Konsten att älska. |
Din elaka jävel, jag hatar dig, hatar dig, hatar dig, lämna mig ifred, jag vill inte ha dig här, stick du kallhjärtade, låt mig vara, plåga mig inte mer. Du tror att du kan kontrollera mig, men du kan inte, kan inte, kan inte, nej, du kan inte. Jag är stark och självständig, jag hade ju en bra lärare som lärde upp mig i allt vad självständighet var. Du, din fega jävel, det var du som lärde mig, ja, du. Det var du som tyckte att jag var för beroende av andra, det var du som tyckte att jag var för liten och svag, för lättmanipulativ, för rädd. Du lärde mig allt du kunde och lämnade mig. Fan ta dig, du lämnade mig ensam.
Jag har alltid varit rädd för att visa mig, alltid varit livrädd att visa min kropp, blotta mina fel. Jag gömde mig alltid bakom ett brett leende och knyck med nacken. Aldrig visa dig blyg, aldrig, aldrig visa dig blyg. Om man tjatar om sina komplex så blir dom mer verkliga, kanske är de det felet som jag gjort, men jag vet nu och jag gör det aldrig mer. Om man berättar för någon vad man hatar hos sig själv, så ger man ut sig själv som ett offer. Man måste då leva med vetskapen att personen vet, och personen kan hur lätt som helst svika. Blickar är det värsta jag vet, det är någonting som jag inte klarar av. Jag krymper under blickar, jag plågas. Varför ska jag alltid tro det värsta?
Du var en sådan person som jag var livrädd för. Du var otroligt snygg och självsäker och man såg upp till dig och litade på att du skulle klara allting, vilket du också gjorde. Du var mystisk och annorlunda, en person som alla drömde om och undrade över. Du visste om det och du njöt av uppmärksamheten du fick. Alla älskade dig, du kunde få vem som helst, vem som helst, fattar du det? Och ändå valde du mig.
”Dina läppar ser ut som klementinklyftor, det är därför jag kysser dom blöta. Dina mungipor är gropar som sluttar neråt, det är därför jag kittlar dig till skratt. Huden under dina ögon är lila, kom här, så sover vi tillsammans. Dina pupiller är stora och lämnar inte plats för din klargrå iris. Din glansiga ögonvita har röda strimmor i sig, röda streck som sträcker sig som armar, de vill få tag på ögat och dra det neråt till det röda i ögonvrån. Ögonfransarna är ojämna och vildvuxna, tunna och böjda, du använder för mycket maskara. Dina ögonbryn är smala och under skymtar man översminkade stubbhår som du inte lyckats raka bort, du plockar inte dina ögonbryn, du tycker det gör alltför ont, ska jag hålla dig i handen när du gör det? Du har en väldigt hög panna och du döljer ärr från finnar precis över ögonbrynen. Ditt blonderade hår har en mörk utväxt mitt på huvudet som lätt ses om man lägger sin hand där. Håret är torrt och sprött och det vågar sig och ramar in ditt ansikte. Du använder ditt hår för att dölja ditt ansikte, din vanligaste gest är att dra fingrarna över öronen genom håret och sedan låta det falla längsmed kinderna. Det är därför jag drar tillbaka ditt hår, lägger det bakom dina öron, för att folk ska kunna se dina kindben och få möjlighet att beundra. Du ska bli beundrad.”
Du var väldigt duktig på att uppfatta saker som andra inte såg, och uppskatta sådant som andra aldrig ens tänkte på. Du kunde ligga i sängen och betrakta mig i flera timmar, fastän jag nästan aldrig låg kvar särskilt länge under din blick. Jag klarade inte av den, jag var så rädd att du skulle finna någonting av det avskyvärda som jag såg varje dag i spegeln. Du brukade hålla mig kvar och tvinga mig att titta tillbaka på dig.
Förklara vad du ser, brukade du säga. Jag kunde inte förklara.
Jag ser dig, brukade jag säga. Jag ser ögon, näsa, mun. Du strök mig då över pannan, över kinden, lade tummen mot min underläpp och lät mig vänja mig vid din blick. Du hade tålamod, det hade du verkligen. Det var istället du som förklarade vad du såg, utan att lämna ute några detaljer som skulle kunna göra mig illa till mods. Du sade det som du såg, utan att låta dina ögon skimra avskyvärt. Du såg mig utan att rygga tillbaka så som jag alltid gjorde när jag såg mig.
Folk ska kunna se dina kindben och beundra, du ska bli beundrad, sade du. Kanske sade du det bara för att vara snäll, men du var inte en sådan person. Du avskydde människor som inte var ärliga och som inte vågade stå för vad de tyckte. Därför hjälpte du mig, därför lärde du mig att bli starkare. Din jävel.
Du sade alltid att det var en konst att älska sig själv, så som man älskade sin älskare. Det var näst intill omöjligt, men det gick, bara man var tillräckligt egoistisk och egenkär. Jag frågade många gånger om du var det, men du log bara och blinkade. När jag tänker tillbaka på det nu, kanske det var för att du var det, och för att du skämdes för det. Det är inte någon bra egenskap att vara egoistisk, men kanske man kan vara både och? Du gjorde bara saker för din egen vinning, men du såg också till att det samtidigt aldrig skulle skada andra. Du hjälpte mig, du ville att jag skulle inse mitt egna värde och jag kan fortfarande inte komma på vad det var du själv fick ut av det. Hur kunde du vinna på att jag blev en bättre och lyckligare människa?
Det krävs mod att älska någon och just därför hade jag aldrig varit kär i någon. Jag vågade inte låta mina känslor skena iväg från mig, för då skulle det innebära att jag skulle tvingas bli ännu mindre än vad jag redan var. Att släppa någon nära och visa alla mina fel, det kunde jag bara inte. Det var alltför smärtsamt. Sedan så kom du och trängde dig in i mitt liv, mitt ynkliga ensamma liv. Du brydde dig inte om mina kompisar, brydde dig inte om mina försök att försvinna när du kom fram till mig. Du såg mig, så som ingen annan sett mig förut. Du såg mina fel, och du förstod mina tankar. Du kände mig redan innan du sett mig. Kanske det borde skrämma mig, men du var unik, du var annorlunda. Du kunde läsa människor, du kunde se in i deras ögon och veta vad de kände och tänkte och tyckte, hur de mådde. Jag undrade många gånger hur du gjorde, men du ville aldrig berätta. Du kanske inte heller visste? En sådan gåva är ingenting man lär, det är någonting man föds med. Till skillnad från vad du visste om mig, så visste jag ingenting om dig, men det behövdes inte, du hade en förmåga att få folk att lita på dig. Du berätta om mig, men jag kunde inte berätta om dig, förlåt mig, men jag kunde inte läsa dig, du var en gåta. Men jag älskade dig… fan också, jag älskade dig.
Jag var livrädd för vatten och det störde du dig mycket på. Du tjatade om att du skulle visa mig, du skulle allt visa mig att det inte var farligt att bada i havet. Du, du älskade havet över allt annat. Du brukade ligga i min säng och berätta för mig hur det var att ligga på en klippa med fötterna i vattnet och se upp på en stjärnhimmel. Du förklarade det i detalj, hur månen speglade sig i vattnet och hur det kalla skenet liksom förfrös allt annat, så att man alldeles tyst kunde sitta och betrakta allt det vackra. Ja, jag såg alltihop, du gjorde allt klart för mig. Du målade sakta med säkert upp en bild i mitt huvud och det kändes som om det var du och jag som satt där, tätt intill, med fötterna i vattnet.
Tillslut blev det sommar. Det var inte särskilt varmt, men du höll alltid vad du lovade och du hade lovat att ta mig till havet och bevisa för mig.
Det är ingen fara, Anna, bara du håller mig i handen så går allt bra, titta, titta.
Ja, jag tittade och tittade, jag gjorde som du sade och jag såg havet. Ett stort gap, fyllt med kallt mörkt vatten. Jag kunde inte förstå hur folk frivilligt kunde hoppa i där, utan att undersöka vad som fanns under. Det kunde vara vad som helst, vad som helst kunde simma omkring under deras fötter. Jag rös och jag frös, men du höll mig i handen. Du värmde mig och du berättade vad det var jag såg. En värld fylld av varelser som inte kunde komma upp till oss, en ny värld som vi inte kunde bli en del av.
Det är ovetskapen som skrämmer oss, det är det som gör oss små och rädda. Om vi hade vetat och om vi hade kunnat se sanningen i vitögat hade vi kunnat få grepp om det vi är rädda för, vi hade kunnat få kontroll över det och på så sätt inte vara rädda mer.
Precis så sade du, ord för ord, min för min. Du slutade aldrig att förvåna mig, du slutade aldrig att imponera. Att du var så klok, och att jag var så ovetande, så blind. Du öppnade mina ögon, du hjälpte mig upp.
Vi satt där på klippan hela natten, invirade i sovsäckar, invirade i varandra. Natthimlen var som en tavla över oss och vi låg och räknade stjärnor tillsammans. Den natten, ja, den natten, den var fantastisk. Du lärde mig att det inte var farligt att älska, du lärde mig att det inte var farligt att inte veta, det var inte farligt att ha fel, för det fanns ingen människa i världen som var ofelbar. Jo, den fanns det. Du fanns. Du fanns, du fanns, du fanns…
Vi frös väldigt, väldigt mycket och när vi väl skulle röra på oss så var vi stela och sköra. Det var dimma över vattnet och solen lekte i horisonten, redo att byta plats med månen. Jag gick först, du höll ena handen på min rygg, gjorde du det för att jag inte skulle ramla? Du din dumma jävel, kanske om du inte hade lagt din hand på min skuldra… kanske, kanske hade du då inte fallit. Ja, det var precis vd du gjorde, och jag hörde det inte ens. Du gav inte ifrån dig ett enda ljud, din dumma fan, du bara ramlade. Gled, och gled ner på den hala klippan. Det enda jag såg var en blodpöl på klippan, blod som rann i en skåra. Du var försvunnen i djupet, i det svarta oändliga djupet. Du hade slagit i huvudet och ansiktet när du föll och det var därför du inte kom upp, det var därför du inte simmade upp, tillbaka till mig. Jag försöker komma ihåg, men kan inte. Jag var nere i vattnet, dök och dök, men du var för alltid försvunnen ifrån mig. Du var borta, du är borta och jag hatar dig för det. Hur vågar du komma till mig, välja mig, älska mig, ta mitt hjärta och sen försvinna ner i det där jävla svarta djupet som var min största rädsla? Du som var så klok, du som visste allting om allt och alla, kunde du inte vetat att det här skulle hända? Av alla saker, kunde du inte ha vetat det viktigaste av alla? Jag hade tydligen skrikit som en galning där på klippan, för tillslut kom det folk och tog mig tillbaka, tillbaka till livet, bort ifrån ett stillestånd mellan död och chock. Ingenting av det där kommer jag ihåg, snälla du, snälla du, kom tillbaka.
Att mista dig var det värsta som kunde hända och jag vet inte om jag någonsin kommer kunna komma tillbaka till det tillståndet som jag var innan jag träffade dig. Du ändrade mitt liv, du ändrade mig. Du formade mig till en person som du ansåg var en stark Anna. En Anna som du skulle vara stolt över. Min ilska håller på att ta över mig kropp och jag vet inte var jag ska ta väger när det blir för mycket. Du lämnade mig ensam kvar, ensam, ensam i denna stora värld. Allt du lärt mig, allt du berättat finns kvar i mitt bröst, men det är ingenting som används, jag kan inte använda det du gav mig för det skulle göra alltför ont. Jag är lika liten och svag som jag var innan, om inte mindre och jag vet att du skulle ha tagit tag om min haka och tvingat mig se på dig. Du skulle ha sett strängt på mig, men med de där glittriga ögonen, de där stora glittriga ögonen, skulle avslöja att du inte var arg, att du aldrig skulle kunna göra mig illa. Du älskade mig, hur mycket du än ville förneka det, så älskade du mig. Det var därför du ville hjälpa mig, det var på så sätt som du gjorde det för dig själv. Du var lycklig och om jag var lycklig, du var lycklig om jag kunde älska. Du lärde mig att våga släppa någon nära, du lärde mig att jag inte var ett monster.
Tror du på ödet, Anna?, frågade du en gång och jag ruskade på huvudet och skrattade. Ödet var ju någonting påhittat, så som spöken, troll och gudar. Ödet var något övernaturligt, något som inte fanns i verkligheten.
Om du någon gång i ditt liv kommer få upplev någonting stort, bra eller dåligt, så tänk dig då att det var ödet som hade förutbestämt det. Det var meningen att det skulle hända, det kunde inte ha gått annorlunda, hur mycket man än kunde ha vridit och vänt på situationen, det var meningen. Allting har en mening, och vi råkar vara en del av den. Lova mig att du kommer tänka så, Anna, lova mig det.
Jag lovar, jag lovar. Det var meningen att du skulle dö, och varför vet jag inte, men jag hoppas fortfarande på att jag någon dag kommer få reda på varför. Jag kommer vänta, ända tills mitt egna liv är slut, ändå till dess kommer jag vänta på det svaret. Svaret på varför du dog och lämnade mig ensam.
|
| Kommentarer - (Snittbetyg: 5) | Kajal - 17 dec 08 - 20:02- Betyg:  | Shit vilken stark text! Gråter floder...
Mycket bra, väldigt fint.
Tack. | | Myth - 10 jul 06 - 01:46 | | tack så väldigt mycket. | | vattendroppe - 9 jul 06 - 08:18- Betyg: | Shit va tragiskt! Blev bara helt stum först...
Ja jag hoppas verkligen du får svar på den frågan nån gång,
och det tror jag du kommer få...
Lycka till!
/ Kram. | | boxaren - 9 jul 06 - 05:36- Betyg: | | Jag finner inga ord ! | | _Isa_ - 9 jul 06 - 05:29- Betyg: | | va sorglig men otroligt bra.. | | spite_fire - 9 jul 06 - 04:33- Betyg: | gråter varje gång jag läser :'[
FANTASTISK! |
|
|
|
