När ska livet ta en ny vändning? Del 14 |
Valedale:
Avalon tittade noga på det blåa pulvret.
"Jag tror jag inte sett något liknande förut. Och det här fanns på strandkanten?" Undrade han och tittade på mig. Jag nickade.
Jag satt i Avalons kök med en rykande tekopp i handen, jag hade inte rört det alls utan tittade mest ner på botten av koppen och såg på hur resterna från teet åkte runt.
Avalon reste sig upp och gick in till vardagsrummet och kom tillbaka med en prästkrage. Han satte den i en ny vas med vatten, lyfte upp det blå pulvret med en pincett och blåste pulvret över prästkragen. Prästkragen som nyss stått upp i vasen blev hängande och blombladen vek sig inåt mot din gula kärna.
"Hm..." Elisabeth och jag väntade spänt på att få höra han säga något.
"Kanske du kan tala om för oss vad det är?" Undrade Elisabeth som stått bredvid honom när han utfört handlingen.
"Pulvret är i någon form av Kloroform." Sa han lågt.
"Är inte det oftast grönt? I mitt lager har jag kloroform, men det använder jag mest till mina växter." Sa Elisabeth.
"Jo, det är ju det, men detta är något starkare än det. Jag vet inte hur man kan ha framställt det till blått, men det måste vara en mutation av något sätt. Var det mycket blått pulver på stranden?"
"Nej, detta är det lilla jag fick ihop när jag var där." Sa jag och ställde ifrån mig tekoppen och även jag petade lite på blomman som fortfarande såg ut att sova.
Elisabeth knäppte med fingrarna.
"Narkos?" Hon såg frågande på Avalon. "Du har själv narkos i pulverform, men det är vitt." Log hon. Avalon funderade en stund innan han sen också kom på det.
Han och Elisabeth gick in till vardagsrummet och jag följde efter dom. Han öppnade ett vitt vitrinskåp som stod bredvid ett av fönsterna och letade igenom massa flaskor som stod överallt. Han flyttade på lite flaskor tills han fick fram ett litet rör som innehöll, vad jag kunde se, vit sand.
Han plockade med sig en till prästkrage från en vas och vi gick alla in i köket igen och han ställde ner blomman i en ny vas. Han öppnade korken försiktigt och höll den framför prästkragen och blåste lätt. Den vita sanden träffade den magnifika prästkragen, som nyss stått uppåt, sjunk ihop och drog in sina kronblad mot sin gyllene kärna, precis som den första.
"Okej...?" Sade jag som inte helt riktigt hängt med.
"Pulvret är detsamma, bara att, vem som än har blåst det blåa pulvret på Emma måste ha muterat och färgat det så den har fått en blå färg bara för att det ska se vackert ut." Sa han sen och satte igen korken på röret.
"Det säger mig fortfarande inte mycket. Emma är kidnappad, det vet jag och vad ska vi göra åt det?"
Avalon och Elisabeth utbytta en blick innan dom tittade på mig.
"Så fan heller ni ska hålla mig utanför! Jag är med på detta lika mycket som ni!" Jag höjde rösten direkt, jag tänkte inte svika Emma nu.
"Detta är inte din strid!" Sa Avalon lugnt och drog på sig sin gråa kåpa.
"Det är det visst! Jag har vart med sen början och jag tänker inte svika Emma bara för att ni ska leka hjältar. Jag har vart indragen sen hennes drömmar." Jag vägrade flytta på mig då dom rörde sig mot ytterdörren. "Jag följer med!" Elisabeth tittade på Avalon som drog den gråa kåpan över huvudet så den dolde hans ansikte.
Han vände sig mot mig igen. Ingen av dom sa något på en lång stund och ljudet i huset tystnade. Det enda ljudet som hörde var en klocka som tickade.
"Jag följer med!" Upprepade jag igen för honom. "Ni behöver mig lika mycket som jag behöver er. Jag har vart indragen i detta hela tiden. Nu måste jag få göra min del!" Avalon suckade åter igen. Han drog av sig kåpan gick emot mig med stora steg. Jag stålsatte mig och vägrade fortfarande flytta på mig.
"Du stannar här!"
"I helvete heller!" Morrade jag och vi stirrade in i varandras ögon och ingen av oss vägrade ge oss.
"Åh herregud ni uppför er som femåringar! Låt hon följa med!" Muttrade Elisabeth som hade tappat tålamodet. Utan att släppa mig med blicken så nickade Avalon och jag nickade som svar tillbaka.
Vi lämnade Avalon hus och jag fick för första gången följa med dom när dom besökte den legendariska Fripp.
Vägen in till Aideens heliga plats var allt annat än lätt. Att följa en vis stig som gick runt till en spiral. Antingen gick man, eller så sprang man, bara man höll sig på stigen. När man nått ditt man ska, i slutet av spiralen skulle ett ljus, starkt som solen, öppna porten och du skulle ta ditt steg in i ljuset och hamna på en plats som inte ens finns registrerat på kartan.
Jag svalde lite då jag följde med Avalon och Elisabeth in i deras hemliga mötes plats. Stället kändes mörk men när ögonen hade vant sig med mörkret så kom det upp ett sken i lila och den nyligen mörka platsen, hade helt plötsligt fått ett behagligt ljus.
Platsen vi befann oss på såg ut som en gammal ruinstad efter ett slott. Mitt på planen satt det en ljusblå ekorre och väntade in oss.
"En ekorre?" Viska jag till Elisabeth, men den lilla ekorren tycktes ha allt för bra hörsel för ur den lilla munnen avslöjades det att den här lilla ekorren hade en alldeles för mörk röst.
"Jag är ingen ekorre!" Ekorrens röst var mörk och irriterad. Fripp hoppade upp en sten och tittade ner på mig med sina mörka ögon. Kroppen var slående likt en ekorre, det enda var att kroppen hade en ljusblåa färg och mystiska rosa tecknen. Detta fick honom att se ut som något annat, som om han inte var ifrån våran planet.
"Ni drar med er en civil hit utan mitt vetande?" Hans röst var riktad mot Avalon som drog av sig Kåpan och visade sitt sanna jag.
"Hon var envis men är tyvärr indragen i detta. Emma är.."
"Försvunnen, jag vet." Avslutade Fripp Avalons mening. "Jag vet allt för väl. Hon vart kidnappad för bara några timmar sen." Sa han och vände sig om och med en unik handrörelse så dök det upp ett fönster så vi kunde se ut över hela Jorvik.
"Hon är på en plats som våran karta inte kan se. Dolt bland dimmorna och av havsdoft." Sa han och vände sig om mot oss.
"Hon är någonstans ute till havs? Då är nog Derek där med!" Elisabeth röst ekade igenom ruinstaden.
"Det är mycket väl så, men bådas liv är i fara. Något blockerar oss från att se på. Inte ens våran spejmästare kan skicka signaler om vad som händer." Vi alla fyra tittade in i den upprepade filmen innan den försvann.
"Har vi en plan?" Frågade jag.
"Vi har ingen plan och vet inte hur vi ska gå till väga. Att leta efter något bland dimmorna kan bli vilseledande. Många båtar och män har försvunnit då deras väg har korsats av denna dimma. Det blir som att leta efter en nål i en höstack." Fripps röst vart nedlåtande och svag. Han placerade sina små tassar mot ansiktet. "Det enda vi kan göra är att vänta och se om våran spejmästare lyckas skicka signaler!"
"När ska ni ha fått signaler ifrån honom?" Undrade jag tjurigt och kände hur jag vart irriterad, ännu skulle inget göra alls. Fripp tittade fram från sina tassar.
"För många månader sen."
"Vad får dig få att tro att vi ska få höra något nu om du ska ha hört från honom för länge sen?" Muttrade jag och steg fram mot den lilla ekorren. Ekorren rörde sig inte fast jag kom hotfullt nära honom.
"Chiara!" Morrade Avalon och sträckte sin hand efter mig och drog mig tillbaka!
"Släpp mig!" Jag ryckte tillbaka min hand. Avalon vart ursinnig på mig.
"Tala inte till honom så, det är ohyfsat av dig!"
"Men ska vi inte göra något? Vi måste kunna göra något! Ta oss ditt med någon som känner till havet utan och innan!"
"Jag lyssnar!" Sa Fripp som höjde en hand mot Avalon som tänkt öppna munnen.
"Den enda vi har som jag vet som känner till dessa hav är Kapten Brus. Hans båt har åkt ut och in genom dimmorna för, han kan nog hitta åt oss!"
Det vart helt plötsligt tyst i den enorma ruinstaden.
"Hm, kanske var en god idé att ni tog med henne hit." Fripp hoppade ner från stenen och ut på mitten av ruinstaden och hans lilla tass smekte marken och ett lila sken och något som såg ut en en rund cirkel med massa krucifix märken dök upp. I mitten av cirkeln trädde resten av Aideens beskyddare fram. Alex, Linda och Lisa. Enda som saknades var Anne som fortfarande inte blivit återfunnen.
Fripp bockade sig för dom och alla tre nickade instämmande och vände sig om mot oss.
"Vi följer med er! Ni kommer behöva ha hjälp av oss!" Log Linda.
"Räkna med mig, nu ska vi sopa banorna med Garnok!" Log Alex uppmuntrande och slog en knytnäve in i handen.
"Mig med! Vi kan behöva alla krafter vi kan för att hitta Emma och Derek!" Lisa la ner händerna i sina fickor.
"Ni kommer behöva det här!" Fripp hade kommit tillbaka till dom med en gammal liten kista i brun ek. Han gav den till Linda som tacksamt tog emot den.
"Den kommer enbart bara öppnas när ni som mest behöver den. Håll den nära er vart ni än beger er! Låt Aideens ljus vaka över er och på återseende!" Fripp bugade sig för oss alla och upphörde att synas för oss och snart stod vi alla, efter ett kraftigt ljussken, utanför Vingården.
Hur vi hamnade här hade jag ingen aning om. Även Lion var tillbaka bredvid mig, lika lugn som alltid och verkade inte ha brytt sig att vi hade förflyttas med magi.
"Här säger vi stopp till dig Chiara! Du följer inte med oss längre!" Sa Avalon. Han placerade sin hand på min axel för att hindra mig.
"Jo det ska jag visst det! Det var min idé med Kapten Brus och det skulle ha tagit er flera år att komma på det!" Morrade jag slet bort hans hand från min axel.
"Men kan ni två sluta käbbla! Jag får huvudvärk!" Muttrade Elisabeth och började röra på sig ner bakom Vingården.
"Och vart ska du då?" Frågade jag henne.
"Jag tänker inte lyssna på er så jag ska gå till Gyllenåsens Dal."
"Det går fortare om vi rider. Jag lånar gärna ut hästar till er!" Elisabeth stannade och vände sig om och jag kunde se hur nervös hon var.
"Rida? Nej tack jag går hellre." Log hon skevt och skyndade sig ner från Vingården.
Jag tittade upp på Avalon som ryckte på axlarna. Jag drog med honom in till stallet så jag kunde ha koll på honom medan jag sadlade och tränsade tre hästar åt oss. Avalon fick rida på Wildspirit, jag på Madness och Elisabeth fick rida på Lion som jag visste var den snällaste av dom alla.
Linda, Lisa och Alex väntade på oss innan vi till slut sparkade igång hästarna till galopp och vi red tillsammans mot Kapten Brus i Gyllenåsens Dal.
|
|
|
|
