(m/m,m/f) Med hjärtat i själen kap 49/50 |
Kapitel 49
Ruby Johnson
Ruby satt på bussen, nu hade de bara ett stopp kvar, en enda spelning och sedan skulle de vara hemma igen. Även om de hade drabbats av lite dålig stämning, visste Ruby att så fort Oliver ställde sig på scenen i Cambridge skulle det försvinna, för stunden i alla fall. Det var vad hon hoppades, men det kanske inte stämde.
”Oliver” Hon vinkade till sig honom och han satte sig ned med bly i byxorna.
”Det är okej va? En spelning till sedan är vi hemma, du kan träffa Max och vi börjar spela in” Ruby såg oroligt på honom när han log sådär glädjelöst.
”Han svarar fortfarande inte i telefonen ens, han hatar nog mig”
”Ja, det hade jag också gjort, men det ordnar sig, det gör det alltid” Ruby hoppades verkligen att hon hade rätt för hon kunde inte ha det såhär. Oliver hade tjatat om det mest, album, spelningar, turné, British invasion, han och Benjamin. Det var tills Benjamin drabbats av extrem hemlängtan och Oliver helt plötsligt tyckte allt var meningslöst utan Max. Nu var Ruby tvungen att ta över entusiasmen tillsammans med Jacob och hon föredrog att bara vara där och då.
Bussen stannade med ett ryck och alla reste sig upp. Oliver mekaniskt, Benjamin trött, Jacob entusiastisk, Ruby orolig och Riley förväntansfull. Det var så det sett ut stoppet innan också.
Ruby tog ut sin bas, sin reserv-bas och en väska med allt hon kunde tänka sig behöva en natt, resten lämnade hon kvar och började gå. Det såg ut att vara ett okej ställe att bo på. Inte fullt lika fallfärdigt som de andra stoppen, men det var väl en bra sak att de bott under dåliga förhållanden. Om inte för att lära sig att härda, se lite av den fula sidan av musikindustrin.
Hon fick en nyckel till sitt rum och började med att gå dit, trots att hon var så hungrig att hon skulle kunnat äta upp dörren om hon inte fick något att äta först.
”Vi äter snart väl, typ nu? Vi kan väl ses utanför om 5 minuter” Ruby orkade inte vänta mer och Jacob gav henne ett högt godkännande. Därför slängde hon bara in sina saker, tittade sig i spegeln och drog en hand genom håret innan hon gick ut igen.
Oliver Stone
Oliver grävde med foten i den lösa jorden medan han väntade på de andra. De långa resorna fick honom att tänka för mycket. Han försökte koncentrera sig på en sista asbra spelning men det kändes svårt. Det var den Max sagt att han skulle komma till, men något sa honom att varken Brandon eller Max skulle dyka upp.
Om Max mot all förmodan gjorde det, hade han ingen aning om hur han skulle reagera. Så en liten självisk del av honom hoppades på att Max inte skulle komma. För det skulle antagligen resultera i att han inte kunde hålla den lilla koncentration han hade kvar i kroppen. Samtidigt ville han inget hellre än att Max skulle komma så han kunde förklara för Max att han visste precis vilket pucko han var.
Egentligen hade de inte ens sagt något officiellt om vad de var eller inte var, men någonting hade det väl funnits, bortsett från sex. Han suckade högt och höjde blicken när Ruby kastade sig ut genom dörren. Hennes mage kurrade lika envist som Olivers hjärna vägrade sluta tänka på Max.
”Riley och Benjamin kommer tydligen inte, de åt på bussen, utan att bjuda. Sämsta brorsan någonsin” Precis när hon sa det lämnade Jacob byggnaden och de började gå tillsammans.
”Fan Oliver, ryck upp dig lite” Jacob tittadepå honom. Han lät inte som han brukade göra i en spydig ton han lät mer – neutral.
”Det är inte roligt längre” Oliver kunde inte förklara det på något annat sätt, det var skit rent ut sagt, inte bara det med Max. De bodde på skitställen, tjänade minimalt med pengar, vilket han hade räknat med egentligen, det var så det fungerade i början. Han var alltid trött och hann knappt sova innan han skulle prata med någon tidning, eller göra något annat han egentligen inte ville göra.
Han visse själv hur gnällig han lät men det var sant, det var inte roligt och det kändes meningslöst.
”Det blir bättre, du vet, alla band får utstå månader, kanske till och med år av skit innan det händer något” Jacob hade rätt, Oliver visste det, för om det var något han visset var det att ingenting i världen kom gratis som ett paket på posten. Han hade läst tillräckligt mycket för att veta hur mycket skit alla fick utstå. Det var bara det att om han skulle utstå all skit, ville han åtminstone ha Max med sig, så det skulle känna sig lite bättre och det hade han förstört. Om han bara kunde tänka efter innan han sa saker.
Benjamin Baileys
Benjamin satt på golvet och spelade på den akustiska gitarren han lånat av Riley. Riley satt mitt emot honom med korslagda ben, armbågarna mot låren och ansiktet i händerna.
Goodbye to all that knew
I”m leaving and you should leave to
I said all I needed to say
Now we can both be on our way
Han gillade att sitta på golvet och spela, det kändes hemma på något sätt. Sådär som han brukade sitta i vardagsrummet hemma hos farmor, det där rummet med stockar som väggar och slitet trägolv. Där spelade han hennes favoritlåtar och sjöng med en tillgjord irländsk dialekt, bara för att hon tyckte det var underhållande.
Hello to you sunny road
Was it as good as i have been told
I heard that the stars are so bright
I hear that it was such a sight
Enda skillnaden var att Riley satt på golvet framför honom, inte farmor som satt i sin gungstol med en ljusblå filt i. Då och då tittade Riley upp från sina händer och log lite snett, innan han tittade ner och gungade lite till låten.
Show me the good times
Just make it come alive
I only want one night
Cause I”ve seen a bad light
Benjamin höll ögonen på Riley medan han spelade. Konstigt nog hade han aldrig sett Riley sitta och spela för sig själv. Bara på scen eller tillsammans med Benjamin själv, på sin höjd om Oliver stod bredvid och sjöng. Han kunde inte låta bli att undra varför, Benjamin skulle slå knutar på fingrarna om han inte spelade minst en gång om dagen, vilket egentligen var alldeles för lite. På senaste tiden verkade det inte som han hade tid för att spela med sig själv eller en minimal publik på en person.
One day I”ll see you again
We”ll run all those rivers my friend
I just want to say this to you
"I love all the things that you do"
Benjamin tystnade innan den sista refrängen och la ifrån sig gitarren, sträckte lite på benen och vickade på fötterna.
”Spelar du aldrig själv?”
Riley tittade upp på honom, men sa ingenting på en lång stund, sedan skakade han bara på huvudet och tittade ner på fötterna.
”Det är inte lika roligt” Sa han bara och fortsatte titta ner på fötterna.
”Det blev inte riktigt som vi tänkt oss va?” Fortsatte Benjamin. Riley tittade upp igen, flinade lite och skakade på huvudet. Det var inte alls som de tänkt sig, Benjamin hade viktig sig först på grund av oförutsedd hemlängtan. Nummer två var Oliver, vilket var hans eget fel. Om Benjamin gissade, skulle han gissa på att Ruby var nästa person. Oliver hade nog klarat sig om han inte var ett sådant klantarsel. Riley och Jacob var de som hade modet uppe och verkade inte ta det så hårt.
”Det blir bättre nästa gång ska du se” Sa Riley uppmuntrande och reste sig upp.
”Tror du inte det? Jag menar, vi är ju inga kändisar som kan kräva all världens lyx, inte än i alla fall.
Riley satte sig på sängkanten och böjde nig ned efter gitarren.
”Skriver du aldrig egna låtar?” Riley väntade inte på något svar innan han började spela en välbekant melodi.
”Nej, för jag är lat” Benjamin skrattade till lite, nästa gång, om det blev en nästa gång, skulle han åtminstone veta vad han hade att vänta sig.
Riley Johnson
”Så, vill Benjamin Baileys önska en låt?” Riley kunde inte låta bli att skratta åt namnet. Det lät roligt, gulligt och helt konstigt på samma gång. Mest konstigt var nog att namnet klädde honom. Benjamins hudton var lite lik Baileys, något ljusare kanske.
”Ja…” Den blonda pojken lät eftertänksam, log lite för sig själv och bet på tummen.
”Vilken? Jag kan inte spela den om du inte säger”
Benjamin tittade upp lite blygt och mumlade något han inte kunde höra.
”Va?”
”This is the life”
Riley tittade förvånat på honom en lång stund innan ett brett flin spred sig över hans ansikte.
”Av alla låtar i hela världen och du vill höra This is the life?”
”Mhm..!” Benjamin nickade och tittade upp på honom, förväntande.
”Med dialekt”
Riley tänkte efter en stund, klämde fast ett capo på gitarrhalsen och bestämde sig för en passande tonart. Han hade aldrig spelat den innan men den var tillräckligt enkel för att han inte skulle behöva luska särskilt länge.
Oh the wind whistles down, the cold dark street tonight
And the people they were dancing to the music vibe
And the boys chase the girls with the curls in their hair
While the shy tormented youth sit way over there
And the songs they get louder each one better than before
Det var en helt annan sak att få till en snygg dialekt. Riley hade en typisk London-dialekt, en ganska ful och slarvig sådan, lite medelklass. Han hade ingen aning om hur han skulle göra för att få en skotts dialekt, så istället överdrev han bara sin egen och försökte få den att låta lite finare och lite bredare.
So your heading down the road in your taxi for four
And you”re waiting outside Jimmy”s front door
But nobody”s is in, nobody"s home til four
So you”re sitting there with nothing to do
Talking about Robert Riger and his motley crew
And where you”re gonna go and where you”re gonna sleep tonight.
Riley försökte sig på ett storlaget avslut, men misslyckat halkade han med fingrarna, ett halv-taskigt A-moll och ett fruktansvärt vibrerande från E-strängen fick avsluta låten. I ögonvrån kunde han se Benjamin försöka hålla sig för skratt, vilket var fullt förståeligt, han var bättre än så. Det enda rätt var att skylla på låten.
”Det hade låtit bättre om du inte var så distraherande” Sa han sakligt och ställde ifrån sig gitarren.
Kapitel 50
Max Lowsley
Max hade lämnat Brandons rum så fort han fick chansen. Redan innan han gått in där hade han vetat att han skulle ångra det. Nu gjorde han det, mer än något annat. Förvisso var Brandon en mycket begåvad sexpartner men han var inte Oliver. Inte hade han alkohol att skylla på heller, en av hans sämsta principer - om han ändå hade något att skylla på. Det hade han inte, inte mer än sig själv, det kändes så illa så han klädde på sig innan han la sig i sin egen säng och tittade upp i taket.
Han tänkte inte så mycket på sig själv, mer på Brandon, han visste precis hur Brandon fungerade, vad han tänkte och hur han antagligen skulle känna sig när han vaknade och för det – hatade han sig själv. Vad som gjorde det hela värre, var att om Ruby inte funnits med i bilden, eller Oliver. Om det hade varit någon månad tidigare, skulle han antagligen mer än gärna göra om det. Mitt i kåtdimman hade han verkligen njutit av det, och för en sekund hade han undrar varför de inte hade gjort det tidigare. Nu, så här efteråt visste han precis varför, Brandon behövde en ordentlig tjej, en Ruby, inte en Max som velade runt mellan allt och alla innan han hittat Oliver. Att det gått åt skogen var inte Brandons fel, att Max gjort det värre var inte Olivers fel. Innan hade han inte velat prata med Oliver, nu skulle han inte kunna utan att dö av skam. På ett eller annat sätt skulle den blonda sångaren få reda på det, så det enda var egentligen att säga det till honom först, innan han fick veta det av Brandon eller Ruby. Det skulle åtminstone ge Oliver en chans att själv inse att de egentligen inte passade ihop. Max var för velig och Oliver för svävande i allt han gjorde.
Efter att ha legat som en boll och snyftat för sig själv somnade han ändå tillslut, bara för att vakna igen och känna sig värre, så dålig att han inte kunde koppla ihop hjärnan med känslorna. Det gick knappt att sätta ord på vad han kände. Oförmögen att ligga kvar i sängen gick han och satte sig i soffan istället, med benen dragna mot kroppen armarna runt dem, i ett hårt grepp.
Brandons sovrumsdörr var lite öppen, precis som han lämnat den. Det rörde sig där inne och en lampa var tänd. Max som hoppades på att han skulle få vara ensam och plågas i självhat innan Brandon visade sig.
Envist torkade han ögonen på t-shirten när han såg Brandons dörr öppnas. Men dörren stängdes igen och Brandon visade sig inte. Max kände sig halvt tacksam, halvt bedrövad. Han kunde väl bara visa sig så han kunde få det hela överstökat, vilket verkade vara alldeles för mycket begärt. Fast och andra sida, förtjänade han det, mer än något annat. Han ville att Brandon skulle komma ut och vara arg på honom, riktigt arg, av själviska anledningar. Det skulle kännas bättre, men om han kände Brandon lika bra som han trodde, skulle det inte hända.
Brandon Frost
Brandon lämnade sitt rum, osäker på vad han egentligen ställt till med. Eller kanske – snarare varför han gjort det till att börja med. På ett sätt kändes det så behagligt att skylla allt på Max, även om det var han som haft sin kuk i oheliga hål. Som vanligt var han för enkel, desperat och lättillgänglig, även om han sa till sig själv med att sluta vara det, så gjorde han det inte. Det värsta med det hela var ändå att Max visste om det och hade helt utan förvarning knallat rätt in i Brandons rum och tagit för sig. Han visste även att Max aldrig skulle göra det utan en anledning, men Brandon visste inte vad anledningen var och just därför – var han upprörd och arg, på Max, på sig själv, på Ruby som sagt att det var helt okej för hennes del. Om hon inte sagt det, om hon sagt att Brandon skulle ge fan i alla andra om han ville ha henne, hade han låtit bli, Max kanske hade låtit bli. Och Oliver, Brandon som verkligen tyckte om Oliver, om det var någon han kunde tänka sig att dela Max med så var det honom. Den tragiska sanningen var att Brandon inte hade så många fler än Max och nu var det – dött, på något sätt.
Givetvis visste han att han skulle vara tvungen att se Max i ögonen, komma på ett sätt att göra detta försvarbart, för dem båda. Han ångrade sig i dörröppningen och gick in i sitt rum igen. Sjönk ned på golvet och tittade på Manfred som bekymmerslöst låg och sov under sängen. Att vara ett djur kändes så mycket mer lockande. Ha en kortlevnadstid och inte behöva bekymra sig det minsta, det var något Brandon tyckte kändes lockande.
Efter vad som kändes som en halv evighet reste han sig ändå upp och gick ut i vardagsrummet. Hans rum luktade ändå knull, skam, svett och mysk, ingen trevlig kombination i Brandons näsa.
Allt han hade tänkt om Max rann av honom när han fick syn på en gestalt i soffan liknande en säck potatis. Ögonen var rödsprängda och kinderna våta, håret hade en typisk knullfrisyr inte långt från Brandons egen och armarna hängde slappt efter sidorna. Max satt en aning framåtlutad med en kutig rygg och andades ljudlöst.
Brandon tassade försiktigt mot soffan och satte sig bredvid Max. Om Brandon tyckte han kände sig hemsk var det inget mot vad Max verkade göra. Känslan av efter-sex-ångest var inte den han brukade känna. Det slog om till medlidande, för Max var ändå hans kompis, hans bästa – kanske till och med enda och om något fick Max att riskera allt de hade för lite sex, kände sig Brandon mer orolig än upprörd.
”Max” Sa han försiktigt och hindrade sig själv från att lägga en hand på Max arm. Av någon anledning kändes det som att fysisk kontakt skulle göra allting värre. Max tittade upp och nya tårar såg ut att rinna från hans ögon och droppa ner på byxorna.
”Förlåt” Viskade Max nästan ohörbart och knöt handen runt sin t-shirt. Han hade inte Olivers t-shirtar på sig längre. Den han hade på sig var inte liten och tight, den var stor och säckig. I Max ögon kunde Brandon se en oerhörd ånger men även något han gissade på var skam.
Vanligtvis var det Max som var uppmuntrande när Brandon gjort något dumt, men nu var de båda två som gjort det, även om Brandon i hemlighet ansåg att Max var värst, det var ändå ingenting han tänkte nämna. Nu kändes det som att han helt plötsligt fick någon slags vuxenroll. Det var bara sex, försökte han tänka så gott det gick, inget allvarligt, det hade inte dödat någon, bortsett från Max mentala hälsa.
”För vad då?” Sa han lite dumt, eftersom han visste precis vad Max syftade på. Max tog ett krampaktigt tag runt Brandons byxor och höll dem hårt. Så hårt att Brandon kunde svära på att blodflödet i låret ströps.
”Jag vet att du inte ville” Mumlade han och torkade ögonen på t-shirten men vägrade titta på Brandon.
”Max…” Brandon lät allvarlig på rösten, det var det enda sättet att få honom att lyssna. Det fanns ingen chans i världen att han skulle kunna säga något som kom i närheten av någon form av uppmuntran. Kanske någon dag i framtiden men inte just då.
Max log glädjelöst och tittade upp på Brandon, suckade kort och öppnade munnen.
”Tror du inte det är omständigheterna till varför det hände och inte att det hände?” Brandon
”Jag borde inte ha utnyttjat din sexknapp…” Sa han dystert och tittade ner igen.
”… oavsett omständigheter” la han till och satte ned fötterna på golvet och lutade sig framåt.
Brandon log lite och ryckte på axlarna, det kändes som ett dåligt tillfälle att prata om det. Något Max inte verkade hålla med om.
”Kan du inte säga vad du tycker? Har du typisk Brandonångest?” Max fick de där stora ögonen av medlidande igen. Brandon kände inte att han behövde något medlidande, det var trots allt Brandon som knullat Max och inte velat sluta, lite skuld fick han ta på sig, även om han inte ville.
Brandon skakade på huvudet, han kände inte någon typisk ångest, vilket var jobbigt, för den ångesten var bekant även om han hatade den.
”Äsch vi kan ju inte göra något åt det ändå, men jag önskade lite att du var Ruby” Sa han förstrött och skämdes nästan lite över sitt erkännande.
”Tycker du om mig mindre nu?”
”Aldrig…” Brandon lät stött när han sa det, det skulle aldrig kunna hända någonsin.
”… jag menar bara, jag hade tänkt att om det är någon gång jag har sex och inte mår som roadkill efteråt, så skulle det var med typ… Ruby”
”Max…” sa han igen och tittade på klockan. Max bara nickade försiktigt och sänkte blicken.
”Ska vi köpa chips på Tesco och titta på musikaler hela dagen?” Denna gång såg Max leende inte glädjelöst ut. Det nådde upp till ögonen, även om det knappt var synligt.
”Du Brandon… jag borde berätta det för Oliver va? Du ser väl till så Ruby inte säger något?” Max höll upp en tidning och pekade på en artikel. Brandon läste den och rynkade ihop pannan. Det var alltså därför, han nickade kort och la ifrån sig tidningen. Det Oliver gjort var inte så illa, men han kände Max, även om det inte syntes så väl på utsidan, var Max bland de känsliga personer han kände, så för honom var Olivers uttal antagligen det värsta han kunde göra, sett ur Max perspektiv.
Oliver Stone
Oliver stod framför stod lutad mot spegeln med en penna mot ögat. Han hade försökt få en perfekt svart linje den senaste halvtimmen, men det blev inte som han ville.
”Fan” Suckade han irriterat och gav pennan till Riley som snällt hjälpte honom och lyckades på första försöket. Medan Riley snyggade till sig själv la sig Oliver på golvet och drog på sig de tighta jeansen. Det var sista gången på länge han skulle klämma ner sig i dem.
När han knäppt dem satte han sig upp och drog ned linnet. Han såg ut som han alltid gjorde när han stod på scenen, men han kände sig inte som han brukade göra.
”Ollie!”
”Ja?” Oliver ställde sig vid spegeln bredvid Riley och drog i det blonda håret.
”Du fyller ju år snart, vi tänkte fixa en fest”
”Vilka vi?” Oliver sneglade misstänksamt på Riley, men hade inte den minsta lust att fira sin födelsedag, vad var poängen att fira något? När allt kändes tråkigt, jobbigt och oinspirerande.
”Kom igen, det blir kul” Riley log uppmuntrande och gick därifrån, med gitarren i handen. Oliver lunkade efter, när han gick upp för de få trappstegen mot scenen släppte han allting och bestämde sig för att göra det bästa av vad han hade.
Max stod inte längst fram till vänster, eller sett från hans håll höger, det var tomt där, nästan som att alla visste att den platsen var reserverad. Eller så var det bara han som inbillade sig det hela, för när han tittade en gång till stod det någon där, men ingen hatt och inga glasögon. Max som sa att han skulle komma – kom inte, det var då Oliver insåg att han antagligen hade ställt till det mer än han trott.
Ruby såg medlidande på honom från andra sidan scenen. Brandon var inte heller där, de hade säkert slagit ihop sig för att bojkotta Liquid Monkeys i all framtid.
När Oliver hörde trumpinnarna slås ihop bakom honom gjorde han det som förväntat sig. Texten gick per automatik och det gjorde det eviga spexandet med Riley också. Det kändes bra att göra något bekant, han gillade scenen. Även om de fyra sista framträdandena hade varit jobbiga och motiga precis innan, gick det alltid över så fort han fick en lampa riktad i ansiktet.
Ruby Johnson
Ruby kände sig som basisten i Alabama Shakes när hon stod vid sidan om Jacob och undvek den starkaste lampan. Flera gånger slog Rileys gitarr till hennes bas och hon tittade frustrerat på honom. Oliver låg på golvet med lätt krökt rygg och gav taket en serenad från gudarna. Han hade två svarta sträck längst kinderna och luggen satt fastkletad mot den svettiga pannan. Leendet på läpparna såg genuint ut, men Ruby ville inte riktigt övertygas.
Brandon var inte där, men hon kunde förstå det på ett sätt och samtidigt vara lite sur över det. Hon undrade över vad som hänt med alla egentligen. Var det verkligen så här det skulle vara? De kanske inte var ett band gjort för livet på vägen. De kanske mer hörde hemma i en inspelningsstudio, tillsammans i trånga utrymmen som de var vana vid efter år av repande. Alla kändes så långt ifrån henne numera, eller så var det hon som inte riktigt hängde med. Hon kanske skulle ta ett snack med Poppy, om någon kunde styra upp det hela så var det Poppy.
Poppy stod vid sidan om scenen med korslagda armar och glad min. Ruby var också glad, bara det att det var svårt att visa det när Riley knuffade till henne för tredje gången under bara den låten.
Jacob snurrade pinnar mellan fingrarna och slog på cymbalerna värre än Travis Barker i hans version av soulja boy, om det var möjligt. Han hade i alla fall varit smart nog att ha ett par extra pinnar i bakfickorna.
”För fan Riley” Ruby knuffade till honom hårt i sidan, men han snubblande bara vidare utan några bekymmer. Enda skillnaden på Riley nu och för några veckor sedan var att han ständigt höll ögonen på Benjamin, som såg ut precis som vanligt.
Benjamin Baileys
Benjamin hade försökt passa in på scenen och Jacob hade hjälp honom. Han trivdes verkligen inte i de tighta byxorna som krossade pungkulorna på honom, och han såg svarta fläckar framför ögonen. Det enda som egentligen kändes överkomligt var kängorna och t-shirten han hade på sig.
Genom de envisa fläckarna svepte han blicken över publikhavet och stannade på et gestalt. Det vita håret satt i en stor boll mitt på huvudet och den stickade tröjan passade inte alls in, men hon såg glad ut, för även om hon höll för öronen – log hon. Inte ett allmänt leende, ögonen liksom strålade under den rynkiga huden.
”Farmor” Viskade han och kom på sig själv med att le fånigt, han slet blicken för en sekund och log mot Riley. Riley gav tillbaka ett automatiskt och förvirrat leende, innan han började trakassera Oliver med gitarrhalsen.
Så fort han såg sin farmors missanpassade existens gick allting betydligt mycket enklare. Helt plötsligt ville han också dumma sig med Oliver, vilket han gjorde. Med Riley på ena sidan om Oliver och sig själv på andra, slog de honom med gitarrhalsarna tills han inte kunde sjunga längre, utan snubblade bara därifrån. Om någon hade kommit för att se deras talang hade de verkligen gjort resan i onödan. Ingen av dem visade upp särskilt mycket musikalisk kompetens, även om de kunde om de ville. Men så hade det alltid varit, vad var egentligen poängen med att spela bra? Om de inte hade roligt samtidigt.
Låtar
Forever goodbye- The mostar diving club
This is the life – Amy McDonald
|
|
|
|
