[M/M] De sju dödssynderna. [Del 42] |
förlåt. igen. (alltid detta förlåt). jag tror det här kommer lämnas till 2014.
Det får inte sluta så
grymt oförsonat.
Inte så länge på jorden än
liv blev skonat.
Skänk ännu en kort frist
åt världens hjul till att vända sig!
Så mörk som natten står
kanske ett ny kan tända sig.
- Inledning, De sju dödssynderna, Karin Boye
Händerna skakade och han pressade dem mot bröstet, försökte få dem att sluta. Men skakandet slutade inte, det spred sig istället. Med bröstkorgen som trumma sattes takten för hela kroppen. De ojämna andetagen var det enda som bröt av. Snart tappade han kontrollen även över dem.
Det spelade ingen roll, viskade han till det tysta rummet, det spelade ingen roll. Oavsett om Alexander visste vad de gjort så kunde de inte ses längre. De skulle båda må dåligt. De skulle båda dras ner. De skulle inte orka.
Mobilskärmen lös upp och den dova vibrationen trängde sig igenom Oscars skakande mur. Han var snart uppe i fem olästa meddelanden och hjärtat bad honom sträcka sig ut och läsa dem. Bad honom svara och säga att allting skulle ordna sig, att det skulle bli bra igen. Att han fortfarande älskade honom. Men kroppen bara skakade och han lutade sig mot dörren, försökte få syret i rummet att räcka till. Mobilskärmen fortsatte att lysa med jämna mellanrum – ett blinkande som fångade Oscars vilsna blick och som långsamt fick kroppen att ändra takt, som fick andetagen att bli allt djupare och lungorna allt starkare. Tillslut skakade inte händerna längre och han bara satt där, med varma kinder och ögon som inte kunde sluta gråta. Oscar visste inte när blinkandet ersattes av ett mjukt knackande.
”Din mamma släppte in mig.”
”Det var dumt av henne. Jag vill inte ha dig här.”
Tystnad. Lögnen fyllde rummet och började äta av golvet.
Snart skulle han falla rakt ner i vardagsrummet.
”Hur mår du?”
”Inte bra. Inte bra alls, faktiskt.”
Golvbrädorna knarrade och Oscar kunde höra hur han satte sig ner. Fingrarna letade sig över dörrspringan som om de ville ge den andra kroppen närhet, trots träet mellan dem.
”Jag trodde de slutat höra av sig till dig. Varför har du inte berättat? Jag kunde få dem att sluta.” Fingrarna drog sig undan, träet var ändå för tjockt och han ville inte ha närhet, om han tänkte efter.
”Han säger att jag har förstört dig. Att du-, att du blivit smittad. Jag är inte-, jag vill inte-” Han kunde höra hur knytnäven slog mot golvbrädorna. Han kunde känna ilskan genom dörrspringan. Golvet i rummet slutade ätas upp, brädor återvände och hålet krympte. Händerna började återigen darra.
”Oscar”, ilskan fanns inte i hans röst. Den var varm och försiktig och trevade sig fram, rädd för att skrämma bort honom. ”Fina, underbara Oscar.” Lungorna försökte dra in mer luft än de kunde klara av, det blev för mycket. Han fick inte plats med allt syre. Blicken rörde sig i panik och andningen blev allt mer ansträngd. Rummet var för litet. ”Hur kan du någonsin förstöra mig, annat än genom att stänga mig ute?”
Alexander lindade armarna kring benen och pressade dem mot bröstkorgen, så som han sett Oscar sitta så många gånger. Med hakan lutad mot knäet lyssnade han efter Oscars röst. Efter någonting. Vad som helst. Ilskan, rädslan och avskyn. Allt hade samlats längst ner i magen och oron för Oscar svävade högt ovanför den mörka klumpen – fyllde tomrummet mellan säckens innerväggar med kyla. Handen letade sig mot den stängda dörren och knappt hade han dragit fingrarna över den som den öppnades. Smärtan i de mörka ögonen grävde i klumpen i magen. Frigav delar av det där som Alexander kämpat ner. Han bara stod där, med armarna hängandes längs sidorna och såg på honom. Benen orkade knappt bära honom och nervtrådarna hade trasslat ihop sig – gjorde det svårt att dra Oscar intill sig när han väl kommit på fötter. Hans kropp var så tunn. Knappt mer än skinn och ben. Alexander gömde ansiktet mot Oscars hals och han kunde känna hur Oscar, efter en hel evighet och lite till, lindade armarna kring hans midja. Vem av dem som bröt ihop först kunde han inte säga.
”Du skulle ha sagt något!”
Ord som viskas mot huden, hopklumpade och desperata.
”Jag ville inte-, jag trodde det var för det bästa.”
Fingrar som sluter sig kring tröjans tyg.
”Du är så dum, Oscar. Så dum.”
Ett hest skratt som snubblar fram. Som dör bort.
”Men du borde inte-”
Ett tappert försök, det kan tystnaden medge att det är.
”Jag gillar dig, fattar du väl? Jag skiter i vad de andra tycker, när ska du förstå det?”
Läpparna hittar varandra och fortsätter striden – men utan ord.
det är inte mycket kvar nu, jag vet att jag varit frånvarande - att jag inte funnits här, som jag borde, men jag försöker bättra mig. ni ska få ert slut, precis som mina pojkar. (och det är så kort. så oförskämt kort)
|
| Kommentarer | | ilenna - 30 dec 14 - 23:21 | Alltså åh. Jag skulle kunna ge exempel på meningar jag tycker om och älskar, men då skulle jag utan att överdriva få kopiera och klistra in i princip hela kapitlet. Du väver ihop små ord till meningar som mer liknar poesi. Men en sådan poesi som även jag som egentligen inte gillar dikter kan ta till mig, förstå och verkligen -känna- med. Jag förstår inte hur du gör men det är vackert och berörande och så himla, himla fint! För att inte tala om hur genialiska alla dessa liknelser är.
Jag älskar början med lilla sårbara fina Oscar som sitter med skakande händer och rödgråtna ögon. Vill bara hålla om honom! Och så scenen med Oscar och Alexander som sitter på varsin sida av dörren - så perfekt! Älskade verkligen att du gjorde en sådan scen. Det blev liksom ännu starkare än om Alex bara skulle ha kommit in och dragit in Oscar i sin famn. På det här sättet byggdes det upp superbra! Måste ändå kopiera in en mening som jag verkligen fastnade för: Lögnen fyllde rummet och började äta av golvet.
Snart skulle han falla rakt ner i vardagsrummet.´ <3
Och åh, det gör så ont att höra Oscar berätta vad dom sagt. Att han skulle ha smittat Alex. Förstört honom. Oscar som gett Alex så himla mycket bra. Det är så levande och målande allting; knytnäven mot golvet, Oscars andetag som blir mer ansträngda igen, syret som inte får plats, Alex ord ´fina, underbara Oscar.´ Du får mig alltid att inte bara se och höra utan även att känna.
Älskar delen när dörren äntligen öppnas, beskrivningen av Oscars tunna kropp, benen som nästan inte orkar, nervtrådskaoset. Och så äntligen, äntligen den där kramen. Ansiktet mot Oscars hals. Och så lättnaden som liksom sköljer över även mig när Oscar till sist lindar sina armar om Alexander. Det känns som något väldigt stort; att han tar det där sista lilla steget till att erkänna för sig själv att han faktiskt inte kan klara sig eller vill vara utan Alex. Trots all oro över att dom inte kommer klara det. Det är så himla, himla fint samtidigt som det gör ont. ´Vem av dem som bröt ihop först kunde han inte säga.´ - det där är det sista lilla som behövs för att få mina egna ögon att tåras.
Det sista lilla stycket gjorde du helt perfekt(som allt annat iofs ;D)! Ord som viskas mot huden, fingrarna om tröjtyget, ett litet hest skratt som man inser först där att man saknat, som ändå dör bort igen.. Och fina, fina (överanvänder jag ordet ´fina´ i den här kommentaren eh?) Alex!! Det är klart att han skiter i vad alla andra tycker och att han tycker väldigt, väldigt mycket om Oscar. Läpparna hittar varandra och fortsätter striden – men utan ord. - <3 | | ilenna - 30 dec 14 - 19:28 | | åååh som jag längtat!! hinner inte läsa nu men behövde bara skriva ut min lilla lycka här haha <3 kommentar kommer senare ikväll! |
|
|
|
