När ska livet ta en ny vändning? Del 12 |
Valedale:
"Det kanske inte var en sådan bra idé att spionera på henne!" Sa Elisabeth bekymrat när hon snurrade tekoppen. Hennes rörelser var darriga och nervösa.
"Säg inte att du börjar ångra dig? Det var ju din idé helt från början!" Avalon satt mitt emot henne. Han hade just vänt sitt ansikte från bakgården för att se på henne.
Senaste dom hade setts var den kvällen som han, onykter, hade kysst henne. Elisabeth kunde inte släppa tanken som var fastnålat i huvudet på henne. Scenen spelades upp om och om, som om den hade fastnat på repris. Hon försökte hålla en god min medan dom tillsammans satt i köket, tysta och drack te tillsammans. Det var ju Avalon som bjudit in henne.
"Jo jag vet! Men det är något som säger mig att detta var inte alls en bra idé!" Kontrade hon och vred sig olustigt i stolen. Avalon förde sin egna kopp mot munnen och drack av det varma teet.
"Är det något vi bör ta upp med Fripp?" Undrade han.
Elisabeth skakade på huvudet.
"Nej, det är nog inget!" Log hon mot honom och sköt bort sin tomma tekopp.
"Jag tror det kan vara något, för så fort du får sådana här vibbar har det i slutändan alltid visat sig stämma och vi har fått lärt oss sen dess att lita på din magkänsla. Det kommer du väl ihåg att Fripp sa?" Fortsatte han och sköt ifrån sig tomma tekopp mot hennes tomma.
Elisabeth nickade.
"Jo, när du säger det så." Mumlade hon utan att titta upp och ge honom ögonkontakt. Hon stirrade blint på sina händer som fortfarande darrade.
"Vad säger din magkänsla? Att din idé inte var en bra idé?" Hon nickade.
"Redan första dagen jag föreslog det till er så fick jag känslan att det inte alls var en bra idé." Avalon slog händerna i bordet så Elisabeth hoppade till och tittade på Avalon som rest sig upp från bordet. Han stirrade in i hennes gröna ögon.
"Va? Och du säger det nu?" Morrade han åt henne. Elisabeth log, att se Avalon arg var inte direkt ovanligt.
"Jag behövde avbryta er på något sätt. Du och Chiara var otroligt envisa på varandra och ingen av er ville ge er så jag förslog det förslaget bara för att få tyst på er." Hennes leende försvann och hon flyttade blicken mot bakgården där vildblommorna hade avslutat sitt blommande. Gräsplanen var gul med några små stänk av grönt. Löven på träden hade färgats orange.
Avalon satte sig ner och gned tinningarna sina och suckade uppgivet.
"Vad säger din magkänsla just nu?" Frågade han henne. Elisabeth funderade en stund tills hon lät sin blick återigen falla på landskapet utanför fönstret.
"Att något är fel, hemskt fel!" Suckade hon. Avalon sträckte sig efter hennes hand. När hon rykte undan den fick han tag om den igen. Hans tumme smekte ryggen på hennes hand. Sen tittade han in i hennes ansikte och deras ögon möttes.
Dom vart avbryta när ljudet av klapprande hovar slog i marken. Dom reste sig upp från köksbordet och skyndade ut genom ytterdörren och möttes av Chiara, som kom ridande i vansinnighets galopp!
Hon kastade sig av Wildlions rygg och hamnade på knä framför dom.
"Emma är borta!" Skrek hon och föll i tårar. Elisabeth slog handen för munnen och stirrade på Avalon, som knöt nävarna av ilska.
Dark Core:
Jag vet inte vad som hände eller hur jag ens hamnade här. Mitt minne var ostadig och jag försökte fokusera blicken på något föremål, men hur jag än försökte så kunde jag inte se något. Hela jag guppade upp och ner och min syn var alldeles svart. Någon bar mig men vart?
Ljudet av havet som slog emot något och hur fötter rörde sig mot metall var det enda ljudet som nådde mina öron. Jag kunde inte röra mig då hela jag var bunden. Armarna låg hårt bakbundna på ryggen och benen låg ihop. Jag var oförmögen att ens kunna röra mig.
"Hitåt!" Hörde jag kvinnans röst klart och tydligt.
Jag kände hur vi svängde runt och fortsatte gå en bit till. Jag försökte röra lite på mig, men vid minsta rörelse så rykte någon till mig. Jag kände att jag fick panik och andningen kändes tung. Jag började sparka trots att mina ben var bundna och jag kände hur mina ben slog i mannen som jämrade sig och föll framåt, ner på knä och jag åkte framåt och slog i sidan. Det svarta tyget som låg över mitt ansikte lossnade och jag kunde äntligen se vart vi var.
Byggnaden såg ut som en oljeplattform. Byggnaden bestod enbart bara av stål och stod någonstans mitt ute i havet. Oftast brukade plattformarna finnas för att gräva ner djupa tunnlar under havet och pumpa upp olja långt under havsytan.
"Ungjävel!" Mannen, bakom mannen som låg och jämrade sig, skyndade sig fram emot mig och tog tag om tröjan på mig och lyfte upp mig mot hans ansikte. Jag försökte skrika men hur jag än försökte så kom det inget, rösten hade svikit mig.
"Ron! Inte här!" Morrade kvinnan som lagt handen om armen på honom. "Låt chefen se henne först!"
Ron tittade hämndlysten in i mina ögon innan han log. Leenden var mer än roande. Han lade mig över axeln och vi rörde oss igen.
"Hoppas du har rätt, jag har en del idéer jag vill göra!" Hans röst skrämde mig och jag försökte röra mig igen, men Rons tag om mig var hårdare än vad mannen innan och jag gav upp. Jag visste allt för väl hur stark han var.
En dörr öppnades och vi kom in i ett mörkt rum, enda ljuset som nådde in i rummet var ett rosa sken utifrån. Jag kastades ner på det hårda golvet med ryggen emot så mina armar fick ta smällen. Jag bet ihop läpparna för att inte skrika, spelade ingen roll om jag försökte. Tårarna vällde upp och rann över mina kinder.
Jag snurrade runt och hamnade så pass så jag kunde stå på knä. Framför mig stod det ett svart skrivbord. Bakom skrivbordet satt det en man. Jag kunde inte se mannens ansiktet eftersom var helt mörkt och doldes av mörkret av rummet. Jag svalde.
"Hm, är det hon?" Mannens röst var mörk och otäck. Jag kunde inte sätta fingret på om jag sett eller hört honom förut.
"Ja!" Kvinnan svarade igen. Mannen reste sig upp och gick runt skrivbordet. Han bar en ljusare kostym än dom andra männen och kvinnan. Slipsen låg slarvigt om halsen på honom och den vita skjortan var skrynklig. Han satte sig framför mig på det svarta skrivbordet och la händerna i kors över bröstkorgen.
"Så detta är Emma." Han log när han sa det. "Jag antar att du kanske förstår att du skapat massa problem för mina affärer, om inte annat så har du skapar rejäla problem för Mr. Kembell." Fortsatte han och flyttade ena armen mot kinden och lutade sig mot den medan han pratade. "Kanske du vet varför du är här?" Jag skakade på huvudet.
Han skrattade igen och dom andra bakom mig föll in i det.
"Jag trodde det var väldigt glasklart! Men du, och din pojkvän är här för att jag har valt att tillintetgöra er båda. Men inte på det gamla sättet. Detta kommer att krossa er totalt och få er att försvinna i tomma intet!" Han ställde sig upp och kom fram i ljuset. Fortfarande var han okänd för mig. Han var lång, ansiktet var avlångt på honom, fyrkantig haka och väl markerade kindben. Ögonen var små och hade mörka ringar under ögonen. Han satte sig på huk framför mig. Jag ryggade undan från honom.
Han studerade mitt ansikte länge innan han sen ställde sig upp och gick bakom mig. Hela jag skakade och hela situationen kändes farlig. "Fast å andra sidan hade det inte vart fel att sätta en kula här," jag kände hur något kallt snuddade mig vid nacken och klick kom. Jag började gråta, tårarna rann ner över kinderna. Han började skratta.
Jag åkte fram på mage när jag fick en spark i ryggen. Mitt ansikte tog värsta av smällen och smärtan var avskyvärd. Varje blodkärl i kroppen pumpade blod och sände smärtsignaler till hjärnan.
"Ron, du kan ta hand om henne, ni andra tar hand om pojkspolingen!" Sa han. "Jag fixar i ordning offerleken tills senare med ljuset från Pandora." Han log igen.
Rons steg kom emot mig och lyfte upp mig igen över axeln. Jag såg på golvet hur det färgades rött av blodet som kom ifrån mig. Jag hörde hur dörren stängdes efter oss och insåg sen att det bara var han, ensam, som gick iväg med mig.
Vi hamnade i en annan korridor som var helt tom på folk. Endast ljudet av Rons skor som ekade mot metallen. Vi hade kommit halvvägs igenom korridoren som jag kände hur han lyfte upp mig en bit över axeln och slängde iväg mig. Jag skrek högt och väntade på smärtan som kom då jag slog i ryggen på metallen.
Jag snyftade till och försökte se klart vad som hände. Jag såg hur Ron stod ovanför mig med ett elakt grin i ansiktet. Jag kunde se hur hämndlysten han var och att få vara ensam med mig var något han längtat till. Han satte sig ner på sitt ena knä och lyfte upp mig med den ena vänster handen. Han höjde högerarmen och riktade in ett slag mot ansiktet jag knep ögonen och väntade på smällen.
Jag hörde hur något hårt träffade något hårt. Jag öppnade ögonen långsamt och kände hur jag långsamt sjunk ner mot metallgolvet och Ron ramlade ner över mig och hamnade sen på rygg bredvid mig, medvetslös. Jag tittade upp och såg på en kvinna med blont flammande hår och ögonen som sken i grönt. Hennes klänning såg ut som om den var sydd av sommarens gröna löv. Hon skakade på huvudet och dom gröna ögonen som nyss lyste vart till en normalt blå färg.
Hon vände sitt ansikte mot mig, med en lätt rörelse av handen så stod Claire där i kostym, helt olikt kvinnan innan.
Bakom henne kom det två andra män.
"Ta han till ditt rum, jag behöver tala ensam med honom och hon kan i slänga in ni vet vart!" Morrade hon och såg med avsky på mig. En annan, minst lika kraftig som Ron, plockade upp mig i famnen och bar iväg mig vidare i korridoren medan den andra mannen kämpade med att få med sig Ron åt helt motsatta hållet.
Jag vart trött och slut. Medan vi vandrade fram längst med massa krångliga korridorer som hade avsaknad av hallampor, började jag långsamt vaggas till sömns. Mannen som höll om mig skakade till mig så jag inte skulle somna. Jag höll mig vaken medan han letade sig fram till ett rum.
Han stannade precis utanför ett rum. Han öppnade dörren och satte ner mig på golvet i rummet. Jag kunde inte se hans ansikte men jag kunde känna att han inte var som dom andra männen. Försiktigt och kärleksfull. Han slängde något om mig som kändes som en sträv säck i tyg, lämnade mig sen ensam och låste dörren om sig. Jag lutade huvudet bakåt mot väggen innan jag kände hur jag långsamt gled ner på sidan mot golvet. Smärtan från både ansiktet och ryggen fick mig att förlora medvetet, sista jag såg var en mörk skepnad i samma rum, men vem eller vad det var hann jag inte reflektera över innan min syn vart svart och jag föll ner i en djup avgrund.
|
|
|
|
