står stilla länge innan Hanna säger:
- Jag vet. Vi testar att byta sadlar Leyla är ju smalare än Osten,då kanske vi kan spänna på hålet längre upp.
Vi testade och det gick. Jag hjälper Hanna upp på Osten, som inte vill stå still och kravlar mig sedan upp i sadeln på Leyla.
- Nu får vi snabba oss hem, så inte mamma blir galen.
- Ja, det får vi. Säger jag och smackar på Leyla.
Vi travar en lång bit innan vi skänklar på och galopperar upp för en lång backe.
När vi kommer ut från den ”nya vägen” och in på den ”riktiga” grusvägen drog vi båda en suck av lättnad.
När vi kom hem så sadlade vi av och borstade av hästarna. Hanna tittar på den trasiga sadeln och säger skämtsamt, att den här får väl åka i soptunnan. Jag skrattade lite. Sedan släpper vi ut hästarna i den stora gröna hagen med dom andra hästarna.
Sedan går vi in till Hanna och börjar koka nudlar, för att vi var så hungriga. Medan vi gör det berättar vi högljutt för Issi, som är Hannas mamma, vad som hänt oss. Hon lyssnar och ler och säger:
- Jaha det var då tur att ni kom hem igen då, för jag behöver hjälp med att mocka i stallet.
Jag och Hanna tittar på varandra och Hanna säger att:
- Det skulle vara skönt att pyssla lite i stallet i lugn och ro efter allt det som hänt.
Jag håller med och vi går tillsammans ut efter att vi ätit nudlarna.
Jag tänker för mig själv att nej sommaren kan inte bli bättre än så här med spänning, lugn och ro och så förstås hästarna.
Det som jag nu berättar låter nog kanske lite galet, men det är sant för jag var där.
Hur jag mår? Jaha jag är glad att vi kom hem den dagen och att vi gjorde det utan några stora skavanker
|
| Kommentarer | | Tuvalover - 9 jul 06 - 20:27 | | bra. |
|
|
|
