När ska livet ta en ny vändning? Del 11 |
Dark Core:
Mr. Sands vankade av och an i sitt mörka rum. Det enda ljuset han hade var det rosa skenet från Pandora som var inlåst på Dark Core plattformen. Mr. Sands kunde inte förstå att det gick så långsamt med att fånga in flickungen. Om hon fortfarande har mardrömmar så borde hon vara extra sårbar nu.
Han skyndade sig fram till skrivbordet och plockade upp en Walkie Talkie.
"Skicka in Claire, omedelbart!" Röt han och la ifrån sig Walkien på skrivbordet. Dom måste komma igång snart och det är fort.
Inte så långt ifrån Mr. Sands kontor låg ett avlägset rum. Det var mörkare än Mr Sands egna kontor. I det rummet så satt en robust kvinna på golvet med brinnande ljus runt om sig. Hon satt i skräddarsits över en mjuk och stor kudde och mediterade.
Claire avskydde att gå i civila kläder som dessa svarta kostymer som alla andra bar. I sin ensamhet kunde hon äntligen byta om till mer passande kläder.
Hon bar en klänning i mossgrönt och såg ut som hon bar löv istället för tyg. Klänningen hade en kraftig urringning. Tyget på klänningen hängde tungt ner och dolde hennes ben. Över armarna hade hon handskar på sig av brunt läder. Det blonda, lockiga håret hade hon satt upp i en knut bakom nacken och runt hade hon snurrat fast knuten med en murgröna. Hennes lugg hängde ner vid öronen.
När Claire öppnade ögonen så lyste hennes ögon till i ett grönt sken, hon blinkade till och dom bruna ögonen vart åter igen bruna. Hon gned sig vid tinningarna. Det kostade mycket smärta att försöka bryta av magin som Avalon och Elisabeth besatte över Emma och Derek för den delen.
Claire ställde sig upp och gick fram till det enda föremålet hon hade i rummet, förutom kudden och ljusen. Det var en stor spegel av formen rund som hängde på dom svarta väggarna. Ljuset från ljusen fick den att blinka till när Claire tittade in i den. Kvinnan i spegeln var vacker. Fin och slät hy, stora bruna ögon, fylliga röda läppar och höga kindben. Näsan var liten men perfekt för ansiktsformen och det blonda håret var tilltalande att se på. Spegeln hade hon tagit med sig efter att hennes värdinna dog för många år sen. Claire hade gillat spegeln sen första gången hon såg den och visste att den skulle bli hennes.
En förgylld och bronserad spegel med dekor av murgröna, krönt av en fågel. Lampett av mässing. Det hon gillade speciellt med den, var just att den berömde men utrotade, murgrönans vackra hjärtformade blomma som fågeln hade i sin mun.
Det knackade på dörren. Med en lätt svepning med armen återgick hon till Claire i svart kostym.
"Kom in" Sa hon högt.
In genom dörren kom en av Mr. Sands vakter.
"Chefen önska tala mer er, det är bråttom." Claire kunde inte låta bli att le och följa med vakten tillbaka till Mr. Sands rum.
Väl inne i rummet så satt Mr. Sands ner i sin fåtölj bakom skrivbordet och gned sina tinningar.
"Du kanske kan tala om för mig när det är rätt tillfälle? Jag står här och trampar utan att kunna göra något. Pojkspolingen är den enda som vi håller fången medan ungjäveln springer omkring och leker med hästar!" Mumlade han irriterat då han tittade upp på henne.
Claire kunde inte sluta le. Hon brukade annars vara en väldigt stark kvinna och aldrig visa sina känslor, men hos Mr. Sands, kunde hon slappna av.
"Det är rätt tillfälle nu alldeles snart. Jag ska hämta lite saker från mitt rum sen ger jag mig av tillsammans med Ron och några av dina vakter. Det är snart dags!" Mr. Sands satte sig upp i fåtöljen.
"Varför just nu?" Undrade han.
"Med lätthet för mig att kunna ta över henne, jag har gjort allt jag kan nu och har gjort det lättare för oss. Nu är det dags." Fortsatte hon i en normal ton. Mr. Sands nickade och vinkade ut henne från rummet.
"Ta henne hit sen omedelbart!" Mumlade han och vände runt på fåtöljen mot Pandoras rosa ljus. När dörren stängdes bakom honom skrattade han, livet som ond var härligt och stimulerande.
På Fort Pinta stranden:
Trots den sena hösten så var detta en väldigt varm dag och alla elever hade fått ledigt efter att dom hade ordnat klart i stallet. Alla elever passade då på att åka till Fort Pinta stranden och njuta av den sista värmen innan vintern.
Det var bara det att det var så många fler runt Jorvik som hade tänkt exakt samma tanke för Fort Pinta stranden var fullproppad med elever, dom hade bland annat satt upp en volleyboll nät och gjort en spelplan. Massa ungar killar, även James, spelade halvnakna över planen och bjöd in andra till lek.
Jag och Chiara låg en bit ifrån och tittade på. Det hade gått ett par dagar sen jag vart av med mina mardrömmar och sen dess så har mina drömmar vart drömlösa. Men när jag väl drömde så var jag alltid tillbaka på den grönskade ängen med det enorma trädet mitt på ängen.
Chiara hejade på killarna när dom dunsade den vita bollen mellan varandra och försökte få den att stanna i luften och inte träffa sanden på vardera sida av nätet. Jag satt tyst bredvid henne med mörka solglasögon som täckte större delen av mitt ansikte.
Ärligt talat var jag förbannad men höll en god min och sa inte mycket.
Här ligger vi på en strand och solar och ser på magmuskel killar springa runt och kasta en boll mot sina motståndare, medan Derek fortfarande var försvunnen och ingen verkade lägga energi på att försöka hitta honom.
Jag hade försökt i ett par dagar med att leta ledtrådar men allt har varit förgäves och jag fick alltid återvända, tillsammans med Chiara, hem igen. Så många gånger som jag gråtit mig själv till sömns och undra vart han är och om han fortfarande lever.
"Alltså, sluta muttra nu och ha det lite roligt!" Försökte Chiara muntra upp mig med. Hon slog armbågen i sidan på mig. Jag muttrade något hon inte kunde höra och fortsatte ligga stelt och glo på killarna.
Alldeles strax gjorde Linnea oss sällskap efter att hon vart och köpt läsk åt oss. Hon slog sig ner på hennes handduk bredvid Chiara och hon med började heja på killarna som desperat försökte hålla bollen borta från sanden.
"Vi hade kunnat göra annat än det här." Sa jag sen högt och drack på min coca cola från ett sugrör.
"Som vadå? Leta fler ledtrådar som inte leder någon vart än se på snygga killar med magrutor." Hörde jag Chiara svara spydigt tillbaka. Jag grimaserade åt henne och la mig djupare ner i stolen.
"Hellre det än kolla på det här!" Jag ställde ifrån mig glaset med coca cola.
"Skärpt dig Emma! Ha lite roligt nu istället! Vi ska försöka komma på hur vi ska rädd Derek men vi behöver också lite frihet." Log hon sen uppmuntrande och lade sin hand på min axel och hejade till då en av killarna slog ner den vita bollen i sanden. Jag suckade.
Efter ett tag så vart det paus i spelandet och flera börja dra sig ut i det kyliga vattnet för att svalka av sig. Jag satt kvar i stolen tills Chiara och Linnea slet upp mig och började dra mig till det kalla vattnet.
Jag skrek och försökte streta emot men innan det var klart så var jag blöt från huvudet och ner till fötterna. Jag frös och huttrade. Höstens väder hade verkligen tagit fart och värmen som fanns förut i vattnet var som bortblåst.
Men efter ett tag så simmade vi alla tre runt stranden och vattnet kändes svalare.
"Har du pratat något mer med Avalon? Hur länge det här ska hålla på?" Hörde jag Linnea viska till Chiara. Jag stannade upp i vattnet.
"Ursäkta, vad fan menar du med det?" Jag hade hört varenda ord och jag kände hur jag kokade av ilska. Chiara och Linnea stannade upp och vände sig om mot mig. "Döljer ni något för mig? Vet ni något jag inte vet?" Chiara stirrade irriterat på Linnea som hade öppnat munnen i min närhet. Hon skämdes, hennes ansikte vart rött.
"Nej, jag vet inte mer än vad vi alla vet tillsammans." Sa hon sen och simmade upp mot mig. Jag backade automatiskt ifrån henne. Tårarna steg till ögonen och jag bet mig själv i läppen.
"Vad vet ni? Vart är Derek? Vad menade Linnea?" Jag hasplade ut mig så många frågor att jag inte kunde behärska att tårarna rann ner över mina kinder.
"Emma, snälla. Vi vet inget om Derek. Om vi vetat något skulle du få vara den första som fått vetat!" Fortsatte Chiara, nu någon nedstämt efter att jag backat undan från henne. Hon bet sig själv i läppen och tittade mot Linnea.
"Men vad handlar det om då?" Min röst ekade genom Fort Pinta stranden och flera runt om oss hade slutat simma och deras ögon var riktade mot oss.
Chiara och Linnea utväxlade blickar innan dom tittade på mig igen. Chiara öppnade munnen för att säga något men stängde den igen. Öppnade munnen igen men stängde igen den fort, hon visste inte vad hon skulle säga.
"Vi lovade, eller Chiara lovade, att inget säga till dig. Det var Avalons order." Linnea stammade fram orden. Vattnet kändes åter kallt igen. Trots att jag frös och ville simma vidare kunde jag inte låta bli att stå kvar där jag var.
"Säga vadå? Ni har hängt med mig överallt och jag har inte fått vetat något." Jag huttrade genom tårarna som jag hade lyckats behärska.
"Vi, lovade..." sa Chiara lågt.
"Vad?" Jag höjde rösten och nu simmade jag nära inpå Chiara, som backade undan för mig.
"Avalon och Elisabeth har alltid koll på vad vi gör och dig. Vi lovade att inget berätta. Detta var bara för att du inte skulle utsättas för fara. Det är därför som vi alltid ha funnits nära dig." Chiara röst förstärktes när hon pratade med mig och sanningen kom ut.
Jag backade ett steg. Tittade ner på vattnet och upp på mina bästa vänner, eller så som jag trodde. Tittade sen bort mot stranden och började simma fort mot land.
"Emma!" Chiara och Linnea ropade i kör efter mig, men jag gav ingen gensvar utan jag fokuserade på att ta mig till stranden. Väl på land skyndade jag mig efter mina saker och sprang till bilen som stod på ovansidan vid bron. Bakom mig hörde jag hur mina, så kallade bästa vänner, skrek och ropade efter mig. Jag slog dövörat till och jag fokuserade mig på att enbart bara ta mig till bilen och köra härifrån, långt bort.
Jag körde så fort jag kunde hem till Vingården. Väl där parkerade jag bilen slarvigt på infarten till biblioteket och skyndade mig in. Kastade av mig bikinin och klädde på mig andra bekvämare kläder. Ut igen och in i stallet.
Jag tog åt mig ett grimskaft och skyndade mig till arabhagen där Sasha sprang med alla andra araberna. Hon sprang fort fram till mig när hon hörde mig vissla. Jag ville bara bort härifrån. Jag ville inte ha någon som hade koll på mig hela tiden, jag ville vara ifred. Jag steg upp på ryggen på Sasha och satt kvar en stund.
"Lämna mitt huvud!" Skrek jag sen och slog i sidorna på Sasha och vi satte av i galopp bort från Vingården och mot ridhuset.
Sashas svarta kvicka ben tog oss fort fram på vägen ner bakom ridhuset, där fans det ett ställe man kunde vada över utan att bli blöt och när vi väl kom på dom Bortglömda Hedarna så fick hon springa som hon ville. Jag visste inte hur jag skulle känna, men tårarna rann ner för mina kinder och jag kunde inte behärska mig längre.
Istället för att göra något för att rädda Derek så höll dom ögonen på mig istället. Sasha fortsatte springa framåt med all den energi hon hade kvar och den tycktes aldrig ta slut.
Men någonstans tog det stop, för Sasha lade till en tvärnit som jag inte hann reagera på och jag for fram över halsen på henne och landade med ryggen före i marken och slog runt. När jag äntligen rullat klart kände jag att varenda liten muskel i kroppen gjorde ont. Jag satte mig stelt upp och tittade mot Sasha som hoppade runt på tårna och frustade. Hennes beteende mot mig är något hon aldrig skulle göra om inte något var helt fel. Jag ställde mig upp och började gå emot henne. Det svarta stoet backade undan från mig med huvudet högt upp. Grimskaftet dinglade från grimman.
"Sasha, vad är det?" Min röst kändes rosslig och hes när jag pratade. Jag föll ner på knä och försökte hålla huvudet högt. Jag ville inte tappa medvetandet nu. Jag ställde mig upp igen med kraftansträngning. Sasha kastade sig om och galopperade ifrån platsen, ifrån mig. Jag stod förvånat kvar och såg på hur mitt svarta Arabiska fullblod galopperade bort över dom gröna ängarna och lämnade mig ensam.
Jag kunde inte förstå vad som flög i henne. Sasha har inte kastat av mig sen den där första dagen som jag red henne. Sen dess har hon alltid vart mig trogen i vått och torrt. Jag hamnade på knä igen. Fallet efter att Sashas tvärnit var den värsta jag vart med om och varenda liten muskel gjorde ont.
Min läkta axel, gjorde mig påmind om min kidnappning, där jag fick axeln bruten. Jag ställde mig upp igen och började röra på mig tillbaka till stallet. Gick jag nu kunde jag vara fram tills på kvällen.
Men mitt i mina steg hörde jag hur en gren knäcktes bakom mig. Det kändes som om andan gick ur mig. Skulle jag vända mig om eller springa? Jag svalde och kände hur hela jag började skaka. En björn? Ne, dom fanns bara i Gyllenåsens gyllene skogar, här på hedarna betade bara rådjur och kaniner.
Jag vände mig om. Jag ångrade mig redan. Grenen som knäcktes bakom mig var inte från någon björn, men liknelsen var slående när jag såg vad som kom emot mig. Inte bara en men flera. det kändes som om jag vart fastfrusen där jag stod men jag lyckades ta mig loss och började springa så fort jag kunde. Trots att varje muskel i kroppen skrek av smärta ignorerade jag det och fortsatte framåt så fort jag kunde.
Stegen från flera personen bakom mig kom allt närmare. Jag försökte öka på takten med stegen men det kändes meningslöst och mycket snart kunde jag höra hur stegen var precis bakom mig. Jag kastade mig åt sidan och ner mot vattnet. Men liksom där tog det stop något hamnade i vägen för mina ben och jag föll framåt och slog hårt vid vattenbrynet.
Någon greppade tag om mina ben och drog mig upp på stranden. Jag började skrika och vart övermannad av flera män som tryckte ner mig mot stranden. Armarna hamnade bakom ryggen på mig och rep snurrades runt dom. Jag kom upp på fötterna och tittade in i ett ansikte från någon som var alldeles bekant.
En man, stor och kraftig byggt, näsan var krokig på honom och mörka ögon. Kläderna gick inte att ta miste på att dom var från Mr. Kembells män och han som bröt min axel. Jag började skrika men mitt i skriket fick jag ett slag mot magen och jag tappade andan. Dom andra två som höll om mig släppte taget om mig så jag åkte ner på knä i sanden och försökte återfå andningen.
"Lugna ner dig Ron!" Hörde jag en kvinna säga. Jag var inte i stånd att kunna titta upp och se hur hon såg ut.
"Jag bara dövade hennes skrik" hörde jag han svara tillbaka. Jag höll på att kräkas av smärtan och av att ens se honom över huvud taget.
"Lyft upp hon!" Hörde jag kvinnan beordra. De två männen lyfte upp mig på benen och fick mig att titta upp på en kvinna. En robust kvinna i svart kaki kostym med blond hår som hängde spikrakt ner över axlarna. Hon hade väl markerade käkben, fylliga läppar i en ton av rosa, runt ögonen hade hon en gråton av mascara. Hon log inte.
Jag såg hur hon plockade upp någon från fickan och gick fram till mig. Jag försökte backa undan från henne men dom båda männen höll ett hårt tag om armarna på mig så jag inte kunde flytta mig en meter.
Hon lyfte upp en liten berlock i silver utan några som helst tecken. Hon öppnade den och ett blått pulver framträdde. Hon höll den framför mig och blåste.
De blå pulvret träffade mig rakt i ansiktet, jag hostade och försökte skaka av mig det blå dammet men hur jag an ansträngda mig måste det ändå ha nått mig för jag kände hur tung jag vart i huvudet och att min syn vart suddig, kort därpå kände jag hur jag föll ner i en mörk avgrund och min värld vart svart.
"Så, nu bör det hålla sig tills vi kommer tillbaka, me för att vara säker, lägg något över hennes mun. Man kan inte lita på sådana här saker." Sa Claire och slog ihop berlocken och la den i fickan igen, vände sig om och drog sig tillbaka till båten som väntade på dom.
|
|
|
|
