(m/m,m/f) Med hjärtat i själen kap 43/44 |
Kapitel 43
Max Lowsley
Benen släpade efter Max när han gick längst gatan, Brandons ben släpade minst lika långt efter.
”Brandon…” Max tittade upp på sin vän och kände sig lidande.
”Ja…” Brandon lät som jorden gått under flera gånger om och världssvälten hade utvecklats till digerdöden.
”Det är ju bara några veckor” Sa Max, plötsligt munter och försökte hålla modet uppe, han skulle klara sig utan Oliver, han hade klarat sig ensam förut, han kunde göra det igen, han hade Brandon.
”Vet du vad hon sa?” Brandon stannade upp och vände blicken mot Max.
”Nej…” Max såg vetgirigt på honom, även om detta inte verkade vara något positivt. Brandon såg kluven ut, lite bortkommen, så som han gjorde när han inte visste vad han skulle tycka.
”Att det var helt okej om jag kände för att träffa någon annan du vet, när hon är borta, något om att vi kan se sen när vi kommer hem om vi… Jag vet inte…Jag tror inte att jag vill träffa någon annan…” Brandon såg fundersamt ut i ingenting innan han fortsatte.
”Det verkar ju inte som att det var för att slippa mig, för hon lät väldigt uppriktigt när hon sa att hon inte skulle ha tid för att träffa någon annan, men att jag kunde det om jag ville…”
Max log lite, det lät väl rätt bra ändå, att han kunde göra som han ville när hon var borde, det var ju inte direkt så att de var officiellt i en öppen relation. Det var inte Max och Oliver heller, och Oliver hade bara gett honom en genomtrevlig natt innan han hoppade på bussen.
Max hade planerat att ta med Brandon för att se Liquid Monkeys någonstans i England, någon gång inom en snar framtid.
”Det är väl okej ändå”
”Men hur intresserad kan hon vara om hon säger så?”
”Tillräckligt för att låta dig göra som du vill? Det är ju liksom upp till dig nu” Max log uppmuntrande och började gå mot deras lägenhet, de skulle klara sig.
”Du Brandon” Sa Max och log lite finurligt när de klev in i hallen.
”Ja”
”Det kommer vara som förr i tiden nu, bara du och jag, vi kan göra sånt vi glömt bort när vi varit upptagna med oss själva, du bakar ju aldrig längre” Max lät lite anklagande på rösten, han saknade Brandons eviga visslande i köket.
”Du städar inte så mycket längre” Kontrade Brandon och slängde sig i soffan.
Max såg sig omkring, det var onekligen lite dammigare än vanligt och konstigt nog störde han sig inte. Eller han hade inte stört sig förrän Brandon påpekat det, men han satte sig på händerna och vägrade göra något åt det.
”Men det gör inget, det är trevligt med lite skit i hörnen”
Oliver Stone
Oliver satt med händerna i ett hårt grepp runt stolens hårda sits. Han tryckte sig nedåt medan låren skakade nervöst. Bredvid honom satt en sammanbiten Riley och stirrade på mannen framför dem. Tillsammans med mannen på andra sidan skrivbordet satt Poppy och lekte med det gröna håret. Hon såg inte det minsta nervös eller sammanbiten ut.
”Så” Den mörkhårige mannen med tredagarsstubb snurrade lite lätt på stolen och såg på Oliver som nickade, halvt ivrigt, halvt osäker. Thomas Blair fortsatte med sin skotska dialekt och släppte en bunt papper framför dem.
”Läs det noga, mycket noga” Sa han allvarsamt och satte sig ned i stolen igen. Oliver tittade på bunten med papper ”kontrakt” stod det med stora bokstäver och det pirrade lite i kroppen på Oliver. Poppy, som deras självutnämnda maneger och även anställd på Rough Trade slet åt sig kontrakten.
”Jag tar en titt på dessa” Sa hon och lämnade kontoret med dansande steg. Kvar satt ett ivrigt band och höll andan. Poppy var antagligen Oliver största idol vid det här laget, om Oliver ändå hade hennes drivkraft. Oliver var mest en sån som gick och väntade på att saker skulle hända av sig själv, medan Benjamin och Poppy var personer som såg till att något hände.
Brandon Frost
Brandon stod i köket med ett recept framför sig, det var långt in på natten men han kände inte för att sova. Istället testade han ett nytt recept som han redan ångrade.
”Brandon…” Brandon tittade upp mot öppningen till köket. Där stod Max i en t-shirt som uppenbarligen tillhörde Oliver, eftersom den var alldeles för kort och lite liten överallt.
”Ja?”
”Vad gör du?”
”Bakar” Brandon pekade på den stökiga bänken och torkade av handen på byxorna.
”Det luktar bränt”
Brandon suckade och tog ut plåten, han släppte den på spisen så de svarta kakorna hoppade. Han visste att han inte skulle börja med något han aldrig testat förut, inte mitt i natten i alla fall.
”Gå och lägg dig, du kan ta det där i morgon” Max försvann igen och Brandon stod kvar i mitten av kökskaoset och kände sig frustrerad.
Brandon stängde av ungen och satte sig i sin säng med en bok istället. Han kunde inte sova, inte läsa heller. Om det var något han var kapabel till, var det att grubbla. Först grubblande han över det vanligt, om det verkligen var meningen att han fanns bara för att jobba och betala räkningar. Sedan grubblande han över Ruby och sedan över om han någonsin skulle hitta en kompis till Manfred.
Vid tanken på Manfred la han sig på magen i sängen och tittade ner över kanten. Under sängen satt Manfred och slickade på tassarna. Brandons hjärta smälte lite vid synen. Han sträckte sig efter en larv som han höll mellan fingrarna. De små klorna smattrade mot golvet när Manfred kilade fram och tog larven. Han smaskade nöjt och slickade sig runt munnen innan han smet in under sängen igen.
Brandon verkade tillslut lyckats somna, för när han vaknade var det ljust i rummet. Han satte sig upp och gnuggade sig i ögonen. Idag var dagen då han skulle hitta en till kotte, om inte för Manfreds skull sin egen. Hans pappa hade sagt att han hade hittat Manfred på London animal center. Därför var det dit han skulle, han hade pratat med den och nu var det dags. Plötsligt exalterad rullade han ur sängen och skyndade sig mot badrummet. Han luktade brända kakor och det var inte bra, då skulle han antagligen inte få ta med sig den lilla kotten hem.
”Max” Brandon klev rätt in i Max rum med vatten droppande från håret. Max låg utslagen på rygg med ena handen på magen.
”Max!”
”Jaaa” Mumlade Max och vände på sig, Max var ingen morgonmänniska, han kanske skulle kunnat vara om morgon låg lite närmare eftermiddag.
”Jag ska hämta kotten idag” Max svarade inte så Brandon slängde igen dörren extra hårt och tig en taxi.
Kapitel 44
Max Lowsley
Max tittade på klockan, han kunde inte ligga kvar i sängen och komma undan med det. Det var alldeles för sent för att vara moraliskt av honom att göra det. Så han satte sig upp, såg sig omkring och välte tillbaka på rygg. Tydligen var det okej att ligga där ett tag till, han skulle inte jobba förrän om flera timmar.
Han hade ett vagt minne av att Brandon varit inne och väckt honom, men han kunde lika gärna ha drömt det.
”Nu får du faktiskt gå upp” Han ställde sig envist upp och drog på sig ett par byxor. Han gick ut i köket och fick kaoset Brandon skapat under natten. Utan att ens tänka på det började han plocka undan disken, slänga de brända kakorna och torka diskbänken, omsorgsfullt och noggrant.
”Max!” Brandon smällde igen dörren bakom sig och Max gick ut i vardagsrummet för att möta honom.
”Vad har du där?” Max försökte se vad Brandon hade i händerna, men Brandon gick förbi och satte sig i soffan med en lite ullboll i knät.
”Brandon…” Max satte sig bredvid och tittade på den orangea och vita lilla katten som såg ut att sova.
”Jag trodde du skulle skaffa en till igelkott, du vet till Manfred” Max visste inte om Brandon hade tänkt efter, inte gjort det eller försökte ersätta Ruby.
Han kunde inte direkt neka till att den lilla kattungen var farligt söt med den fluffiga pälsen och små tassar.
”Jo men hon sa att igelkottar vill vara ensamma och sen såg jag lilla missen och det var ingen som ville ha den och alla hennes syskon hade fått hem, hon såg så ensam ut”
”Vad heter den?” Max petade den på nosen utan att riktigt veta vad han skulle göra med den. Han var inte van vid djur, hans mamma hade alltid tyckt att de skräpade ner och bara hårade.
”Jo men det är ju din, så du får bestämma” Brandon satte katten i knät på Max och tittade oskyldigt på honom.
”Min?”
”Jo men jag har ju Manfred att ta hand om” Brandon såg ännu oskyldigare ut.
”Jag kunde inte bara lämna henne där Max, titta på henne!” Max tittade ner i sitt knä ner den tennisbollsstora katten gäspade så små vita tänder syntes.
”Men jag vet inget om katter”
”Du får väl googla som alla andra, tror du jag visste något om igelkottar, vi får hjälpas åt”
”Okej”
Max hade ingen aning om vad han skulle göra med katten, eller hur han skulle ta hand om den, men det löste sig säkert. Förresten skulle Oliver smälta till en fläck på golvet när han såg katten som tydligen var hans.
”Och försäkring, jag har köpt mat så hon klarar sig i alla fall” La Brandon till och kliade katten på huvudet.
Oliver Stone
Bussen letade sig sakta uppåt i landet, alla sov utom Oliver, han hade inte sett så mycket av världen och han höll ständigt ögonen genom glasrutan. De var på väg till Birmingham, Oliver visste inte hur det såg ut där, vad han hade att vänta sig eller om det ens hände på riktigt.
För att försäkra sig om det hela knuffade han till Riley som slog upp ena ögat och tittade surt på honom.
”För sista gången Ollie, det är på riktigt” Riley nöp Oliver så hårt i armen att han tjöt till och gnuggade sig över huden.
”Okej, okej” Sa han och tittade ut igen. Det mesta han såg just då var skog, mörker, lite mer skog och mer mörker.
Han sjönk ned på sätet och satte på sig hörlurar, han hade lånat Max Mp3 som var full av T.rex. Det kändes bra och dåligt samtidigt, han hade inte varit borta så länge, bara några timmar. Men tanken på att han inte skulle se någon som han lämnat kvar hemma kändes jobbig.
”Hörrni” Poppy gick runt och slog alla så att de skulle vakna. Oliver tog av sig hörlurarna och tittade på henne.
”Det är nog en bra idé att skriva på det här kontraktet, jag har synat det och det ser bra ut, betydligt bättre än jag räknat med” Oliver hade ingen aning om när Poppy blivit en expert på skivkontrakt, fast och andra sidan hade hon jobbar på Rough Trade ganska många år och antagligen lärt sig en hel del. För första gången i sitt liv hade han inget mot att hon tagit på sig rollen och självutnämnt sig till bandets manager, även om det säkerligen var av mestadels själviska anledningar.
”Men inte nu så klart, ni får vänta till Liverpool, då kommer Thomas upp och vi kan fira ordentligt” Poppy sjönk ned på ett säte och Oliver satte på sig hörlurarna igen. Han vägrade tro på något förrän han stod med en färdigproducerad skiva i handen, för världen att lyssna på.
Liverpool, tänkte han, där Beatles började, han vågade le lite för sig själv och sneglade på Riley som satt bredvid honom. Riley hade tur, som hade Benjamin med sig och dela det med. Oliver och Ruby fick helt enkelt agera stöttepelare åt varandra tills de kom hem igen.
Ruby Johnson
Telefonen snurrade flera varv i den lilla handen med svartmålade naglar. Ruby var uttråkad, hon hatade att åka längre sträckor och hon hade inte direkt någon att prata med. De borde prata med varandra, de borde vara uppspelta och glada, men istället verkade allt vara sammanbitet och nervöst, nytt helt enkelt. För nytt för att ta ut något i förväg, de skulle säkert inte invadera hela välden, men de hade inga planer på det heller. Det enda de ville var egentligen att få det att gå runt genom att göra vad de var bäst på.
Kanske att Jacob och Oliver ville invadera lite mer än de andra, men de skulle säkert nöja sig om de fick sälja en skiva och åka på små spelningar resten av livet.
Ruby la ner telefonen i väskan som stod på golvet framför henne. Det var ingen idé att trakassera Brandon redan, kanske om några dagar, för att se hur han hade det, inte för att ta reda på om han redan ersatt henne, absolut inte.
Riley Johnson
Riley sneglade på Benjamin och flyttade sig sedan för att sitta bredvid honom. Han vände sedan blicken mot en hånfull Jacob som satt med en kortlek för sig själv. Det var svårt att inte provoceras av Jacob, men Riley hade lärt sig att hantera det ganska bra ändå. Utom när han var elak mot Benjamin förstås, då fick han sanera händerna efteråt och samvetet.
”Det är väl inte sant?”
”Vadå?” Benjamin såg oförstående på honom.
”Det Jacob sa, om dina föräldrar”
”Tänker du på det än? Det var ju jättelänge sedan” Benjamin log glädjelöst, men han såg rätt glad ut ändå, imponerande kombination.
”Kom att tänka på det bara”
”Jo det har jag, men… jag vet inte vart, jag träffar dem ibland, men de är pundare, känns inte direkt som föräldrar, jag känner dem inte ens egentligen. Dina då?”
”Vanliga, tråkiga, medelmåttiga” Riley satte på sig solglasögon för att slippa bli bländad av solen. Sedan pillade han lite på fållen till t-shirten.
”Låter inte som så roliga föräldrar, fast min farmor är inte heller så rolig, hon lägger sig tidigt och går upp tidigt och typ, matar fåren och dricker kaffe” Benjamin skrattade lite och log fånigt.
De satt där bredvid varandra och tittade ut genom fönstret, de borde vara framme snart. Riley var stel i benen och ville bara gå av bussen som körde i varenda grop som fanns på vägen. Det hoppade ständigt till och fick Riley ständigt behöva byta till en bekvämare ställning.
”Är det långt kvar?”
”Jag vet inte, inte så långt kanske”
Riley såg sammanbiten ut när han började gå fram och tillbaka i bussen. Varje gång det hoppade till fick han greppa tag i något för att inte ramla åt alla håll som gick.
”Sätt dig istället” Oliver tog av sig hörlurarna och såg road ut när Riley slog pannan mot ett ryggstöd. Riley satte sig ned och tog hörlurarna från Oliver, han satte dem på sig och gungade med lite till musiken. Han hann inte lyssna så mycket innan Oliver slet av dem så öronen nästan följde med.
|
|
|
|
