26/12 |
Den sista julklappen jag gav bort var en text. För att hon blir så glad varje gång jag skriver.
Ser henne på håll, som genom ett fönster. Ser henne blinka och svälja tillbaka tårarna. Ser henne fatta pennan och skapa svarta bilder mot vita pappersark. Ser henne dricka varm choklad med marshmallows och läsa böcker med hårda pärmar.
Så kom vintern med sin iskylda vind, med sina mörklagda kvällar. Med sin stjärnprydda himmel och sina kristallklara mornar. De skänker ro, de kalla graderna, och de fyller människor med längtan efter trygghet. Något som ger stark konstrast mot sommarens hjärtklappande äventyr. Minusgraderna lägger sig mjukt omkring och ger oss en anledning att stanna inne. Låter oss sova ut och andas. Låter oss borra ner ansiktet i kudden eller stoppa näsan i en bok. Glömma världen utanför.
Ser henne stressa över gågatan, skynda genom affär efter affär. Ser henne frustrerat dra håret ur ansiktet. Ser henne glömma att vintermånaderna inte måste handla om prestationer. Ser henne strunta i att hon är perfekt som hon är, med flagnande nagellack och stora tröjor över mjuka leggings.
Så kom tårarna, de som legat och tryckt alldeles för länge. Så kom huvudvärken, den som kommer efter för många stunder med press. Så kom lugnet, det som tar över när ögonen torkat och alvedonen svalts. Lugnet som tar över när vi minns att julen inte är till för ångest, utan för lycka. När vi inser att vi inte behöver mer än en kram för att ställa allt till rätta.
En kram, och så kilovis med varma skratt och julgodis.
|
| Kommentarer | | martobicat - 31 dec 14 - 00:54 | | Fin! |
|
|
|
