Betraktelser i en bil |
”I want to break free, I want to break free!”
Ja, det vill jag, fri från bekymmer, problem och fri från mig själv. Men missförstå mig rätt nu, jag vill bryta mig loss från mig själv. Men inte dö, det är så fel man bara kan komma. Jag vill flyga upp i himlen, se världen från det perspektivet och bara sväva och le, skratta för mig själv som en tok.
Det är en medryckande musik som nästan får mig att börja dansa, men jag dansar ju egentligen inte. Det blir så fel när jag säger så, för jag avskyr att dansa, röra på kroppen och sen bara inse hur jävla töntig jag ser ut. Att inse att man ser töntig ut är nog bland det värsta man kan upptäcka för man blir så hämmad. Eller jag blir det i alla fall. Osmidig som ett kylskåp brukade en av mina vänner säga när jag var barn. Och ja, jag känner mig lika smidig som ett kylskåp när jag dansar.
Bilen har ett sövande ljud och jag försöker bara gunga med i takten som bilen går. Det svänger lite hit och dit, men inte på ett vingligt sätt utan på ett vanligt bilsätt. När man försöker försöker skriva på ett block och bokstäverna blir sneda på grund utav att bilen åker.
Att se sitt eget ansikte i bilrutans reflektioner är på något sätt lugnande då vet jag att jag fortfarande är kvar i världen. Jag är inte högt uppe i det blå som det kan kännas. Jag svävar inte, utan jag sitter lugnt och stilla i sätet i bilen.
Att inte tänka på någonting är rätt skönt, det tomma huvudet fylls inte av onödiga tankar som inte borde finnas. Jagkan bara slappna av i resans fridfullhet. Ibland kan en flyktig filosofisk tanke dyka upp, men den stannar inte särskild länge. Inte i mitt huvud i alla fall.
Allt börjar så glatt och skämtsamt, med förväntansfulla ansikten. Men efter några mil övergår det till lugn och en fridfullhet sänker sig i bilen. Det är egentlige bara mitt knaprande på tangenterna som hörs emellan de olika låtarna.
De skämtsamma samtals ämnena har tagit slut, istället fylls bilen av musik som dånar i hela bilen. Man vaggas in i någon stämning som jag inte riktigt hittar ordet på. Men en stämning jag trivs i.
Snart är vi framme och jag känner förväntan i min kropp precis som på julafton eller inför en födelsedag när man var liten. En lång bilresa som känns som att den aldrig tar slut, med olika musikstilar som avlöser varandra. Men tillsur får ändå föraren sista ordet, det är ju ändå han som kör, inte mer än rätt.
|
| Kommentarer | | Sockerina - 2 jan 15 - 21:21 | tack ogen :D
jo det är väl det att jag låter läsaren tolka själv ;) | | HanniO_o - 28 dec 14 - 18:30 | För det första Queen <3 (För jag antar att det är Queen du menar och är det inte det tänker jag leva i förnekelse)
Sedan väldigt fint beskrivet och samtidigt enkelt, vilket jag uppskattar, inte sådär invecklat, så som jag gärna skriver mina egna texter som jag sällan får någon rätsida på.
Bra beskrivning av någon slags känsla (Även om det kanske inte var syftet med texten) Jag får helt enkelt vara någon implicit läsare som får en känsla och tolkar texten efter den.
Väldigt bra gjort i alla fall. |
|
|
|
