(m/m,m/f) Med hjärtat i själen kap 47/48 |
Kapitel 47
Brandon Frost
Om det var något Brandon hatade, var det Tesco, ingen ordning på någonting. Det tog en evighet innan han hittade till kattmaten. Både Konstantine och Manfred skulle ha det. Vad Manfred gillade visste han, så Konstantine fick helt enkelt finna sig i att äta precis samma sak.
Utan att veta hur mycket han behövde, köpte han så mycket som han trodde skulle räcka väldigt länge. Sedan gick han vidare mot en annan hylla, han hade lovat Max att baka något som gick att äta. Det enda han egentligen var extra bra på var bullar, han kunde väl göra ett försök.
När Brandon kom hem var det tomt i lägenheten, han som hade för sig att Max slutade tidigt. Han kastade tidningarna på Max säng och gick ut i köket. Visslande för sig själv tog han fram Englands mest meningslösa bakmaskin, för lat för att knåda själv.
Degen han jäsa både en och två gånger innan dörren öppnades och Max släntrade in. Max såg inte det minsta glad ut, snarare väldigt nedstämd. I handen hade han en påse som slängde längst sidan. Konstantine reste sig genast upp och följde efter honom in i rummet. Dörren slogs igen utan ett ord och Brandon stod bara där och tittade mot väggen som delade köket med Max sovrum.
Brandon gissade på att Oliver varit borta lite väl länge och det var därför Max verkade så nedstämd. Nu när Brandon tänkte efter hade Max varit sådär hela veckan. Tur att det inte var så många dagar kvar innan Oliver kom hem. Det var så illa att Brandon längtade mer efter att Oliver skulle komma hem än att Ruby skulle göra det.
Brandon ställde in en plåt i ugnen och satte sig på bänken medan han väntade på att tiden skulle gå. När klockan ringde hann Brandon knappt ta dem ur ugnen innan Max kom ut, tog en tallrik, sju bullar och en påse kattgodis, sedan försvann han in i sitt rum igen.
Utan att reflektera över det för mycket ställde Brandon in nästa plåt och väntade på att det skulle bli klart. Sedan satt han i soffan och bläddrade mellan kanaler. Det enda ljud han hörde från Max rum var Konstantines ständiga jamande.
När nyheterna tog slut visade sig Max i vardagsrummet, han satte sig i soffan med knäna uppdragna till hakan och stirrade framför sig.
”Saknar du Oliver” Brandon försökte låta medlidande men Max skakade bara envist på huvudet.
”Nej, jag hoppas han inte kommer tillbaka” Sa Max bestämt och riktade blicken rakt på Brandon. Det värsta var att Max såg så uppriktigt ut att Brandon trodde på honom, även om han innerst inne visste att det inte var sant.
”Det där menar du inte” Brandon såg minst lika bestämd ut.
”Jo, det gör jag” Snäste Max och tog bullen ur handen på Brandon, den han tänkt äta själv.
”Finns det någon anledning till att du inte vill det?” Det kändes som ombytta roller. Max hade ett typiskt Brandonbeteende just nu.
”Nej… ibland funkar det inte bara” Max reste sig upp och gick in i sitt rum igen. Brandon satt kvar, fundersamt, det var något som inte stämde, men något sa till honom att inte lägga sig i, vilket han antagligen skulle göra ändå.
Ruby Johnson
Ruby satte sig upp när telefonen ringde, hon hade ingen aning om vad klockan var, men hon var säker på att hon inte sovit i mer än ett par timmar.
”Hallå” Svarade hon sömndrucket och la sig ned i sängen igen.
”Hej” Hörde hon Brandons röst på andra sidan. Han hade inte ringt till henne en enda gång. Det var alltid hon som ringde, och när de väl pratade brukade Brandon inte få fram särskilt många ord ändå.
”Har något hänt mellan Oliver och Max?” Frågade han lite oroligt och Ruby gnuggade sig i ögonen.
”Nej jag tror inte det” Ruby försökte minnas om Oliver sagt något, men han verkade vara som vanligt.
”Inget jag vet” Hon la sig ned igen och slöt ögonen.
När Ruby vaknade hade hon fortfarande telefonen mot örat och insåg snabbt att hon somnat medan hon pratat med Brandon. Hon fick väl helt enkelt ringa och be om ursäkt, men han svarade inte.
Ruby gick upp och satte på sig kläder innan hon bankade på Olivers dörr. Hon var extremt trött på att bo på konstiga, billiga skitställen. Enligt henne var de värda lite mer än så.
”Oliver! Är du vaken?” Hon bankade på dörren igen och Oliver öppnade. Han såg sliten ut, rödögd och jävlig rent ut sagt.
”Så du och Max, vad har du gjort?” Oliver kliade sig i nacken och såg besvärad ut. Sedan klev han åt sidan och släppte in Ruby. Riley satt redan där inne, på sängkanten och bläddrade i en tidning. På höger sida om honom satt Jacob och på golvet framför Riley fötter, Benjamin, varför var inte hon inbjuden när alla andra verkade vara där?
”Ingenting…” Sa Oliver lite besvärat och satte sig ned bredvid Riley, slet tidningen ur handen på honom och höll den framför Ruby.
”… trodde jag, men han svarar aldrig när jag ringer…” Oliver höll upp en sida i tidningen och Ruby läste den. Det var en artikel om dem, mest om Oliver. Så klart var han den mest intressanta, hon skummade igenom texten och fastnade vid det hon antog Oliver menade.
”Sa du verkligen nej?” Frågade hon och tittade strängt på Oliver.
”Nej det gjorde jag inte” Gnällde Oliver i en hög ton, men det hade han i princip gjort, han hade inte sagt emot, inte gjort någonting alls.
”Du sa inte emot heller” Påpekade Jacob och tittade på honom.
”Jag försökte”
”Jag stod bakom dig, du försökte inte alls”
Ruby tittade från Jacob, tillbaka till Oliver och sedan på tidningen. Så han hade inte nämnt Max i artikeln, Max hade säkert läst den och det var någonting som gick att fixa. Det var ändå inte så många dagar kvar tills de var hemma. Vilket var äntligen.
Det var konstigt att säga så, hon hade älskat varje sekund av att stå på scen, skriva autografer, gå på fester och se bländande ut framför kameran. Men samtidigt var det slitsamt trots att hon var ung och det inte var 70-talet längre. Hon borde ha orkat mer och fick nog se till att skärpa sig lite, vem visste, de kanske blev världskändisar.
Oliver Stone
Sanningen var den att Oliver inte alls hade ansträngt sig för att be kärringjäveln skriva ner Max namn med stora bokstäver och be henne dra åt helvete. Det var det där med att om de skulle sälja, var de tvungna att vara tillgängliga, inte bara han, utanför de andras skull. Så här i efterhand insåg han själv hur dum i huvudet han var som ens tänkte tanken, men nu var det för sent och Max var uppenbarligen inte glad över det hela.
Oliver kunde inte räkna gångerna han ringt utan att Max svarat, men det var väl förståeligt, eftersom att Oliver tydligen ansåg att Max inte var så viktig, eller ens existerade i hans värld. För den där kärringen hade lyckats få med all skit som han dumt nog svarat på Finns ingen som väntar på honom hemma, har inte tid med någon ändå, tillgänglig för allmänheten Precis allting som Oliver inte sagt emot.
När de andra gick försökte han ringa igen men Max svarade inte. Han hade inte Brandons nummer, men Ruby sa att han inte svarat henne. Alltså jobbade han säkert. Frustrerat kastade han telefonen på sängen och suckade, det var alltså såhär musikerlivet var, han borde ha räknat med det. Det kunde vänta tills han kom hem, vad var det värsta som kunde hända på några dagar?
Kapitel 48 BÄSTA BEA som skriver ett helt kapitel till mig. Bäst i världen!
Max Lowsley
Max förstod för första gången i hela sitt liv varför människor blev alkoholister – just nu kände han hur frestande det var att dricka för att glömma. Han visste att Brandon låg på andra sidan väggen och tänkte i princip samma sak som han gjorde, skillnaden var att Ruby hade varit uppriktig och lösgörande, till skillnad från Oliver. Tanken kom att sända en våg av ilska genom hans kropp och han sträckte sig efter en kudde, kastade den i väggen med en sammanbiten min och följde den med blicken när den landade på golvet med en lätt duns. Egentligen spelade det väl ingen roll, intalade han sig medan han satte sig på sängkanten med huvudet i händerna. Roligt så länge det varade, vad han nu kunde kalla det som han och Oliver hade haft.
Sanningen var den att han var upprörd, men han erkände det ogärna. Därför gjorde han vad han skulle ha gjort för flera år sedan. Utan vidare marscherade han ut ur sitt rum och styrde stegen mot Brandons rum med en beslutsam min i sitt trumpna ansikte.
Brandon låg på rygg i sängen i det ostädade rummet och läste en bok som om allting var som vanligt. När han fick syn på Max la han ifrån sig boken, men låg kvar på rygg i sin säng med ett undrande ansiktsuttryck. Max klämde ner sig mellan väggen och Brandon, la sin kind på hans bröstkorg och suckade högljutt medan han la ena armen runt honom.
”Varför kan det inte bara vara du och jag, Brandon? Det hade varit så enkelt”, suckade han teatraliskt och grymtade lågt, rakt in i Brandon rutiga skjorta.
”Jag... vet faktiskt inte”, Fick han till svar. Brandon lät överraskad och Max tittade upp på honom med stora, mörkbruna ögon, outgrundliga och svårlästa.
”Max... har någonting hänt?”
Max tittade ner igen, han hade ingen större lust att prata om det för närvarande. I stället lät han en hand glida ner från Brandons midja till hans jeansklädda lår, där han stannade för att rita cirklar över det sträva materialet. Han kunde svära på att han hörde Brandon dra efter andan och höll tillbaka ett småleende, undrade vilka andra sorters ljud han skulle kunna locka fram med ytterligare stimulans.
”Kanske” muttrade han lågt, ”men det spelar ingen roll, inte just nu i alla fall.”
Därefter lutade han sig fram mot Brandon och pressade sina läppar mot hans i en trevande kyss. Den fräkniga mannen utstötte ett litet ljud av förvåning innan han särade sina läppar och välkomnade hans varma, våta tunga i sin mun. Max tryckte sig närmare medan hans långa, slanka fingrar knäppte upp den äldre mannens byxor och drog ner dem en bit tillsammans med kalsongerna. När han lät sina fingrar omsluta Brandons varma kön kände han ansiktet hetta en smula; han hade aldrig varit med någon så exceptionellt välutrustad och det gränsade till generande hur liten hans hand plötsligt kändes i jämförelse. Brandon stönade mjukt vid den lätta beröringen och Max började runka av honom med långsamma, bestämda rörelser medan han kände hur hans egen kuk ryckte av upphetsning i de allt trängre byxorna.
”Max... varför-”
”Brandon, varför inte?” Max avbröt honom hastigt och lät tummen cirkulera över sin väns svullna ollon, redan vått av försats. Ett andlöst litet stön lämnade Brandons läppar och Max log ett förtroligt leende samtidigt som han placerade sina långa ben på varsin sida av Brandons lår, så han slutligen gränslade den förlägna och konfunderade mannen – fortfarande med hans kuk i sin hand och en stadig rytm i sina smekningar.
”Men Max, vad-”
”Brandon, inte nu, okej?” Max kunde känna tålamodet svikta, men motstod lusten att snäsa ilsket och la i stället sin fria hand på sin väns kind, strök den mjuka huden som inte täcktes av skäggväxt med tummen och blottade tänderna i ett okynnigt, men rart, leende. Den äldre mannens mahognybruna ögon glittrade av förvirrad upphetsning. ”jag kan förklara senare, om det är så viktigt för dig. Just nu har jag... händerna fulla.” Max tittade förstulet åt Brandons håll med en skygg blick som rymde både obehindrad lust och timid blygsel medan han lät ett melodiskt litet skratt bubbla ur strupen. Han ansträngde sig för att se verka trovärdig och se uppsluppen och söt ut, för han hade en känsla av att Brandon tyckte om det – sorglösa och behagliga människor som inte tyngdes av världsliga bekymmer och därför kunde agera som en motpol till Brandon, människor som var lättsinniga nog att inte låta sig störas av det nystan av ångest som dolde sig i hans ömtåliga hjärta. Max skulle tveklöst kunna vara den sortens människa nu, om det betydde att Brandon skulle vara tyst och göra som han ville utan invändningar. Han hade helt enkelt inte tid eller ork för den sortens samtal Brandon tycktes vilja ha.
Fast besluten att övertyga sin vän om att hans idé var ett vinnande koncept fattade han tag om Brandons högra hand och placerade den på den växande bulan på framsidan av sina jeans, lutade sig fram igen och kysste Brandon djupt och ingående medan han fortsatte smeka hårdheten i sin hand.
”Känner du?” kuttrade han i den äldre mannens öra. ”bara för dig.”
Brandon andades allt tyngre och när Max kikade på sin vän genom täta, svarta ögonfransar och såg häftig åtrå avspeglas i de halvslutna, glänsande ögonen visste han att han fått sin vilja igenom.
Brandon Frost
Hur Brandon lyckats försätta sig i den här besynnerliga situationen var för honom ett mysterium, men åsynen av Max runda, något näpna ansikte, täckt av ett tunt lager svett och rodnande av genans, ansträngning, upphetsning eller alltsammans på en gång, jagade snabbt alla tveksamheter på flykt och tömde effektivt hans huvud på sammanhängande tankar. Den slanka, fortfarande påklädda kroppen som låg utsträckt under honom vred sig vällustigt av och an och Brandon njöt av de små stönen av tillfredsställelse som lämnade Max rödrosa mun när han letade sig in under den tunna t-shirten, fångade en styv bröstvårta i sin mun och lät tungan glida över den, tillräckligt långsamt för att bli frustrerande utan ytterligare stimulans.
”Brandon”, Max rygg kröktes till synes ofrivilligt av behandlingen och Brandon kunde känna hur den yngre mannen pressade sitt skrev mot hans i ett desperat sökande efter friktion. ”retas inte.”
Brandon log.
”Vad vill du göra då?”
Den lätt rödaktiga färgen på Max kinder blev en nyans mörkare och han vände bort blicken, sa ingenting. Brandons mungipor kröktes ytterligare en gång i ett leende, den här gången med en skymt av retsamhet. Det verkade som att Max inte riktigt var så tuff när allt kom omkring. Han lät en hand glida ner till gylfen på den yngre mannens byxor och började knäppa upp dem, för att sedan dra ner plagget till hans knäskålar. Max sparkade av sig jeansen med nyfiken upphetsning i blicken och Brandon tog tag i hans kalsonger, drog ner dem och lät dem förenas med byxorna på golvet.
”Jag vet ju inte vad du vill om du inte berättar för mig”, Brandon flinade, slickade sedan längs undersidan av Max erigerade kuk och kände pulserande blodådror mot sin tunga innan han tog det svullna ollonet i sin mun och möttes av smaken av salt försats mot sin tunga. Max flämtade högt och la en hand på hans huvud. ”vad tror du om det här?”
”Brandon...” den yngre mannen kved hans namn och flätade in sina fingrar i hans hår med hårt hopknipna ögon och den rödrosa munnen halvöppen i tyst extas. Brandon log självbelåtet inombords och sträckte fram två fingrar mot Max mun, som genast omslöt dem i sin fuktiga värme. Han rös av välbehag när Max talangfulla tunga svepte över den känsliga huden, och när han kände att fingrarna blivit tillräckligt våta drog han ut dem.
”Det kanske är det här du vill ha?” mumlade han dovt, ögonblicket innan han omslöt den yngre mannens kuk med sina läppar igen och började smeka hans öppning med sina fingrar. Max stönade högt och när Brandon lät ett finger glida in gnydde han till, rullade på sina höfter nästan omärkbart. Brandon lät huvudet guppa fortare upp och ner medan han la till ytterligare ett finger och stötte dem in och ut ur hans trånga värme, tänjde tills Max kändes avslappnad och mottaglig för hans rörelser.
”Jag- åh...” Max kastade bak huvudet och gav ifrån sig ett frustrerat ljud. ”Brandon... jag vill... ha dig, nu, okej?”
Max inbjudande ton sände en stöt av kåthet genom Brandons kropp och han var tvungen att lägga band på sig för att inte positionera sig mellan hans smala lår och göra honom till viljes direkt. I stället lyfte han sitt huvud, log mot den yngre mannen med läppar kladdiga av saliv och försats.
”Jag är större än såhär, Max”, sa han och sneglade ner på sina fingrar, nästan ångerfullt. ”det krävs ett visst mått förberedelser. Jag vill ju inte råka skada dig.”
Max tog ett bryskt tag om hans ansikte med båda händerna, mötte hans blick med sina mörkbruna ögon, glansiga av lust, och kysste honom så djupt och ingående att Brandon knappt kunde andas.
”Jag vill ha dig nu.” andades han mellan kyssarna, röst tjock och mörk av åtrå, och i nästa stund hade Brandon pressat ner honom på alla fyra i sängen och börjat pressa sig in i honom utan vidare förberedelser.
Max var så trång och varm och skön att Brandon inte ville eller kunde göra någonting annat än förlora sig själv i den fantastiska friktionen med en hand på den yngre mannens höft och den andra runt hans hårdhet. Han kunde inte minnas när han senast njutit så av att ha sex; han var så uppslukad av känslan att det var fullständigt lugnt och tyst i huvudet och för en gångs skull kändes det som han hade ordning på tankarna. Max mjuka stön nådde hans öron och han ökade takten, tog honom med korta, snabba stötar, njöt av att känna den yngre mannen vrida och vända sig under honom med händerna låsta i ett hårt grepp om lakanen.
Max Lowsley
Max hade haft en vag aning om hur det skulle vara att ligga med Brandon. De levde trots allt tätt inpå varandra och det var oundvikligt att inte höra de högljudda stönen från hans diverse erövringar genom de tunna väggarna – överraskande nog tycktes den försynta och något anspråkslösa mannen kunna locka de mest vällustiga ljud av extas och tillfredsställelse från sina sexpartners, oavsett om det rörde sig om män eller kvinnor. Således hade Max inte förväntat sig annat än storhet – i mer än en benämning – från sin vän, men han hade varit totalt oförberedd på vad hans provokation skulle komma att leda till i slutändan.
”Brandon, ah!”
Max kved andfått med händerna hårt knutna om de trassliga sänglakanen samtidigt som Brandon stötte in i honom bakifrån med en hand på hans höft och den andra i ett bestämt grepp om hans stenhårda kuk. Han kunde känna hur håret klistrade mot hans fuktiga panna, hans kinder var heta av upphetsning och ur hans mun, svullen och röd av häftiga kyssar, trillade svordomar, osammanhängande lovord och liderliga stön om vartannat. När han kände hur en omild hand greppade tag om hans hår och tvingade ner hans ansikte mot kudden protesterade han inte, i stället hörde han sig själv flämta fram sin tillfälliga älskares namn i brutna stavelser.
”Max”, svarade Brandon andlöst medan han stötte hårdare och fortare in i hans trånga, villiga öppning, hal av rikliga mängder saliv, och runkade av honom i samma takt. Ställningen tvingade ner Max bröstkorg mot madrassen och han kved lätt av njutbar smärta när han kände hur hans känsliga bröstvårtor, styva och ömma, gnuggades mot de röriga lakanen.
”Jag kommer snart”, flämtade han andlöst, kände hur hans ben darrade lätt samtidigt som hans utlösning närmade sig. Brandon stönade lätt, började smeka honom fortare.
”Kom”, mumlade den äldre mannen till svar, och strax därpå kände Max hur han sprutade över hans hand.
Några sekunder senare kunde Max känna hur Brandons stötar blev oregelbundna och ryckiga, hans andhämtning blev ännu mer ansträngd och de kortklippta fingernaglarna grävde sig in i den tunna huden över hans höft, lämnade röda små halvmånar som skulle komma att vara synliga i flera timmar efteråt. Ögonblicket därpå gav Brandon ifrån sig ett kvävt ljud och kom med sin kuk djupt begraven i Max.
När de båda hämtat andan drog sig Brandon ur, la sig bredvid Max intill väggen och tittade förläget åt hans håll. Max låg kvar på mage, kände Brandons kropp alldeles nära, fortfarande varm, mjuk och fuktig av svett – och tänkte på Oliver.
|
|
|
|
