(m/m,m/f) Med hjärtat i själen kap 41/42 |
Kapitel 41
Oliver Stone
”Kan du inte köra fortare?”
”Nej” Sa taxichauffören med en indisk brytning. Oliver suckade och tittade ut genom fönstret. Han kunde slå vad om att chauffören tog en längre väg bara för att kunna ta lite extra betalt av den något rikare, men fortfarande ganska fattiga Oliver.
”Jag har verkligen bråttom” Sa Oliver för att få honom att trampa lite på gasen. Egentligen hade han inte bråttom, men han ville komma fram. Nu när han misslyckats med sitt löfte att inte åka hem innan han åkte till Max. Som tack för det hade han fått höra Riley och Benjamin genom väggen. Men han hade åtminstone ursäktat sig i 23 sms som Max tillslut slutat svara på. Därför hade han bestämt sig för att hälsa på honom oanmält. Taxi hade han tagit för att spara tid, nu kändes det som ett misslyckande. Med tunnelbanan hade han antagligen varit framme för länge sedan.
När de äntligen svängde in på den välbekanta gatan knäppte Oliver av sig bältet och kastade ett par sedlar på chauffören. Därför var det bara att öppna dörren och kliva rätt ut.
De hemvana trapporna kändes mycket längre än vanligt när Oliver tog två trappsteg i taget. Äntligen nådde han den bekanta dörren som han bankade vårdslöst på. Efter bara några sekunder bankade han hårdare, men ångrade sig då det började bulta lite i handen.
Det tog en bra stund innan Brandon äntligen öppnade dörren. Oliver klämde sig in i hallen och slet av sig jackan.
”Max duschar”
”Åh” Oliver öppnade dörren till badrummet och klev rätt in i duschen med kläderna på.
”Max” Tjöt han glatt och kramade Max så hårt att han började hosta. Vilket såklart inte fick Oliver att släppa.
”Oliver, jag behöver luft” Frustade Max och vred sig ur greppet.
”Kunde du inte vänta tills jag duschat klart, eller, du kunde åtminstone tagit av dig kläderna…”
”Det har du rätt i” Oliver såg fundersam ut innan han ryckte på axlarna, inte så genomtänkt av honom, det där med att kliva rätt in duschen.
”Men nu är det försent”
”Så, du ska gå runt här blöt?”
”Nej jag har kläder med mig, jag tänkte stanna här ett tag”
”Verkligen” Max var glad att Oliver var där, det var bara det att han inte var så förtjust i överraskningar, men om han var tvungen att ha en, var Oliver att föredra.
”Ja jag sa ju att jag har saknat dig”
”Nej, du SKREV att du saknar min kuk”
”Ja… den också” Oliver tittade ner för att beskåda den efterlängtade kroppsdelen. Den såg inte alls lika glad som han hoppats på. Först funderade han på att liva upp den, sedan kom han på att det fick vänta, för han hade så himla mycket att berätta.
Max Lowsley
Max satt i sängen med benen sträcka framför sig Oliver studsade bredvid honom. Oliver som i vanliga fall inte hade något problem alls med att få ihop logiska och begripliga meningar, verkade ha det nu.
”Först… scenen, den var så himla stor och jag kunde springa runt hur mycket som helst, och Riley och jag och sen bakom och LAMPORNA” Max kände hur Oliver exalterat drog i hans arm.
”Kan du inte ta det från början, i rätt ordning och lite mer sammanhängande” Bad Max och beredde sig på att ångra att han inte varit där.
”Jo först så spelade några andra, jag vet inte vilka, alla bra band spelar ju sist, du vet, Billy Talent, The Used, sånna band. Så vi var tidigare” Oliver började, lite lugnare denna gång, så Max fick chansen att hänga med.
”Vem är Billy Talent?”
”Nej bandet heter så, i alla fall, tyst nu så jag kan berätta.”
Max tystnade men kunde inte låta bli att fundera över Billy Talent, var det ett enmansband tro? Häftigt namn i alla fall.
”Först gjorde vi soundcheck och det var massa band där, överallt, sedan så väntade vi bara, vi typ åt mat, pratade med lite andra band, åt mer, du vet, tidsfördriv.”
Max vickade lite på tårna och nickade allvarsamt, han ville inte veta vad Oliver ätit. Han ville veta alla detaljer som var intressanta. Tillexempel om någon haft sex offentligt, om någon svimmat i publiken, om det blev upplopp och om någon slagit någon annan. Men ändå väntade han tålmodigt på att Oliver skulle komma fram till de roliga sakerna.
”Sen då?” Max knuffade till honom för att skynda på det hela, det fanns andra saker han hellre gjorde, som inte var lika rumsrena.
”Ja jo, vi fick ett rum, eller en lounge, sen väntade vi superläge på vår tur. Sedan spelade vi, och du vet säkert hur det såg ut, som det brukar. Jo, men det roliga händer efteråt”
”Jaså vad hände efteråt” Max tittade nyfiket på honom och hoppades på en saftigt oanständig historia. Inte om Oliver såklart men om någon annan.
”Jo Jacob var sådär elak som han är, mot Benji”
”Men det var väl inte roligt” Protesterade Max, han visste att Jacob var elak mot de flesta, men roligt var det aldrig. Speciellt inte när han förstört Lady Les Paul. Max skulle aldrig kunna förlåta honom för det och det var inte ens hans gitarr.
”Jo men Riley blev skitarg och slog Jacob, sen bråkade dom ett tag, Riley har värsta blåtiran”
”Men det är väl inte heller roligt?”
”Ja men jag är ju inte klar än, lugna ner dig” Oliver drog ett djupt andetag innan han fortsatte.
”Sedan så slogs dem ett tag, jag gick därifrån, men Ruby berättade, i alla fall. Sen så när vi åkte hem så knullade Riley och Benjamin hela natten. Det är det som är det roliga” Max funderade en stund, det var inte så otippat kanske, eller lite. Roligt visste inte Max om han kunde hålla med om, säkert skönt, tidsfördrivande, underbart, lite snuskigt, äckligt och svettigt, men roligt? Ja kanske.
”Finns det ingen hetero kvar i världen?” Han hade svårt att tänka sig Riley och Benjamin, det gick inte, hur han än vände och vred på det, kunde han inte tänka sig dem vända och vrida på varandra.
”Fick du inte inbjudan till mötet” Oliver lät överdrivet chockad.
”Vilket möte?”
”Vi ska ta över världen” Det blonda håret fladdrade när Oliver nickade allvarligt och såg på Max.
”Nej tyvärr, den måste ha försvunnit på posten”
”Nåväl vad är väl en bal på slottet” Oliver såg dramatisk ut när han sjönk ner i sängen och suckade högt.
”Ja det är väl en bal på slottet?” Inte helt säker på att han hängde med i den referensen. Max var ju rätt känd för att vara bokstavlig.
”Va?”
”Ja en bal på slottet är väl en bal på slottet eller?” Max såg fundersam ut och Oliver bara skakade på huvudet. Han kunde fortfarande inte släppa tanken på Riley och Benjamin tillsammans i… Nej, det gick bara inte.
Max log och klämde lite på Olivers lår istället, fick de där stora rådjursögonen och stirrade på Oliver en lång stund.
”Så…” Sa han tillslut.
”… ska vi också ha roligt nu?”
Brandon Frost
Brandon satt i en tryckt stämning hemma hos sin pappa. Erin var där och gjorde livet surt för honom. Förvisso hade han inte förväntat sig något annat, hon bodde ju där nu. Som tur var satt Lily bredvid, visserligen med näsan i en bok och deltog inte i den tryckta stämningen, men hon satt där i alla fall.
Erin var en människa som hade personlighet som trädrötter, var passivt aggressiv och alltid sarkastisk. Ärligt talat var hon ganska elak också, säkert medvetet.
”Har du pratat med din mamma någonting, sedan du såg henne sist menar jag?” George bröt tystanden, med det mest korkade ämne han kunde bryta den med. Brandon såg hur Erin sneglade över kanten på tidningen med nyfikna ögon. Som om Brandon skulle ge henne något saftigt att skvallra om.
”Oh ja” Sa Brandon och nickade, sanningen var den att han inte hade skickat så mycket som ett ynkligt meddelande till sin mamma. Han ville ha bättre och mer kontakt med henne men det kändes hopplöst. Hon var så upptagen med sina katter och sin överväxta trädgård.
”Jaså, hur mår hon?” George fick en mördande blick av Erin, antagligen för att han ens visade intresse för Brandons mamma.
”Väldigt bra, hon har kastat ut allt porslin, alla katter och bytt ut det mot en sprudlande personlighet och enorm livsglädje”
Erin fnös när Brandon sa det, han hade menat att låta sarkastisk, mest för att George visste precis hur det var med deras mamma men ändå envisades med att fråga.
”Jag ringde till henne förra veckan men hon hade inte tid att prata. Hon sa något om snäckor och la på” Lily la ner boken på bordet och tittade på Brandon med medlidande i blicken. Hon verkade inte vara i lika stort behov av en mamma som Brandon kände att han var.
”Det förvånar mig inte” Sa Erin lika spydigt som vanligt och höjde tidningen igen. Brandon suckade bara och undrade om han varit där tillräckligt länge för att det var okej och åka hem. Han hade annat för sig, som att träffa Ruby tillexempel. De hade inte bestämt något men han skulle kunna ringa henne, bara han kom därifrån.
”Jag måste gå nu” Sa han och reste sig så hastigt att köksstolen åkte i golvet.
”Men vi har ju inte ätit än” Sa George och tittade på Erin, kanske för att hon skulle be honom stanna. Det var väl ganska uppenbart att han inte kände sig särskilt välkommen.
”Jag ska träffa någon” Sa han kort utan att mena det.
”Sin flickvän kanske” Sa Lily roat och tittade på honom med en retsam blick.
”Men Brandon det har du inte berättat” George såg nyfiken ut men Brandon skakade bara på huvudet.
”Det är inte min flickvän” Sa han kort, tog sin kavaj och gick.
Ruby Johnson
Ruby satt nere i tunnelbanan igen, men denna gång hade hon uppgraderats till att trycka på en knapp när någon visade upp ett kort som hon oengagerat tittade på genom glasrutan. Hon släppte säkert förbi en mängd människor som egentligen visade upp något helt annat än en biljett, men till sitt försvar kunde hon inte hålla koll på alla. De enda hon reagerade på och skakade på huvudet åt var när någon visade upp en lapp som inte ens hade rätt färg.
När telefonen ringde, svarade hon och tryckte förbi en man som satt i rullstol, han visade upp något och Ruby nickade bara.
”Ruby” Svarade hon lite förstrött och inspekterade en nagel hon brutit av tack vare basen.
”Hej, det är jag, Brandon alltså, om du inte hörde det…” Brandon tystnade och Ruby skrattade bara åt honom. Brandons tafatthet kunde vara ganska underhållande, speciellt när han inte visste om det.
”Hej Brandy” Sa hon glatt och släppte förbi en tjej som inte verkade ha haft en spegel framför sig när hon klätt sig. Gröna byxor till en rosa tröja var ingen fin kombination. Det såg ut som något Riley skulle kunna ha på sig när de stod på scen, men inte sådär vardagsoffentligt.
”Vad gör du?” Fortsatte hon när Brandon inte sagt någonting på en lång stund.
”Jag har precis varit hos min pappa, jag skulle äta där men jag gick”
”Åh… jaså, det var ju tråkigt” Ruby fortsatte med sitt nagelinspekterande men gjorde bedömningen att den var bortom all räddning.
”Jag slutar snart jobbet, vi kan äta om du vill… efter, jag kan komma förbi, sitter ändå i tunnelbanan… Vi kan ses i Shoreditch om en timme om du vill”
”Ja okej” Brandon tystnade igen.
”Okej vi syns sen då. Hej då”
”Hej då” Ruby la på och fortsatte med en bild hon klottrade på bänken framför henne. Det var någon som hade börjat med en bild för ett tag sedan, alla som satt där hade fortsatt rita på den. Snart skulle hela bänken uppta den abstrakta bilden med svart tuschpenna.
Så småningom tog hon tunnelbanan till Shoreditch och möttes av en mäng människor som klämde sig på det redan fulla tåget. När hon kom upp, visste hon inte vart hon skulle gå. Så hon började gå åt ett håll som kändes bra. Samtidigt skickade hon ett sms och frågade vart Brandon var. Det tog ungefär 2 sekunder innan hon fick svar och självklart gick hon åt fel håll, hon vände och började gå åt andra hållet. Hon hittade Brandon mitt i Spitalfield Market. Först trodde hon att Brandon tänkt gå dit han jobbade, men det gjorde han inte. Istället gick han till något som såg ut som en glassbil, fast med mat och en lucka.
”Det är världens bästa mat här” Sa han och pekade på bilen.
”Jaså, jag trodde det var the diner?”
”Ja men jag jobbar ju där, äter där hela tiden” Sa han och gick fram till killen i bilen. De verkade känna varandra för Brandon pratade med honom en lång stund innan han tog emot mat.
Ruby tittade på den innan hon följde efter Brandon och satte sig vid ett bord.
”Vad är det för något?”
”Vet inte riktigt indiskt… kan ju vara lite vad som helst egentligen men det är säkert typ gris och ris” Brandon skrattade lite och rykte på axlarna. Han sträckte en separat papperspåse mot Ruby som innehöll bröd. Hon tog ett och inspekterade det innan hon stoppade det i munnen.
”Gatumat är alltid godast” Sa han och stoppade ner gaffeln i den vita pappersbyttan.
Brandon hade rätt, det var betydligt godare än det där Riley brukade släpa hem. Detta smakade mer hemlagat, hur hemlagat nu något kunde vara i en bil, eller vad hon nu skulle kalla det.
”Står han alltid där?” Hon pekade med gaffeln mot bilen. Som hon ville minnas, hade den inte stått där sist hon besökt Spitalfield.
”Nej, han åker runt, står lite varstans”
”Känner du honom”
”Nja sådär” Brandon ryckte på axlarna igen. Ruby visste inte hur man kände någon sådär. Antingen kände han den där kille eller så gjorde han det inte, men hon sa inget. Istället fortsatte hon att äta det hon inte visste var det var.
”Så… var det roligt att hälsa på din pappa” Ibland kändes konversationer med Brandon helt döfödda, men om hon försökte tillräckligt så brukade det släppa.
”Åh fruktansvärt, hans flickvän är en fitta”
”Verkligen?” Ruby lutade sig över bordet för att få höra mer. Det fanns inget bättre än att höra om hemska människor.
”Javisst” Brandon stoppade sugröret i munnen och stirrade på henne samtidigt som han drack. Om det var hon som hade gjort det, hade den antagligen ansetts som sexuellt.
”Berätta mer” Uppmuntrade hon.
”Äsch ja vet inte, jag gillar henne inte, hon är dryg, du vet, kritisk, inget duger. Hon vill gärna tro att hon äger min pappa, det gör hon säkert också egentligen” Ruby nickade, hon kände igen symptomen, det var väldigt många som hade den personligheten.
”Så ser hon ut som en begagnad mattelärare, du vet, frisyr som var modern på stenåldern och…” Brandon tystnade och skakade på huvudet.
”Jaså” Ruby ville höra mer men Brandon verkade inte ha något mer att säga.
”En hondjävul typ”
Kapitel 42
Oliver Stone
”VERKLIGEN?” Oliver satte sig hastigt upp i sängen och råkade slå till Max på vägen. Max vände sig mot väggen och drog täcket över huvudet.
”VERKLIGEN!” Skrek Oliver igen och tryckte telefonen närmare örat. Det var Riley som ringde. Han hade tydligen pratat med Poppy tidigare under morgonen, vilket måste varit väldigt tidigt eftersom klockan var ungefär 08:00.
Oliver la på och kastade iväg telefonen, det lät som den slog i väggen men det gjorde inget. Det var en vanlig knapptelefon och skulle överleva i krig.
”Max” Oliver skakade Max så våldsamt han kunde, men Max verkade inte vara så sugen på att vakna, ännu mindre prata.
”Låt bli mig” Muttrade han och rullade ihop sig, tryckt mot väggen med täcket över huvudet.
”Max” Oliver skakade honom ännu hårdare, angelägen om att berätta vad Riley just ringt för att säga. Han visste att han satte sitt liv på spel genom att väcka Max, men det fick vara värt det.
”MAX” Oliver lutade sig över honom och bet honom relativt hårt i örat. Max satte sig upp och stirrade mordiskt på honom.
”Va fan är det om” Tjöt han och snörpte ihop munnen.
”Vi ska spela! Liquid monkeys!”
”Det gör ni väl för fan alltid!” Max la sig ned igen men Oliver gav sig inte, det var inte den sortens spelning, det var mer än så.
”Nej, inte så, vi ska spela på andra ställen, det är typ som en miniturné i England och Skottland, någon hagga såg oss på Give It A Name och Poppy känner lite folk, fattar du, det är första gången vi inte behövt ringa och tigga till oss scentid” Oliver skakade Max frenetiskt och försökte få liv i honom. Max satte sig långsamt upp, la armarna runt hans hals och kramade honom oengagerat.
”Jätteroligt Oliver, verkligen, kom nu här så sover vi” Sedan la han sig ned igen och rullade ihop sig till en boll. Så mycket för att dela entusiasmen. Oliver la sig ned på rygg, egentligen borde han vara trött, men det gick inte. Inte när han var såhär exalterad, nog för att han hade lätt för att bli exalterad, men nu var det på riktigt. Någon hade sett dem, någon viktig som gillade dem, Oliver pep till av överskottsglädje, men vågade inte dra i Max mer. Max och mornar var en ekvation som ingen kunde lösa, inte ens Dr. Phil och den gubben var fan kapabel till att lösa allt.
Brandon Frost
Brandon satt i sitt rum med Manfred på låret. Manfred gäspade så de taggiga tänderna syntes, sedan gned han nosen mot Brandons byxben och satte sig tillrätta. Om det var något som var pålitligt så var det djur. Brandon strök ett finger över taggarna och log lite.
”Du är bra söt” Sa han och fick som väntat ingen reaktion från den trötta igelkotten.
”Är du hungrig?” Brandon höll en larv framför Manfred som snabbt slet tag i den och smaskade högt.
Där satt han en stund med sitt tröstpris och pratade utan att få något svar. Men när han kände sittbenen i rumpan satte han ner Manfred på golvet och reste sig upp men mycket möda och stort besvär. Han slängde ner några skalbaggar i buren innan han gick ut i vardagsrummet.
Musiken skrålade ur högtalarna som Max sprängt för evigheter sedan, men ingen av dem hade vett nog att byta ut dem mot ett annat par.
Don”t know much about history
Don”t know much about biology
Don”t know much about a science book
Don”t know much about the French i took
But I do know that I love you
And I know that if you love me too
What a wonderful world this would be
Brandon satte sig bredvid Max som satt och ritade, han plockade upp datorn som stod på bordet och öppnade locket.
”Vart är Oliver?” Frågade han och öppnade en flik och sneglade på Max. Det var sällan Max ritade, han hade inte tålamod till det.
”Sover tror jag”
”Fortfarande?”
”Jo han var vaken hela morgonen och pratade om den där miniturnén eller vad han kallade det, men han tröttnade efter ett tag och somnade igen”
”Jaha, ja Ruby berättade om den, hon ringde förut”
Max visslade retsamt och tittade ner på sitt papper igen, med ett koncentrerat uttryck.
”Max, Manfred behöver kompis, jag måste hitta en kotte till” Sa han och suckade. Igelkottar trivdes egentligen bäst ensamma, men Brandon tyckte att han kunde ha en till ändå.
Jamaica was the lovely one, I played her well
As we lay in the tall grass where the shadow fell
Hiding from the children so they would not tell
We would stay there till her sister rang the evening bell
”Ja men det låter bra” Max tittade inte upp från sitt papper och lyssnade säkert inte alls på vad han sa.
”Ja, men vart finns det igelkottar? Jag kan inte gå ut och plocka upp en mitt i London” Brandon suckade och försökte googla fram ett svar.
”Men fråga din pappa vart han hittade Manfred och kräv en till av honom, om han inte vill ge dig en till så säga att Erin kallade dig fet, då får du hur många du vill för att släta över det. Se till att du får en pojke, så det inte blir bebisar”
”Det har du rätt i, men det gör inget att jag har en till då?”
”Nej det är ditt rum”
Brandon nickade, stängde datorn och gick tillbaka till sitt rum för att ringa sin pappa.
Max Lowsley
Max knycklade ihop pappret och slängde det på golvet innan han ångrade sig, plockade upp pappret och slängde det i papperskorgen. Sedan satte han sig ned igen och stirrade på det blanka pappret.
”Jag vill också rita” Oliver tog ett papper och en penna, gjorde som Max och stirrade på det blanka pappret.
”Vad ska vi rita då?” Max hade slut på idéer, motivation och självkänsla.
”Något bögigt snusk” Sa Oliver och satte pennan mot pappret. Med tungan hägnades ur ena mungipan började han frenetiskt rita. Max nickade och gjorde samma sak, det var ju ändå ett tema han kunde relatera till.
Efter en stund sneglade han på Olivers papper.
”Men va fan Oliver” utbrast han bestört och höll handen för sin egen bild.
”Vadå?” Oliver såg på honom med ett oskyldigt leende.
”Du sa bögigt snusk, din bild är ju fan av två knullande enhörningar som fiser regnbågar och bajsar glitter medan min är tysk läderbögporr i en källare där en av de fyra medverkade är klädd som Jack Sparrow och dricker rom medan de andra…” Max spärrade upp ögonen och satte båda händerna mot pappret när Oliver försökte titta. Det var så mycket rekvisita på bilden att Max var tvungen att skämmas grundligt.
”Max, jag sa snuskigt, inte hardcore, du får väl lära dig att lyssna bättre, det är inte mitt fel att du är kroniskt kåt” Max tittade på sin bild igen och ryckte fundersamt på axlarna, anatomin var ju okej i alla fall.
”Ja…” Sa han och studerade bilden med en fnissande Oliver bredvid sig.
”Jag kan ju alltid sälja den på ebay”
Oliver lutade sig över pappret och vibrerade av undantryckta skrattbubblor.
”Hur mycket porr har du tittat på egentligen?” Pressade han fram mellan läpparna.
”Eller är det bara dina fantasier? Min mamma kan säkert sy en Jack Sparrow-kostym åt mig. Jag är ju lite av en rövpirat” Oliver stoppade in handen under Max och nöp honom så hårt han kunde under hans kroppstyngd.
Låtar:
Sam Cooke - Wonderful world
Jackson Browne - Jamaica say you will
|
| Kommentarer - (Snittbetyg: 5) | | beatriceni - 5 dec 14 - 02:12 | Omg xD
Sympatiserar med Tröttmax, DOG på gulligt igelkottmys <3 | Selinka - 4 dec 14 - 23:56- Betyg:  | | Haha! Meer meer! :D |
|
|
|
