(m/m,m/f) Med hjärtat i själen kap 45/46 |
Kapitel 45
Max Lowsley
Hutlöst tidigt ringde det på dörren i den lagom stora lägenheten. Max gick från sitt rum till dörren och svor en sammanhängande ramsa från det att han lämnade sängen till det att han öppnade dörren. Utanför stod Tony, som inte meddelat att han tänkt hälsa på. Han klämde sig in i lägenheten och hängde av sig jackan.
”Sover du än Max? Du vet väl att du får rynkor av att sova för länge, speciellt som du sover, med ansiktet hopskrynklat som en gris.” Max pappa fortsatte in i vardagsrummet och stannade framför soffan.
”Nämen vad kommer du ifrån?” Han plockade upp katten och höll den så nära sig som det bara gick.
”Brandon skulle hämta en igelkott och kom hem med en katt” Max ryckte på axlarna och drog undan håret.
”Du borde klippa dig, och skaffa en större tröja, är det Olivers tröja eller har du blivit tjock?”
”Det är Olivers” Muttrade Max surt och gick tillbaka till sitt rum där han bytte till en av sina egna t-shirtar. Det fanns inget värre än när hans pappa dök upp utan förvarning, men han fick väl vara glad så länge hans mamma inte var med.
”Max, du har ju inga saker till katten!” Tony satte ner katten i soffan lagom till Brandon lämnade sitt rum.
”Hej Tony” Mumlade han bara och fortsatte mot badrummet.
”Brandon, jag och Max ska köpa saker till katten, vill du med?”
”Nej det är Max katt” Brandon smällde igen dörren till badrummet och Max kunde höra duschen. Fan ta Brandon som kom hem med en katt och la allt ansvar på Max.
”Vänta… va?” Max registrerade precis vad hans pappa hade sagt och suckade, det fanns inget värre än att handla med sin pappa.
”Jamen, katten måste ju bajsa någonstans, har du tänkt på det?”
Max hade inte tänkt alls, inte det minsta, han hade lämnat katten i soffan och lagt sig, Brandon fick leta kissfläckar medan Max var borta. Om han fick välja mellan att gå runt i en djuraffär och torka kattkiss, valde han djuraffären.
Sagt och gjort, taxin stannade utanför djuraffären och Tony klev in med universum som tindrade i ögonen. Bakom gick en skamsen Max som visste precis hur hans pappa var runt djur, värre än Brandon.
”Ja din mamma vill ju inte ha djur, men finns det något finare?” Tony hade växt upp på landet med alla möjliga djur, något han gett upp för den halvgalna och pedantiska mammans skull.
”Hon tycker ju att de skräpar ner snart… nu ska vi se vad du behöver” Tony tog en korg och började slänga ner kattleksaker.
”Hoppas du betalar nu…” Sa Max när Tony gick loss i butiken.
”Ja… det får väl gå under den personliga konkursen” Svarade Tony bekymmerslöst och knallade vidare, länge in.
Han stannade upp vid ett klösträd med två bollar som hängde ner i snören och en liten rosa sitthylla med vita prickar.
”Den här” Sa Tony och nickade eftertänksamt.
”Pappa… min katt ska inte ha ett rosa klösträd med två bollar dinglades i den!”
”Verkligen jag trodde du gillade rosa och bollar… HAHA… rosa bollar, fattar du?” Tony armbågade Max i sidan och flinade fånigt.
Max stönade bara och ville inget hellre än att gå därifrån, värre var att kvinnan som jobbade där hörde dem och kom genast till undsättning genom att rekommendera både det ena och det andra.
”Den blå då?” Sa Tony tillslut och pekade på ett träd i samma modell men en blå färg.
”Ja, för jag fördrar ju blå bollar framför rosa” Svarade Max sarkastiskt och gick därifrån för att titta på små kläder han kunde klä upp den stackars katten i, ta bilder och bomba internet med.
Max hittade något som enligt etiketten var en klänning för katter. Brandon skulle säkert älska att klä ut katten, därför plockade han på sig det han trodde passade till en orange katt. Sedan hittade han en sele med ett koppel till, inte för att han någonsin skulle ta ut katten men tanken var fin. Brick Lane kändes lite farligt för en katt.
Tony kom gående med en stor kartong, han ställde ner den och pustade ut.
”Vi behöver ett halsband, ett som namnet står på, vad heter missen?” Max visste inte när det plötsligt blivit ett ”vi” i det hela, som i deras katt, det var ju Max katt.
Han funderade en stund, vad hette katten egentligen? Ha hade bara sagt katten till henne.
”Konstantine…” Sa han tillslut med en bestämd röst.
Som låten… Konstantine med K, inte C”
”Max, du kan inte tänka musik jämt, skaffa en hobby”
Max räckte ut tungan och plockade ihop ett fint halsband i en mörkblå färg med silverbokstäver.
”Jag kanske också ska skaffa ett djur” Sa Tony fundersamt och kliade sig i huvudet.
”Ja, då får du nog skaffa ett eget hus också” Svara Max och drog med sig Tony till kassan innan det gick för långt.
Tony hjälpte Max att sätta ihop trädet han valt, det var brunt, hade ett litet hus och några sittplatser. När det var klart hämtade Max katten och satte henne framför trädet. Konstantine gick tvärs över golvet och la sig kartongen, där inne rullade hon ihop sig till en boll och somnade.
Max skrattade mest för att det inte var han som betalat för det enorma trädet. Kattlådan fick stå i hallen, eftersom det var där den fick plats. Sedan gjorde han en fin matplats i köket med underlägg och allt, han ansträngde sig verkligen för att katten skulle trivas. Även om Konstantin verkade strunta fullständigt i vad Max gjorde. Hon låg kvar i kartongen och snarkade lågt.
När Tony tröttat ut både sig själv och katten med hjälp av en fjäder på en pinne åkte han hem. Max satte sig på golvet, Brandon var på jobbet och han var ensam med en katt som låg utsträckt på golvet framför honom. Det var en väldigt söt katt ändå, liten och hjälplös.
”Konstantine” Sa han lågt för sig själv, låten passade egentligen inte alls en katt, men han gillade namnet ändå. Så mycket att han inte kunde låta bli att sjunga låten medan katten låg på sidan och tittade på honom med stora blå ögon. Max hoppades att Konstantine alltid skulle ha blå ögon, men han hade en känsla av det inte skulle vara så.
I can”t imagine all the people that you know
And the places that you go
When the lights are turned down low
And i don”t understand
All the things that you have seen
But I’m slipping in between
You and your big… dreams
It”s always you, in my big dreams
Max började tänka på Oliver och tystnade, han hade inte tid att tänka på Oliver nu, han hade ju sagt till Brandon att de skulle klara sig. Han hade en katt att tänka på nu, som inte skulle klara sig utan hans totala uppmärksamhet. Inte tills den blev lite äldre och klokare.
Max kom på sig själv med att verkligen se ner på kattens intelligens och slutade tänka så mycket. Katter var ju smarta djur, säkert mycket smartare än Max själv, som ansåg sig själv rätt smart.
Konstantine reste sig upp, jamade högt och strök sig mot Max fot, det kittlades så mycket att Max nästan sparkade till henne.
När ytterdörren öppnades kravlade sig Konstantine, med hjälp av sina korta ben, upp i Max knä och stirrade mot hallen.
Brandon Frost
Brandon hann knappt kliva in genom dörren innan han kom sig själv.
”Jävlar Charlotte” Sa han och tvärvände, sprang ner för trappen och vinkade aggressivt till sig den första lediga taxi han såg. När skulle han lära sig att inte glömma bort henne, det var tredje gången i rad han skulle bli sen. Något som började bli väldigt pinsamt.
Charlotte stod i dörren och väntade på honom, hon såg varken arg eller irriterad ut. Istället log hon och flyttade på sig.
”Hej Brandon, vad roligt att se dig”
”Detsamma” Sa Brandon och log skamset tillbaka, han hade helt enkelt för mycket att tänka på.
”Hur går det nu? Hittade du en till igelkott?”
Brandon hade tjatat om igelkotten oavbrutet sist de setts och nu hade han inte ens en till att komma med, så kan skakade bara på huvudet.
”Jo, men tanten som jag skulle hämta den hos sa att de trivs bäst själva, sen fick jag syn på en katt och kunde inte lämna den där, så jag tog med dem hem till Max.”
Charlotte skrattade till så groparna i kinderna syntes.
”Du vet väl att man inte ska ge bort ansvar till människor som inte bett som det” Påpekade hon moderligt och såg menande på honom.
”Jo men Max behöver något, nu när Oliver inte är där och så…”
”… och du då? Nu när Ruby är borta”
”Jo men jag har Manfred och Max…”
Charlotte nickade bara sådär som hon alltid gjorde, vilket var irriterande eftersom hon aldrig sa vad hon tänkte.
”… jag kunde faktiskt inte lämna katten där, hon var alldeles ensam” Brandon hade en mjuk sida när det kom till djur. Helt hopplöst mjuk, om han kunde, skulle han ta hem alla, men Max skulle inte tillåta det. Han var förvånad över att han kommit undan med katten, men det var svårt att titta på den fluffiga bollen utan att vilja gosa ihjäl den.
”Ska vi prata om varför du helt plötsligt alltid är sen?” Charlotte såg allvarlig ut och Brandon knep ihop läpparna. Han hade inget bra svar, mer än att han helt plötsligt börjat glömma saker och vara mer tankspridd än vanligt. Motigt som det var kunde han åtminstone erkänna för sig själv att han tänkt lite för mycket på Ruby den senaste tiden.
”Jo… jag har så mycket att tänka på” Svarade han gåtfullt och nickade för att hålla med sig själv.
”Det är nog så…” Fortsatte han och tänkte att med tanke på hur dyrt det var att gå dit, kunde han lika gärna vara ärlig till punkt och prickar.
”… först så var det ju Poppy, men jag tror hon är tillsammans med Max bror, hon har varit det förut men det slutade inte så lyckat. Sen är det Ruby som jag bara inte vet, det är så konstigt, hon är så, vet inte vanlig, eller svårläst fast egentligen inte, hon är så enkel och obekymrad, bara är för stunden och jag är verkligen inte sån. Och jag menar Poppy och jag…huu… men Ruby och jag, inte så illa faktiskt”
”Du kanske ska fråga henne vad hon tänker, tror du hon skulle svara?”
”Ja säkert, men hon har ju åkt nu”
”Men när hon kommer tillbaka”
”Det förstås”
”Det kanske är bra för dig, med någon som inte är så krånglig”
”Ja… hon är ju alltid glad, det är trevligt”
Kapitel 46
Oliver Stone
Om Oliver någonsin närvarat vid geografilektionerna, skulle han veta att han befann sig på gränsen till Skottland. Men det hade han ingen aning om, istället la han all sin tro på Riley medan han själv lallade runt i drömmar.
Allt han ville var egentligen att sjunga, allt annat spelade inte så stor roll. Bortsett från att han precis skrivit sitt namn på en bunt papper som Poppy dyrt och heligt sagt var en bra idé. Skivkontrakt. Oliver tänkte ordet ett par gånger och han gillade det alldeles lagom mycket. Inte galet mycket som han förlorade sin ödmjukhet, men inte så lite att det kändes som en skitsak heller. Lagom. Precis som han ville ha det.
Något som tydligen var manligt att fira med var whiskey och cigarr, Riley hade sett det på tv och ville testa. Benjamin hade spottat tillbaka allt i glaset och diskret ställt det ifrån sig. Olivers hals brände fortfarande, inte alls hans stil av att fira något. Och om de hade tyckt att whiskey var illa, var cigarren ännu värre. Han var ganska säker på att han sett Benjamin spy bakom en gardin medan Riley klappade honom uppmuntrade på ryggen. Lite svartsjuk och bitter över att Max inte var där och klappade uppmuntrande på honom, men ändå glad i hågen, hällde han ut glasets innehåll i en blomkruka och gick vidare. De enda som verkade klara denna nivå av manlighet var Riley och Jacob, och till allas förvåning Ruby. Poppy däremot vägrade röra någonting, hon sa att någon var tvungen att behålla vettet. Vilket visade sig vara mer än nödvändigt.
En kille från en tidning ställde sig för att prata med Oliver. Oliver lyssnade så uppmärksamt han kunde över fylleöron och hög musik. Han hade värre dialekt än hans mamma och det var nästan lite frustrerande hur lite han hängde med.
”Så har du någon som väntar på dig där hemma?” Killen var verkligen irriterande i fler än en benämning.
”Ja” skrek Oliver rätt in i örat på honom och vinglade till en aning. Killen tittade på honom och skakade på huvudet.
”Inte?” Oliver såg förvånat från honom till kvinnan bredvid honom. Genom suddiga ögon kunde han se dem skaka på huvudet. Visste de någonting som han inte visste?
”Nej, om du vill sälja bra, måste du verka tillgänglig, så jag skriver ett nej här”
”Åh” Var det enda Oliver var förmögen att få fram. Inget det har jag visst det din jävel, eller som han skulle sagt vid ett mer nyktert tillstånd jag har en exceptionell person som väntar ända ner i London och jag kan inte tänka mig hur underbart fantastiskt det kommer vara att komma hem följt av poetiskt bladder, olika inslag av färger och gester med armarna.
”Men…” Sa han bara medan kvinnan fortsatte som om det var världens självklaraste sak.
”Det är ju ingen som vet att det inte är så, så länge de har lite att hoppas på… det spelar ingen roll…”
”Gör det inte?” Oliver såg förvirrat på henne, eller då dubbletterna av henne och försökte avgöra vilken som var den verkliga kvinnan och vilken som var en suddig version av alkohol.
”Klart det inte gör, förresten du kommer inte ha tid med vem det nu än är ändå”
”Det kommer jag väl visst”
”Verkligen inte, vi försöker igen, är det någon som väntar på dig hemma?”
”Nej…?” Oliver såg tveksamt på henne men hon nickade.
Killen och hennes kompanjon försvann mot Jacob istället, som hade ett påklistrat leende, han visste tydligen precis hur det gick till för att sälja in sig.
Ruby Johnson
Ruby dansade runt mellan människor hon inte kände. Ibland blev hon fastkrokad av någon kille, som hon diskret dansade längre ifrån. Även om hon sagt till Brandon att köra på som hon ville, kände hon inte riktigt för att göra det själv. Därför höll hon sig till Benjamin, av någon anledning kändes det som att han var den person hon kunde hålla sig till för att vara säker från allt annat.
”Hur går det med Whiskeyn?” Undrade hon och stoppade näsan i sitt eget glas.
”Fy fan” Svarade Benjamin och rynkade våldsamt på näsan medan han skakade på huvudet.
”Kom igen, vi hittar något annat till dig” Ruby höll takten till låten som spelades medan hon höll ett tag om Benjamins arm.
Rebel rebel, you”ve torn your dress
Rebel rebel, your face is a mess
Rebel rebel, how could they know?
Hot tramp, i love you so!
Ruby tystnade och stannade vid baren, hon lyckades få ett glas iste till Benjamin, som inte verkade vara någon begåvning när det kom till alkohol.
”SÅ… du och min bror… hur funkar det?” Ruby såg nyfiket på honom. Benjamin höjde ögonbrynen och log lite.
”Nej… inte alls… jag menar, är han ens bög?”
”Ja du Benji, jag har inte en jävla aning” Svarade Ruby.
”Du är ju hans syster!”
”Jo… jag har nog bara sett honom med tjejer, fast och andra sidan, jag har sett Oliver med tjejer också” Det gick en lätt rysning genom kroppen på Ruby när hon tänkte på det. Av någon anledning hade det sett så avigt och fel ut. När hon tänkte på Riley, var det egentligen ingenting som såg avigt ut, han såg bra ut bredvid alla.
”Ni ser i alla fall väldigt söta ut tillsammans”
Benjamin Baileys
Benjamin drack av sitt iste, något som han faktiskt klarade av att svälja utan att det skulle smaka skit och vara jävligt. En och annan öl kunde han nog få ner, men det var gränsfall.
Längst ena väggen satt en spegel, han stannade upp och försökte se sig själv passa in. Han tyckte han såg rätt bra ut i sina nya kläder, som han motvilligt låtit Jacob välja åt honom. Som tur var hade han fått behålla sig själv i det hela och såg inte ut som en glamorös hårdrockare på 80-talet. Det gjorde förvisso ingen av dem, till och med Oliver såg civil ut.
”Står du här och beundrar dig själv?” Riley slängde en arm runt Benjamins axlar och tittade i spegeln också. När de stod där och tittade på sina egna spegelbilder, kunde Benjamin för allt i världen inte förstå vad Ruby menade. Riley såg manlig ut, lång och stabil. Benjamin såg ut som en lammunge som precis insett innebörden av den stora hårda världen. För att slippa se sig själv tittade han ner på skorna.
Benjamin hade inte kunnat tänka sig att han skulle ha hemlängtan, men det hade han, inte så lite heller. Han saknade farmor och fåren, den lokala puben med alla fyllon och sitt lilla pojkrum. Bara tanken på att han inte var en liten pojk längre skrämde livet ur honom. Där stod han nu, som en fullfjädrad vuxen som hade haft sex och smakat på alkoholhaltiga drycker. Samkat på det hade han förvisso gjort innan, men nu var han gammal nog.
När han tittade upp där stod ändå samma pojke där och tittade tillbaka på honom, samma pojke som han alltid varit.
”Vad tänker du på?” I spegeln kunde Benjamin se en viss oro i Riley och han kunde förstå det. Benjamin såg storögd och nervös ut, vilket inte var meningen men han kunde inte hjälpa det.
”Jag känner mig inte så vuxen som jag borde göra” Arton var ingen ålder att bli vuxen, insåg Benjamin i det ögonblicket, han hade ingen aning om hur man lagade avancerade maträtter och kunde inte mer än principen av att tvätta utan att det krympte eller bytte färg.
”Nej men, vem fan gör det?” Sa Riley obekymrat och log lite.
”Du hela ju hela livet på dig att bli vuxen och tråkig, det är ju nu vi ska ha bekymmerslöst roligt, spela in ett album, vilket vi inte hade gjort utan din ihärdighet” Riley gav honom en fjäderläpp puss på kinden och gick därifrån. Benjamin stod kvar en lång stund med handflatan mot kinden och bestämde sig för att Riley hade rätt. Benjamin kunde vara vuxen senare, så länge han blev av med den enträgna hemlängtan skulle det säkert bli hur bra som helst. Däremot skulle han nog ringa sin farmor ändå, för att se hur hon hade det, nu när han inte var där och hjälpte till.
Riley Johnson
Riley stod inklämd i ett hörn och lutade sig på väggen, han kände sig färdigfestad. Han ville hels tillbaka till sitt rum och lägga sig i den lilla sängen, varför de nu fått så små rum med så små sängar. De var väl helt enkelt inte tillräckligt kända och häftiga. Så liten var egentligen inte sängen, bara det att han hade förväntat sig en större, en enorm faktiskt, så han kunde rulla runt i oändlighet utan att ramla ur. Sängen kändes mer än frestande men han kände inte för att vara den första som gick därifrån.
En bit bort stod Ruby, lillasyster, med stora klara ögon, svängandes till musiken, full av energi. Han kände ett behov av att skydda henne mot musikvärldens onda avsikter. Något han sett, hört och läst, så var det stackars musiker som blev utnyttjades till världens ände. Bredvid Ruby stod Benjamin, inte det minsta sliten. Oliver däremot, han såg ut som en överkörd grävling. Om han kunde få Oliver att gå därifrån samtidigt som honom skulle han inte känna sig lika trött och gammal.
”Oliver” Riley skakade hans axlar och försökte få lite liv i den slitna sångaren. Ingen av dem hade hunnit med att sova speciellt mycket.
”Vi kanske ska gå och lägga oss nu”
Oliver nickade och såg bedrövad ut.
”I vår ensamhet, går vi en våning ner och sover, ensamma, i sängar som inte är våra” Suckade han och Riley nickade, det var precis vad de skulle göra. Oliver stod kvar med huvudet hängande lite åt sedan och ögonen som gick i kors.
”Kommer du då?” Riley tittade otåligt på honom medan Oliver flinade och visade upp en tandrad.
De stod och tittade på varandra en halv evighet innan Riley äntligen fick med sig Oliver till hissen. De satt på golvet i hissen och åkte ner en våning. När dörrarna öppnades orkade ingen av dem resa sig och rätt som det var gled dörrarna igen och de åkte upp igen.
Oliver sträckte upp en arm och tryckte på knappen, Riley kände sig lite åksjuk, därför såg han till att ta sig ur hissen när den stannade.
”Kom nu Oliver, vilken dörr är din?”
”Hitåt” Oliver gick åt ett håll, Riley som skulle åt andra hållet började gå.
I korridoren satt det någon på golvet med en telefon mot örat. Det var Benjamin, hur hade han hunnit före ner hit? Benjamin sa ingenting, han satt bara tyst med telefonen mot örat.
”Vem prata du med?”
”Ingen” Benjamin lyfte inte blicken utan satt kvar med telefonen mot örat. Tillslut la han ner telefonen i fickan och reste sig upp.
”Farmor svarar inte” Sa han och såg ängslig ut.
”Det kanske är för att klockan är fem på morgonen” Riley tittade på klockan igen, han skulle dö sömndöden vilken sekund som helst.
”Det har du rätt i, hon är nog ute och matar fåren”
Riley hade snarare gissat på att hon sov men, det var väl så att ha djur, inte en lugn stund. Benjamin gick och lämnade Riley i korridoren, en dörr gick igen längre ner och Riley funderade en stund innan han gick in i sitt rum. Det var knappt så han orkade borsta tänderna.
Precis när Riley landat i sängen, rullat in sig ordentligt och nästan somnat knackade det på dörren.
”Kom in” Mumlade han men ingen gick in och han var säker på att han inte ens orkat låsa dörren.
”Kom in” Sa han högre och dörren öppnades. Små steg hördes på golvet och stannade precis vid sängen.
”Hej” Benjamin viskade lågt.
”Hej” Riley tittade upp och försökte se genom luggen som låg framför ögonen.
”Farmor svarar fortfarande inte” Sa han och satte sig på sängkanten.
”Har du lite hemlängtan?” Riley försökte låta retsam, men han lyckades antagligen inte särskilt bra.
”Mm… lite… flytta på dig”
Riley hade inte överdrivet mycket utrymme, så det var svårt att flytta sig från ett ställe till ett annat men han gjorde sitt bästa. Benjamin la sid bredvid under täcket, så nära han kunde komma och sparkade till Riley på smalbenet.
”Aj”
”Förlåt” Viskade Benjamin och tryckte näsan mot Rileys hals, sparkade honom en sista gång och somnade.
Låtar
Konstantine-something corporate
Rebel Rebel- David Bowie
|
| Kommentarer - (Snittbetyg: 5) | mizzkitty - 22 dec 14 - 21:21- Betyg:  | Riktigt bra del och riktigt spännande, hoppas att
fortsättningen kommer upp snart :). | | beatriceni - 22 dec 14 - 12:05 | | Spännande <.< vill läsa nästa del. nu! |
|
|
|
