I en annan av världar part 7 |
Adam
”Hur fan tänker ni egentligen?”, frågar jag och flinar mot min syster och hennes nyblivna flickvän.
”Vadå? Vi bara chillar, Adam, vi bara chillar”, svarar Hanna och drar ett djupt bloss på sin cigarett.
Ylva ligger raklång över min lillasysters säng, iförd en av hennes nerklottrade tröjor och röda stuprör, och försöker balansera ett glas Cola på sin platta mage.
”Ska ni leva på cigg och Cola Light?”, frågar jag skeptiskt. ”Det är i alla fall det enda jag sett att ni har härinne och ni har ju inte lämnat övervåningen sedan igår.”
Hanna stegar lite teatraliskt fram till mig och lägger en hand på min axel.
”Klockan är bara fem på tidiga eftermiddagen och vi har all tid i världen.”
Jag suckar åt henne, hon ger mig en hastig puss på kinden.
”Det jag tänkte säga, Hanna, var i alla fall att vår käre far ringde mig förut och frågade om vi kommer upp till honom nästa vecka och stannar några dagar.”
”Du kan hälsa vår käre far att jag har ett alldeles för hektiskt liv för att hinna med sådant slöseri med tid”, säger hon och svassar tillbaka till sägen.
”Du lämnar ju knappt ditt rum”, påpekar jag.
Då hör jag hur mamma ropar på mig så jag lämnar tjejerna och springer ner för trappan.
Lasse sitter i vardagsrummet och läser Expressen och ser ovanligt butter ut, för han harklar högt och tillgjort när jag går förbi honom.
”Adam, följ med här”, nästan viskar mamma som står i köket beredd att gå ut genom dörren.
Lite förundrad sticker jag fötterna i ett par tofflor och skyndar efter henne.
Hon räcker mig en av sina röda Prince och ser bekymrat på mig.
”Hallå, vad är det?”
Mamma tänder sin cigg och ger mig tändaren, tar några bloss innan hon börjar prata.
”Tar du droger, Adam?”
Jag blir alldeles chockad av hennes fråga, mest på grund av att jag nog aldrig hört henne använda en sådan hård ton förut.
När hon öppnar munnen brukar det annars alltid höras en ganska melodisk, berusad stämma.
”Varför tror du det?”
Hon lutar sig lite närmare, pratar lågmält som om hon är rädd att någon ska höra henne.
”Lasse hittade en liten påse med något grönt när han dammsög i ditt rum igår, så han är inte så glad nu. Jag ville egentligen inte ha det här snacket med dig, för jag litar på att du kan hantera vad du nu än håller på med. Men hellre jag än han, eller hur?”
Mamma använder fortfarande samma hårda ton och det gör mig lite rädd.
För det första eftersom att jag genom åren blivit beroende av röka, och för det andra är det min största inkomstkälla.
Annars skulle jag inte haft mycket mer än studiebidraget att leva på varje månad och det hade jag fan inte klarat av.
”Alltså, morsan...”, börjar jag och försöker låta så övertygande som möjligt. ”Jag har tagit en del grejer, det tänker jag inte ljuga om. Men det var längesedan nu, jag har tagit mig ur skiten.”
Min mamma Maria nickar och rycker lite på axlarna, fimpar sin upprökta cigg.
”Som sagt, jag litar på dig. Och Lasse får köpa det.”
Det verkar inte vara någon fara, men jag får ändå en klump i halsen.
Och jag blir så skraj att jag kör i ilfart hem till Josef på Dalaberg och beklagar mig för honom.
Men han lyckas lugna ner mig lite, bjuder mig på en spliff och säger att han precis fått in ett lass Svart Afghan som vi garanterat kommer att få några lax för.
Då känns det mycket bättre.
Josef är på partyhumör så vi bjuder dit Lina och två andra brudar som vi känner lite flyktigt och spelar klädpoker hela kvällen.
Med min fina Lina och Josef vid min sida finns det inga bekymmer längre, i alla fall känns det så.
Men jag vet inte om jag ska skratta eller gråta åt att jag, Linnea och Ylva troligtvis aldrig kommer att bli trion vi alltid varit igen.
Lina och Josef är helt underbara, men kommer dom någonsin att kunna fylla tomrummet som uppstod i mig när mina barndomsvänner försvann?
Julinatten blåser stilla vindar på mig där jag står på Josefs balkong och ser ut över Dalaberg.
Det enda som hörs är lågmälda röster inifrån lägenheten och bilar som kör förbi ute på stora vägen.
Vi har precis avslutat klädpokern som Alexandra förlorade, men jag är fortfarande bara iförd boxershorts.
Jag drar upp mitt Levelpaket ur resåren på mina kalsonger och tänder en cigarett, funderar lite på vad Linnea och Ylva gör just i detta nu.
Det här är lite läskigt, för när vi fortfarande var vänner och allt var som vanligt kunde det ibland gå veckor utan att jag träffade dom och jag tänkte inte så mycket på det.
Men nu tänker jag på dom nästan varje vaken minut, och det gör ont i bröstet.
Så fort jag har rökt upp min cigg återvänder jag in i lägenheten och slår mig ner i soffan bredvid den halvnakna Lina.
Trots att hon sitter ner dansar hon lite vilt till Suzie Quatros The Wild One på Soundtracket till filmen The Runaways, skivan som Alexandra och Annie hade med sig.
Lina är verkligen skitsnygg i sin sexigt gräddfärgade bh med tunna, svarta ränder och jag kan bara inte låta bli att kyssa hennes mjuka läppar.
”Bli inte alltför intima nu!”, hojtar Josef som sitter på golvet i bar överkropp. ”Det är faktiskt två tjejer till här ikväll och vi vill inte att dom ska känna sig utanför.”
Jag släpper min flickvän och flinar åt honom, öppnar en av starkölen som står på soffbordet.
”Och vad tycker du att vi ska göra åt det då, Josef?”, frågar Lina lite busigt och reser sig ur soffan samtidigt som skivan byter spår till Cherry Bomb.
Hon ger Annie en blick, drar upp henne från golvet och börjar dansa lite sexigt med henne.
Josef jublar och applåderar, jag blir alldeles till mig när jag studerar dom två tjejerna som rör sig i takt till musik endast iförda underkläder.
Annies blonda hår med svarta slingor fladdrar i fartvinden, Lina lägger händerna på hennes kurviga höfter och smiskar till henne lite snabbt utanpå dom svarta spetstrosorna.
”Oh yes, spank that bony ass!”, säger Josef imponerat.
”Jag vet inte om jag håller med om att mitt ass är så himla bony”, säger Annie när låten är slut.
Hon sjunker ner till Josefs nivå och lägger hans hand på sin rumpa.
Jag kan inte låta bli att skratta åt hela scenen och även Alexandra verkar ha svårt att låta bli.
Det finns en komisk sarkasm över det hela som egentligen återspeglar hela mitt och Josefs sätt att umgås med folk.
Så när You Drive Me Wild börjar ljuda ur högtalarna hoppar även jag upp ur soffan, drar upp Josef och svänger runt med honom över hela golvet.
Han gapflabbar hela tiden så att han håller på att tappa andan, men jag fortsätter svänga runt honom tills Alexandra tar över och jag går bort till Lina och Annie som fortfarande dansar med varandra.
Linas nakna hud är väldigt len under mina handflator när jag ställer mig bakom henne och lägger handen på hennes lår.
Hon vänder sig om och kysser mig passionerat, håller om min nakna överkropp.
”Vet du hur otroligt snygg du är, Adam?”
”Klart han vet!”, svarar Josef i mitt ställe. ”Han är ju fotbollsspelare.”
Mitt fotbollsintresse är inte sådär jätteallvarligt längre, och Josef vet att jag slutade spela för över ett år sedan.
Nu för tiden är jag bara med som funktionär på en del matcher för att det är kul, men visst, min kropp är ganska vältränad och det vet jag om.
Med jag är inte direkt den skrytsamma typen.
Och tar jag hand om min kropp nu för tiden? - Nej, inte direkt.
Vi partar hos Josef till långt in på natten och sedan tar jag och Lina bussen hem till henne runt klockan två.
”Har du några planer i sommar som jag kanske borde känna till?”, frågar hon när vi ligger bredvid varandra i sängen och försöker sova.
”Det tror jag inte. Eller, just det... Nästa vecka ska jag åka upp till pappa några dagar, har inte träffat honom sedan min födelsedag i mars.”
Hon stryker mig lite lätt över armen och jag ryser av hennes beröring, och det är en väldigt behaglig rysning.
”Du kanske vill följa med?”
Jag hinner inte riktigt tänka igenom frågan innan den sipprar ur min mun, men det känns verkligen som en helt rimlig idé att ta med Lina, hon är ju ändå min flickvän nu, och har egentligen varit det i ungefär tre veckor.
”Gärna”, svarar hon efter några sekunders tystnad. ”Jag är lovad tre veckors semester i sommar och då kan jag ju ta en av dom nästa vecka. Om du tror att det är okej för din pappa?”
”Jag ska kolla med honom, men det borde inte vara några problem. Vi ska åka ut till min farmors stuga i skärgården och det är verkligen hur mysigt som helst där!”
”Får jag träffa din farmor då också?”
”Nej, hon dog när jag var fem.”
”Oj, förlåt. Vad tråkigt...”
”Det är ingen fara, jag kände henne inte. Men vi åker om precis en vecka i så fall, nästa måndag.”
Jag ger min fina Lina en godnattkyss och efter en stund sover vi båda djupt bredvid varandra.
Linnea
Jag hinner precis tömma vinflaskans sista röda droppar i min mun innan min mobil börjar vibrera bredvid mig på golvet.
Med lite skakiga rörelser släpper jag flaskan som rullar iväg över det ljusa parkettgolvet och greppar mobilen.
Ett mobilnummer jag inte har inlagt och inte känner igen visas på skärmen så jag trycker lite nyfiket på svara-knappen.
”Hallå, vem pratar jag med?”
Jag sluddrar lite på rösten, lite för mycket.
Men det är väl inte så konstigt med tanke på att jag just hällt i mig en flaska trettonprocentigt rödvin på mindre än en timme.
”Är det Linnea?”, hörs en ganska så välbekant röst i luren.
”Ja, jag är jag. Vem är du?”
”Det är Mia. Jag hör nästan inte vad du säger... Är du full?”
Jag lägger mig ner på mage på det svala golvet och sätter upp fötterna på väggen.
Som tur är har jag låst dörren till mitt rum för hela familjen är hemma.
”Ja, jag antar det. Vinet är slut i alla fall.”
”Ehm, okej”, säger Mia fundersamt. ”Förlåt om du tycker att jag ringer för sent, jag ville mest bara kolla om du fått ett sms från Rosie och i så fall be dig att ignorera det.”
”Vadå, sent? Är det sent?”
”Ja, eller, klockan är halv tolv. Men har du fått något sms?”
Jag behöver inte ens tänka efter, jag minns varje ord av Rosies sms som jag inte svarade på.
”Hej, sexiga du. Jag saknar dig redan! Synd att det inte blev något mer av mellan oss..hade nog varit intressant. Du är så himla fin, Linnea... Pussar från Rosie”
”Ja, igår. Men varför bryr du dig om det? No offence, alltså, jag bara undrar.”
”No offence taken. Jag är bara så himla trött på att min utåt sett så perfekta lillasyster manipulerar både tjejer och killar till höger och vänster och sedan slänger bort dom när hon är nöjd. Jag vill inte att det ska hända dig. Du har ju till och med flickvän, sa du inte det?”
Telefonen glider ur min hand när jag börjar dunka huvudet i golvet och jag kan höra Mias avlägsna röst genom dimman.
”Nej, Mia, jag har inte flickvän längre. Tack vare Rosie”, säger jag och tar upp telefonen igen.
Det är tyst på andra sidan luren, bara Mias andhämtning hörs en bra stund.
”Eller nej, jag menar...tack vare mig själv.”
”Linnea, vill du träffas och prata?”, frågar hon efter ytterligare en stunds tystnad. ”Du verkar inte alls må så bra.”
”Vadå, nu?”
”Ja, om du vill. Jag vill göra något för dig om jag kan.”
Jag tänker efter en stund, drar håret för ansiktet med min fria hand och känner en svag doft av mitt vaniljschampo, tänker att jag vill inget hellre än att vara hos Mia precis just nu.
”Snälla, kom och hämta mig. Jag är alldeles för full för att gå.”
”Självklart! Var bor du någonstans?”
Nu blir det jobbigt igen, för jag vet inte vad mamma och pappa skulle säga om en främmande bil kom och hämtade mig mitt i natten.
”Kör till Trestads Trafikskola, jag får klara av att gå dit. Fem hundra meter, liksom.”
”Okej, jag åker direkt, Linnea. Lova att ta det lugnt!”
Vi lägger på och jag lyckas med viss ansträngning ta mig upp från golvet.
Det snurrar ganska rejält i min skalle, men jag blinkar några gånger och kämpar för att behålla fokus.
Jag drar på mig ett långt, vitt linne, ljusblå jeans och en lila luvtröja.
Sedan sliter jag åt mig mobilen, slänger ner den i min handväska och lämnar huset så tyst jag bara kan.
En kopp te i Mias soffa, och jag känner mig lugn inombords trots att alkoholen fortfarande snurrar runt i min kropp och sjunger i mina öron.
Hon har lagt in en gammal skiva med Sophie Zelmani i sin cd-spelare och varenda liten textrad går in i mitt hjärta, det chockar mig att jag uppfattar orden så bra.
Speciellt en låt, jag läser på fodralets baksida att den heter Nostalgia, berör mig oerhört.
Men den får mig att tänka på både Ylva och Adam så otroligt mycket att jag ber Mia byta låt, och hon gör det utan att fråga varför.
Vi har inte sagt så mycket sedan vi kom hit, men egentligen känner jag verkligen att jag vill prata.
Jag har inte pratat ut om det här med någon än, och jag skulle nog utan tvekan behöva det.
”Var är Rosie?”, är ändå det första jag säger, trots att det inte har någonting med något att göra.
Men hon har inte synts till sedan vi kom in i lägenheten för snart en halvtimma sedan, och jag undrar ju faktiskt.
”Hon åkte till Danmark i morse med ett gäng kompisar”, säger Mia och ger ifrån sig en lätt suck.
”Men det är väl kul för henne?”
”Jo, men jag undrar när den bruden ska ta tag i sitt liv på riktigt. Det här är hennes andra så kallade ‘sabbatsår’ efter gymnasiet, och jag börjar bli ganska less på att ha henne snyltandes på mig hela tiden..”
”Men era föräldrar, då? Kan hon inte bo hos dom istället?”
”Det skulle hon väl kunna göra, men dom jobbar som auktoriserade kändisfotografer i USA och vill helst inte heller ha henne hängande över sig. Men det är dom som står för hennes del av hyran, resten av utgifterna står jag för med min lilla kassörskelön från Coop.”
Jag föreställer mig Mia i sitt långa, vinröda hår och en ljusblå skjorta med Cooploggan, ler lite för mig själv.
”Men allvarligt talat, Linnea, vi skulle ju prata om dig... Hur mår du, egentligen?
Hennes ögon glimmar till i skenet från dom levande ljusen på soffbordet och jag känner hur orden plötsligt bara rinner ur mig.
Jag som annars brukar ha så svårt att formulera mig babblar på som värsta papegojan.
På en knapp timme får Mia min version av min och Ylvas vänskap och hur jag egentligen känner inför att vi plötsligt blev ihop.
Ord och formuleringar av känslor jag inte ens erkänt för mig själv forsar ur min mun och in i Mias öron.
”Så, låt mig sammanfatta..”, säger hon efter att ha suttit tyst en lång stund. ”Du och Ylva har varit bästisar nästan hela livet, tillsammans med Adam som alltid varit kär i dig. Sedan blir du ihop med honom, kommer på att du är förälskad i Ylva, blir ihop med henne och kommer på att ni inte funkade ihop. Eller?”
”Ja, ungefär så. Om man vill göra en väldigt lång historia kort.”
Mia studerar mig en stund med sina glimmande ögon, lutar sig lite närmare mig och ler enkelt.
”Men det är väl inte hela världen? Folk blir ihop och gör slut varje dag för att dom trodde att dom skulle passa ihop men sedan inte gjorde det! Du kan ju inte rå för det, Linnea.”
”Nej, men jag hade kunnat hantera det på ett bättre sätt. Jag skulle ha pratat med henne istället för att låta mig fångas in av Rosie och göra allt till ett jävla helvete..”
Våra tomma tekoppar vinglar till när jag slår knytnäven i Mias soffbord och gör en grimas.
”Det håller jag med dig om. Men min kära lillasyster är en liten förförerska. Har alltid varit och kommer alltid att vara.”
Någonting med Mias ansiktsuttryck och ögon, eller kanske är det hennes röst när hon pratar, får mig att rodna en aning.
Jag fingrar lite på en mörklila soffkudde och blickar ner i golvet någon minut, ser sedan upp på henne.
”Varför är du så snäll mot mig? Mia?”
Hon tar min hand, stryker varsamt med sin tumme över handryggen.
”Jag bryr mig om dig. Och jag kan inte riktigt svara på varför, jag bara gör det.”
Jag rodnar igen och lyckas med viss ansträngning slita blicken från den otroligt vackra kvinnan bredvid mig i soffan.
”Linnea, jag förstår att det känns helt förjävligt att du troligtvis har förlorat din bästa barndomsvän...”
”Tror du också att jag har förlorat henne? För alltid?”
”Jag vet inte... Men du kommer att klara dig, jag vet det.”
”Du känner inte mig, Mia. Jag vet inte vem jag är utan Ylva...hon har liksom funnits där så länge jag kan minnas.”
”Okej, du vet inte vem är du är utan henne, men du vet ju i alla fall vem du var när du verkligen var med henne och att det inte var någon som du tyckte om att vara. Hur kan du då vara så säker på att den du kommer att bli utan henne inte är så mycket bättre än den du var med henne?”
Det känns plötsligt som om en sten lyfts från mitt bröst trots att tårarna är på väg ut.
”Du har rätt. Varför ska jag låta mig gå i tusen bitar på grund av henne? Det finns ju en hel värld därute med hur många snygga tjejer som helst!”
Jag slår ut med armarna och börjar hoppa upp och ner i soffan, känner mig plötsligt alldeles uppskruvad.
”Mia, du tror väl att jag skulle kunna få en del tjejer om jag ville? Jag vet att jag inte är ful.”
”Du är verkligen inte ful någonstans”, säger hon och ler lite förvirrat. ”Jag kan ta med dig ut så att du får träffa några av mina kompisar, jag känner andra tjejer i din ålder. Och så kan jag hjälpa dig att styla upp dig lite.”
”Vadå, styla upp mig? Sa du inte nyss att jag är snygg?”
”Du är hur snygg som helst, Linnea, men du ser ganska så...hetero ut. Ta inte det där fel. Men om du nu är ute efter tjejer så måste du ge dom det dom vill ha.”
”Okej, jag fattar vad du menar”, nickar jag instämmande. ”Du kan få klippa mitt hår!”
”Visst... Men först ska vi sova. Vill du ta Rosies säng?”
”Helst inte, men bredvid dig ligger jag gärna igen.”
Ylva
Mamma ser granskande på mig över bordet.
Jag vet själv att jag ser rätt sliten ut, att jag inte riktigt liknar mig själv, men måste hon stirra så på mig?
Det är första gången jag är hemma sen festen, alltså för första gången på fyra helvilda dagar med Hanna.
”Du bara..Ylva!”
Hon slår ut med armarna.
”Du har inte ens..vems är dom där..kläderna?”
Jag suckar djupt.
”Det är Hannas. Adams systers.”
”Vänta..”, säger mamma och viftar lite med handen. ”Din barndomsvän Adam?”
”Ja.”
”Varför har du hans systers kläder på dig?”
”Jag..kunde inte ha samma kläder i fyra dagar?”
”Min egentliga fundering är ju varför du ens varit borta i fyra hela dagar.”
”Jag har varit hos Adam..”
Jag kan inte gärna berätta för mamma att vi först gick dit på fest, jag och Linnea, och att vi sedan gjorde slut, att jag träffade Hanna och att vi..att vi numera är tillsammans.
Mamma skulle inte fatta ett dyft ändå.
”I fyra dagar? Du brukar varas hos Adam max några timmar!”
”Jag var med hans syster också..”, säger jag. ”Vi har lärt känna varandra bra nu, jag och Hanna..”
Mamma ser inte det minsta glad ut för min skull.
”Ett litet sms skulle suttit fint”, fräser mamma. ”Eller så kunde du svarat när jag ringde!”
Jag stirrar ner i köksbordet.
”Förlåt..”
”Gå och ta en dusch, ta på dig ordentliga kläder..bara..det är mat om en timme.”
Medan jag går upp för trappan drar jag av mig Hannas gråa, slitna linne och trasiga, röda stuprörsjeans.
Okej, jag kanske inte är mig riktigt lik, men jag mår ju bra!
Är inte det vad som spelar roll? Att jag trivs?
Äsch, det spelar ingen roll. Jag ska träffa Hanna sen igen och då är det ingen som dömer mig.
Men jag tar ändå en dusch och klär på mig rena kläder.
Fast innan jag sätter på mig min svarta t-shirt med tryck klipper jag av ärmarna och river lite i den så att den ska få ett lite rockigare utseende.
Mamma ser lite gladare ut när jag kommer ner för trappan och sätter mig ner mittemot henne vid köksbordet ännu en gång, nu för att äta middag.
Jag slevar upp kyckling och ris på min tallrik, börjar äta.
”Måste varit skönt att få fräscha upp sig lite.”, säger mamma, och inom mig börjar irritationen pyra åter igen.
”Mm”, mumlar jag för att inte råka säga något dumt.
En lång stund är det tyst mellan oss, jag vet inte vad jag ska säga och mamma verkar känna likadant.
”Jag ska gå igen efter maten.”, säger jag tillslut, för det måste bli sagt. ”Jag ska träffa..jag ska ut.”
Mammas ögon smalnar.
”Kommer du hem idag?”
”Troligtvis inte.”
Hon nickar kyligt och reser sig hastigt upp, ställer sin halvfulla tallrik på diskbänken och går.
Jag ser sorgset efter henne.
Det här känns inte alls bra..
Skulle hon må bättre om jag berättade om Hanna?
Ja, inte att hon är lite av ett lesbiskt, knarkande freak kanske..men att hon är min flickvän?
Och att det är dit jag ska?
Antagligen.
Mamma vet inget om Hanna, så för henne skulle det inte vara någon big deal att det är just Hanna det handlar om.
Jag föser undan min tallrik och reser mig upp för att följa efter mamma.
Hon har satt sig i soffan och stirrar envist på tvn, det är reklam för tillfället, vägrar se på mig.
Jag sätter mig i fåtöljen snett mittemot henne och ber henne lyssna på mig.
”Mamma..jag ska till Hanna. Jag ska inte ut och röja eller så..och det är med henne jag varit dom senaste dagarna..”
Mamma säger inget, ser fortfarande på tvn.
”Mamma, lyssna då! Jag försöker ju förklara och berätta!”
Hon rycker till och ser äntligen på mig.
”Jag och Hanna..åh..vi är tillsammans!”, slänger jag ur mig fort så att jag inte ska hinna ångra mig.
”Som i ett par?”, frågar mamma skeptiskt.
”Men..va? Ja, vad annars? Jag skämtar inte om du tror det!”
”Som i att du är..”
”Lesbisk? Ja, typ.”
”Åh..”
Hon ser lite förvirrad ut.
”Så..du har..ehrm, varit hos din flickvän dom senaste dagarna och ska dit idag igen?”, frågar hon tillslut och låter ganska matt på rösten.
”Precis!”, säger jag och andas ut. Hon verkar inte helt borta, bara lite förvånad.
”Det förklarar..en del.”, säger hon sakta och ser på mig, det ser ut som om hon försöker intala sig själv att det verkligen är hennes dotter som sitter där i fåtöljen, inte någon lesbisk galning med trasiga jeans.
Eller åtminstone att den lesbiska tjejen i trasiga jeans är hennes dotter.
Inte för att jag är klädd så nu, men jag vet nog vad som rör sig i mammas huvud.
”Jag är fortfarande Ylva..”, säger jag tyst och pillar lite på spetsen på min klänning.
”Ja..javisst.”
Det finns en viss kyla i mammas röst som berör mig illa, som jag inte känner igen, men jag antar att hon måste få vänja sig vid tanken..
”Jag går nu då..”, säger jag, trots att jag inte ska träffa Hanna förrän om en och en halv timma.
Jag står inte ut med kylan som mamma utstrålar.
”Hejdå.”
Jag går ut i hallen och drar på mig Hannas kängor, slänger en skinnjacka över axeln.
Linneas skinnjacka, för att vara exakt, men glöm att hon får tillbaka den nu.
Jag kommer inte ihåg att hon glömt den här, men det spelar ingen roll.
Den är inte så jättetjock och passar sig rätt bra om sommarkvällen blir lite kylig.
Jag smäller igen dörren bakom mig när jag går.
Hanna möter mig på Harrys uteservering vid utsatt tid och slänger sig ner i en av stolarna mittemot mig.
Jag tar en djup klunk av min starköl, min femte, och ser på henne över glaset.
”Här har vi någon som är lite bakom örat.”, säger Hanna roat. ”Försöker du supa mig snygg?”
”Nä fan, men resten av världen behövde snyggas upp lite”, svarar jag, vet att jag sluddrar lite.
Hon böjer sig över bordet och tungkysser mig en lång stund.
”Fungerar det? Blir världen finare av öl?”, frågar hon sedan.
”Nä. Skitöl.”
”Det är inte ölens fel, skulle jag gissa på.”, svarar Hanna och ser lite borta ut. ”Ibland bara dricker man för att man tror att det hjälper.”
Jag antar att hon tänker på sin mamma, och jag skäms plötsligt för ölen i min hand.
”Äsch, jag ska ändå inte ha mer.”, säger jag och gör en ansats att ställa ner ölglaset på bordet.
Snabb som en vessla tar Hanna det ifrån mig och halsar resten av innehållet, det går så fort att jag knappt hänger med.
”Nä, babe, ska vi dra?”
På bordet står mitt glas, tomt, och jag nickar.
Hanna lägger armen om mig och kör ner handen i min jackficka..
Tillsammans går vi ned längs kungsgatan, närmar oss hamnen.
När vi kommit en bra bit förbi museet stannar Hanna och drar ner mig i gräset.
”Öl?”, säger hon skeptiskt och drar upp ett ciggpaket ur sin jeansficka. ”Du trodde väl ändå inte? Det finns bara en sak som sätter världen i brand, om det nu är färg man suktar efter.”
Jag blir inte allt för förvånad när det är en spliff hon sätter mellan läpparna och tänder på med ett njutningsfullt ansiktsuttryck.
När hon tagit några bloss räcker hon över den till mig.
”Vill du ha? Eller har du fått så det räcker med öl?”
”Äh, lägg av.”
Jag drar några djupa bloss, håller andan för att riktigt få i mig haschet, blåser ut.
Och nog blir vattnet i ån lite blåare, den rosaröda skyn lyser stark för mig, för oss, som om någon faktiskt satt världen i brand.
På måndagen ringer Hanna mig tidigt på morgonen och orden forsar ur henne.
Jag är trött och hör inte ett ord av vad hon säger.
”Va?”, frågar jag slött.
”Förlåt, väckte jag dig?”
”Ehm..va..ja, men det är okej. Vad sa du?”
”Jag sa..äsch, har du lust att komma bort från Uddevalla ett tag?”
”Hur menar du?”
”Min Pappa. I Stockholm.”
”Vad är det med Glenn?”
”Ja, men du vet ju att Adam och Lina åker upp till honom senare idag. Han frågade när det bestämdes om jag ville med, men jag sa nej. Men kanske..vi kanske kan åka?”
”Du, Hanna, jag kommer över. För du är vaken och uppe, antar jag?”
”Jadå för fan, jag lyssnar på musik och dansar runt lite för mig själv här borta.”
I bakgrunden kan jag höra California Paradise från soundtracket till The Runaways.
”Vi ses om en stund då..jag ska bara..öh, mamma kan nog köra. Jag messar innan jag är framme.”
”Okej. Och babe, skynda dig.”
Hon klickar mig och jag sätter mig upp, sträcker på mig ordentligt.
Solen lyser in genom fönstret och det känns stärkande att ha den i ryggen när jag klär på mig och drar en borste genom mitt axellånga, svarta hår.
Onödigt egentligen, eftersom det första jag gör när det är urkammat är att tupera det så att det inte ska ligga så platt och tråkigt.
Jag tar inte så mycket smink, bara lite eyeliner och mascara.
När jag sedan går ner i köket för att ta något snabbt att äta springer jag in i mamma.
”God morgon!”, säger hon förvånat. ”Uppe med tuppen, ser jag. Hur kommer det sig?”
”Hanna ringde och väckte mig”, svarar jag och hyvlar några ostskivor till min fullkornsmacka.
”Och nu ska du dit?”
”Mm. Snälla, snälla mamma...kan du..”
”Ja, jag kör dig. Om du skyndar dig.”
Jag ler tacksamt och proppar in mackan i munnen, sköljer ner den med ett glas mjölk.
”Vänta, jag ska bara borsta tänderna.”, säger jag när mamma går ut i hallen och börjar klä på sig ytterkläderna.
Jag skyndar mig så mycket jag kan, men mamma står ändå och trampar otåligt i hallen när jag kommer ut från badrummet.
”På med skorna, vi måste åka.”
Jag kör ner fötterna i kängorna och skyndar efter mamma ut i bilen.
”Varför har du så bråttom?”, frågar jag när vi backar ut från utfarten.
”Ylva, vet du vad klockan är? Jag börjar jobba om tjugo minuter.”
Jag slänger en blick på den digitala klockan på instrumentbrädan.
Den är inte mer än tjugo i sju på morgonen.
Jag börjar skratta högt.
”Vad är det med dig nu då?”, frågar mamma.
”Jag vet inte”, fnissar jag, antagligen jävligt övertrött. ”Men jag känner verkligen ingen annan än Hanna som skulle ringa och väcka mig klockan sex på morgonen.”
Mamma säger inget, men jag kan se att hon ler lite.
När hon svänger in vid den stora villan på Gustafsberg ger jag henne en snabb kram och hoppar ur bilen.
Okej, jag tänker inte ringa på, så dum är jag inte. Jag får smsa eller ringa Hanna.
Men jag behöver inte tänka så mycket på den saken, för ytterdörren öppnas och där står hon.
Hon vinkar och jag springer över gräsmattan för att möta upp henne.
Innan jag hunnit fram har hon stängt dörren bakom sig och tagit ett skutt över grusgången, landat i det daggvåta gräset.
Hon är barfota, klädd i endast ett knälångt linne.
”Hej”, säger hon varmt och slänger sig i min famn, slår både armar och ben om mig.
Jag tappar balansen och vi ramlar ner i gräset båda två, det är blött och kallt under mig.
”Galning”, svarar jag och vi kysser varandra ivrigt en lång stund.
Sedan sätter vi oss upp.
”Hanna, darling, varför ringer du mig klockan sex på morgonen?”
”För att..”
Hon ser fundersam ut.
”Jag saknade dig. Och så har jag en idé.”
”Kan vi ta den idén inomhus?”
”Va? Ja, förlåt. Jag mosar ju dig här.”
Hon kliver av mig och vi reser oss upp.
”Nu får du hoppa långt”, säger Hanna och tar min hand. ”Ett..två..tre!”
Vi kastar oss från gräsmattan till stentrappan och vi båda skrattar hysteriskt.
”Varför hoppar vi?”, flämtar jag.
”Det låter om vi går i gruset.”, säger Hanna och jag ser på henne.
”Och det gör inte vårt hoppande, skrattande och skrikande?”
Hon rycker på axlarna och ler, öppnar dörren.
Så tyst vi kan smyger vi upp för trappan, och väl inne på Hannas rum sliter hon av mig mina daggvåta kläder.
”Sådär”, säger hon nöjt när jag sitter i bara trosor på hennes sängkant.
”Att ha på sig kläder hos dig är inte direkt något som tillhör vardagen.”, skrattar jag.
”Nej, men vi föddes nakna, eller hur?”
”Well..ja..eh?”
”Vi ska sova lite, så kryp ner nu. Jag har inte sovit på hela natten, jag behöver dig bredvid mig.”
Jag blir varm inombords när de väldigt ärliga och känsliga orden slipper ur Hanna.
Hon verkar komma på sig själv och ser lite förlägen ut, men jag kysser hennes kind.
”Du dog inte den här gången heller.”, säger jag.
”Nej..”, säger hon sakta och lägger sig ner bredvid mig. ”Jag gjorde inte det. Och när jag ändå håller på..kan du kanske..äsch..alltså, hålla om mig?”
Jag lägger armarna om henne, och snart sover Hanna djupt med läpparna mot min hals, som om hon är på väg att kyssa den.
Jag somnar strax därefter.
Klockan är halv elva när Hanna ruskar liv i mig igen.
”Upp, upp, upp och hoppa!”
”Vad får du all din energi ifrån?”
”Hemligt.”
”Men..ja, okej.”
”Lyssnar du noga på mig nu?”, frågar Hanna allvarligt.
”Ja, ja.”, svarar jag och tänder dagens första cigg.
”Adam och Lina ska ju åka upp till pappa i Stockholms skärgård till..”
”Er farmors sommarstuga, jag vet.”
Hon ser förvirrad ut en stund innan hon fortsätter.
”Jag glömmer ibland att du funnits här hela mitt liv i princip, att du vet nästan allt om Adam och vår familj..Hur som helst, vad säger du om att dra dit en vecka?”
”Till Stockholm?”
”Ja! Vi slipper Uddevalla och kan göra precis ingenting långt ute i skärgården, bara chilla..”
Jag tänker efter.
Vad har jag att förlora på det? Mamma skulle säkert säga ja, Adam är där och jag skulle ha en helskön vecka med min tjej. Det enda vore..nej, Linnea är inte med i leken längre. Jag ska inte tänka på henne mer, och dessutom är hon, om jag tänker efter, ännu en bra anledning att dra till Stockholm.
”Kör till.”
Hanna ser forskande på mig.
”Seriöst? Du är på?”
”Visst, vi drar.”
”Skönt att du sa ja, jag har kollat upp biljetter och vi kan åka redan imorgon. I sådana fall är vi framme på eftermiddagen någon gång.”
”Beställ”, ler jag och Hanna kysser mig glatt, börjar knappa in nödvändig info på sin laptop.
”And..done!”, säger hon och ställer ifrån sig datorn.
”Vi ska till Stockholm”, säger jag och gränslar henne. ”Vi ska bort från pissiga Uddevalla!”
”Jag vet! Du och jag, babe, du och jag.”
Hennes händer smeker mina lår och upp längs med min midja.
”Vi ska bada, Ylva, och sen ska vi ligga nakna och soltorka på klipporna. Sen ska vi röka på i smyg och sitta i ett träd och se ut över vattnet..”
Hon ser drömsk ut.
”Ska vi..ska vi klättra i träd?”
Hon rycker till och stirrar på mig.
”Tekniskt sett måste man väl göra det om man ska kunna sitta i ett men..”
Vi skrattar och hennes händer är kupade om mina bröst nu.
Jag stönar lågt och böjer mig ner för att kyssa henne.
Hon kysser mig hungrigt tillbaka och spänner sig under mig, trycker sina höfter mot min bak.
”Du är så sjukt jävla sexig”, viskar hon i mitt öra. ”Och jag ser verkligen fram emot att spendera en vecka med dig i Stockholm.”
Jag ska precis föra handen innanför hennes trosor när det knackar på dörren.
”Hanna! Kom ut, jag vill prata med dig!”
Till min förvåning är det inte Lasses röst, det är Marias.
Hanna ser förskräckt ut och jag tumlar av henne.
”Vad vill hon mig?”, frågar hon.
Jag rycker på axlarna, Maria är en ganska fåordig kvinna och har i princip aldrig tilltalat mig.
Jag har inte hört henne prata särskilt mycket med Adam heller.
”Vad vill du?”, frågar Hanna, och hennes röst låter lite ynklig, lite rädd.
”Du får komma ner och säga hejdå till Adam! Sen vill jag prata lite med dig.”
”Du får följa med mig.”
”Va? Ner?”
”Ja!”, säger Hanna sammanbitet och slänger åt mig linnet hon hade på sig när vi först sågs imorse. ”Visst vill du säga hejdå till Adam?”
”Men vi ska ju träffa honom imorgon.”
”Men vi hinner inte berätta det nu. Kom!”
Hon tar min hand och öppnar dörren.
Där utanför står Maria iklädd morgonrock, hennes hår är rufsigt och ovårdat och hennes ögon är smått blodsprängda.
”Okej, vad vill du?”, frågar Hanna, hennes röst är stark, men hon trycker min hand hårt.
”Vi tar det efter att vi sagt hejdå till Adam.”
Tillsammans alla tre går vi ner för trappan för att möta upp Adam som står färdigpackad i hallen.
”Hej tjejer!”, säger han och ger oss båda en stor, ganska lång kram. ”Jag kommer sakna er..eller åtminstone dig, Ylva.”
Hanna stöter till honom i sidan med armbågen och jag skrattar.
”Okej då, Hanna, jag kommer väl sakna dig med.”
Hon ler lite och han boxar till henne löst på axeln.
Men det tar inte lång tid innan Lasse kliver in i hallen och syskona Skogs buffande får ett abrupt avslut.
Han ser butter och irriterad ut.
”Jag gillar inte alls det här.”, säger han barskt.
”Vad exakt?”, frågar Hanna, som snabbt tänder till.
”Ska huset lämnas i dina händer när Adam är i Stockholm och jag jobbar?”
Maria ser på sin make.
”Jag är faktiskt också hemma, Lasse.”
Han ignorerar henne totalt, fortsätter att stirra ut Hanna.
”Lasse, jag är säker på att det kommer gå utmärkt.”, säger Adam.
Lasse skakar på huvudet, sätter ett finger i bröstet på Hanna.
”Jag litar inte alls på dig, inte det minsta! Det ska du ha klart för dig, Hanna, att jag känner inte alls för att lämna dig ensam med villan. Du och dina..”
Han tystnar.
Jag sväljer hårt och ljudligt.
”Jag kommer också att vara här..”, säger jag, så högt jag vågar, men ångrar mig genast.
Lasses arga ögon ser plötsligt på mig.
”Lasse, du känner Ylva. Hon är en skötsam tjej.”, säger Adam.
”Nåväl.”, säger Lasse. ”Hejdå Adam.”
Dom skakar hand med varandra och Adam ger mig ännu än kram.
”Starkt jobbat, tjejen.”, viskar han innan han släpper mig.
Sedan försvinner han ut genom dörren, och kvar i hallen står jag, Hanna, Maria och Lasse.
Ingen perfekt match, kanske.
”Ska inte du vara på jobbet förresten?”, frågar Hanna Lasse, hennes röst dryper av hånfullhet. ”En måndag klockan elva?”
”När, var och hur jag jobbar angår inte dig. Jag har annat för mig ibland. Inte för att du har med det att göra!”
”Du ska väl äta chilikorv och agera pösmunk”, muttrar Hanna, men jag drar lite i henne för att få henne med mig ut.
”Kom med, du behöver luft.”, säger jag och hon nickar.
Vi går ut precis i tid för att se Adams bil försvinna runt ett hörn.
”Fan, det är för att jag vet att vi också åker imorgon som jag stod ut därinne”, säger Hanna. ”Och shit, Ylva, att du vågade öppna munnen inför Lasse. Det är min tjej det!”
Hon ger mig en kyss och tänder sedan en cigg till mig, och en till sig.
Vi röker dom under tystnad, Hanna verkar försjunken i tankar.
Och hellre det än att hon skakar av ilska.
”Nej, vet du vad”, säger Hanna och fimpar sin cigarett mot husväggen. ”Jag tror det är dags att berätta att vi också sticker.”
”Jag antar det.”
”Och du måste hem. För att packa. Gå nu direkt, kom tillbaka snart. Jag har en fight jag måste ta.”
”Vad menar..?”
”Gå, Ylva. Vi ses om en stund.”
Hanna kramar min hand, ger mig en snabb kyss och försvinner tillbaka in i villan.
Jag ser en lång stund på den stängda dörren, förstår inte riktigt.
Men mamma kommer direkt när jag ringer och i bilen hem berättar jag för henne om Stockholm.
”Jamen, det låter ju jättetrevligt!”, säger hon när jag berättat klart. ”Så svartsjuk du var när du var mindre och Adam åkte upp..äntligen kommer du dit, va?”
Jag skrattar med min mamma, tänker ta vara på varje sekund med henne tills jag åter är hos Hanna.
|
|
|
|
