När ska livet ta en ny vändning? Del 10 |
Emma:
Någonstans i mitt medvetande hörde jag en röst som bad mig kämpa och blunda och inte öppna ögonen. Skrika fick jag göra vid smärta men jag fick inte vakna. Jag kände igen rösten som pratade med mig, det var Chiaras röst. Rösten var långt borta men ändå så nära som om hon viskade i mitt öra.
Jag log tills en skön värme steg från huvudet och ut över kroppen på mig. Chiaras röst försvann och ett behagligt ljus fick mig att öppna ögonen. Ovanför mig såg jag två vänliga ansikten le mot mig. Ett kvinnligt och ett manligt ansikte och andades ut av lättnad.
Jag blinkade ett par gånger tills jag fick en klar syn. Elisabeth drog upp mig till sittande läge. Jag tittade mig sen omkring. Drömmen var helt annorlunda än vad jag var van vid. En grön blomstrande äng där blommor och gräs dansade lätt i en härlig sommarbris och ett stort träd som reste sig högt över oss med vackra fina gröna löv och rosa blom.
Jag nöp mig själv, det gjorde inte ont, det var en dröm alltså. Jag tittade upp på Elisabeth och Avalon som fortfarande log mot mig.
"Nu är det snart dags att vakna Emma, men vänta en stund tills vi försvunnit helt." Sa Avalon och placerade en hand på min axel. Jag nickade och dom blekande bort för mig.
Efter att ha suttit på det gröna gräset en stund så ställde jag mig upp och såg mig omkring. Även om det hela var en dröm kändes det som om jag befann mig hemma på Dom bortglömda hedarna med Gyllensåsens röda berg öst. Jag slöt ögonen, drog in drömmens härliga doft av grönt gräs och föll ner i ett behagligt mörker.
Jag blinkade till och försökte se vart jag var. Mitt huvud värkte och gjorde ont, så nu visste jag att jag var tillbaka till verkligheten.
"Här" Avalon sträckte ett glas mot min mun och kallt vatten åkte fort in genom munnen och ner för strupen. Jag la mig ner igen och tittade på dom.
Chiara stod bredvid sängen och log.
"Jag hörde dig!" Sa jag hest och försökte le.
"Jag vet, du svarade mig" Log hon och för första gången sen hon och jag vart bästa vänner så fick jag se henne gråta.
"Se, du med kan gråta." Jag kommer inte ihåg så mycket efter det, för jag föll ner i en djup och sömnlös värld.
Chiara:
"Det är ingen fara med henne, vattnet innehöll en ört som ska hålla henne sovande ett tag och ge henne en drömlös sömn. Hon kommer må bra i morgon." Avalon reste sig upp och drog sig ut från rummet. Jag satte mig ner på stolen han satt på. "Hon kommer klara sig nu Chiara. Kom med ner till köket så bjuder jag på en kvälls måltid." Log han. Jag kände att jag inte hade så mycket till val än att följa med honom ner till köket, där Elisabeth hade ställt fram smörgåsar, sylt, skinka och ost. Även en tekanna som rykte hett vatten ifrån.
Det var då jag insåg hur hungrig jag var och satte mig ner vid bordet och tog för mig av kvällsmåltiden.
"Om du vill Chiara kan du få stanna här i natt. Även om Emma kommer sova så behöver vi prata lite om vad som händer." Avalons röst vart allvarlig. Han hade själv tagit åt dig en smörgås med ost och drack lite av teet från koppen.
"Ja jag vill gärna veta vad som händer." Sa jag sen och svalde ner en stor bit av smörgåsen. Teet värmde gott i strupen och jag kunde äntligen njuta av av att dricka te.
"Demonerna är avlägsna från Emmas drömmar och dom kommer aldrig mer störa henne, men för säkerhetens skull ska hon få en drömfångare av Elisabeth och en bibel av mig," började han och tittade ut på sin bakgård, trots att mörkret började lägga, sig så lyste hans vildblommor upp på bakgården. "Sen är det så att Derek har blivit kidnappad av Dark Core. Elisabeth och jag har haft uppsikt över Mr. Kembell och deras män den större delen av den här tiden men nu verkar det som om det har blivit blockerat." Fortsatte han och tittade allvarligt på mig.
"Emmas liv är i fara. Har dom fått tag på Derek så är Emma nästa person. Det enda vi kan göra är att ha ett vakande öga på henne och inte låta henne rida iväg ensam eller gå någonstans ensam."
"Emma är en mycket ensam person, hon skulle slå ihjäl oss om vi hela tiden hängde henne i fotknölarna." Protesterade jag, jag höll om min tekopp och stirrade ner på teet som snurrade runt.
"Det kan inte hjälpas, Emma behöver dagligen beskydd och får inte lämnas ensam. På rummet kanske hon kan vara fred men så fort hon är utanför rummet så behöver hon alltid ha någon hos sig." Jag hånskrattade åt honom. Hans ansiktes uttryck vart allvarligare än jag sett och jag stirrade irriterat på honom.
"Du vet att hon på något sätt kommer dra sig undan från oss om vi är med henne hela tiden. Ingen människa mår bra av att alltid ha folk upp i sig!"
Elisabeth harklade sig lite och vi båda släppte blicken ifrån varandra och tittade på henne.
"Vi kan kanske hålla ett vakande öga på henne genom min kristallkula, precis som vi gjorde med Mr. Kembell och hans män" log hon skevt och drack nervöst av teet. Hon hade fortfarande ett jack i vänster kind efter incidenten i Emmas dröm. Avalon suckade och tittade mot mig igen.
"Kör till, men jag vill ändå att du finns med henne hela tiden." Jag nickade, det kunde jag gå med på. För Emma skulle alltid söka råd och tips hos mig oavsett.
Kvällen kom och utanför i den mörkblåa himmelen sken miljontals stjärnor upp och blinkade som små lampor över Jorvik.
Jag drack upp det sista av teet och gick upp på övervåningen och in i rummet mitt emot där Emma sov. Jag visste inte hur sömnig jag var för så fort jag la mig ner med huvudet mot kuddarna så föll jag ner i en behagligt sömn.
I köket:
"Jag hoppas din plan fungerar Elisabeth, för just nu kan jag inte tro vi kan göra annat för henne," muttrade Avalon och tog av sig kåpan. Elisabeth hade förberett en balja med varmvatten. Bordet var avdukat för att baljan skulle få plats. En spritflaska stod bredvid baljan, bland annat för att döda bakterier och bedöva smärtan.
Avalon tog av sig den silvriga tunikan. Under allt avslöjades en vältränad mage full med ärr från massa gamla strider och två stora öppna sår som det fortfarande rann blod ifrån.
Elisabeth gav honom spritflaskan som han tog en rejäl klunk utav av och gav den till henne. Han bet tag i det svarta läder skärpet medan Elisabeth tömde ner spriten i såren. Han knöt nävarna mot bordet och gav ifrån sig ett läte av smärta.
Hon log bakom honom och tvättade såren rena med varmvattnet innan hon började sy igen.
"Jag hoppas jag med att jag har rätt. Jag kunde förstå Chiaras frustration. Dom båda har verkligen funnit varandra som bästa vänner fast dom är så olika. Emma är en kärleksfull person men impulsiv medan Chiara har starka åsikter och sätter sina vänner före henne. Det är fantastiskt att även dom mest olika kan skapa ett sådant starkt band till varandra." Avalon nickade och drack en till rejäl klump från spriten.
Han vände sig om och satt med sin bara bröst mot henne. Hon satte sig ner på huk. Hon höll spritflaskan redo.
Avalon drog ett andetag, bet i det svarta läder skärpet och vände ansiktet åt ett annat håll. Elisabeth tömde den över såren. Avalon skrek dövt igenom bältet. Elisabeth kunde inte låta bli att skratta.
"Du har levt så många århundraden och ändå klarar du inte av lite sprit på såren." Log hon tvättade såren rena.
"Även om man lever så länge så försvinner inte smärtan" flämtade han och slängde iväg skärpet. Elisabeth skrattade under tiden hon sydde igen dom öppna såren.
När hon var klar så sköljde hon ur baljan med det varma vattnet som fått blodets röda färg efter tvättningen. Avalon satt bakom henne vid bordet och var hårt lindad med bandage.
"Tack!" Mumlade han sen.
"Ingen orsak." Svarade hon och slängde den blodiga trasan i soporna och vände sig om mot Avalon som stod framför henne. Elisabeth tryckte ryggen mot diskbänken och kände sig obekväm i situationen. "Avalon, det är spriten som talar nu." Elisabeths röst vart allvarlig. Avalon höjde handen och smekte hennes kind.
"Det har aldrig vart spriten, även om den dövar smärtan kan jag inte bli full på den." Sa han lugnt. Hans ljusblåa ögon möttes av hennes gröna.
Hon puttade bestämt bort honom. Hon hejdade sig när han tog tag i hennes handleder och drog henne till sig och deras läppar mötes. Av ren frustration slet hon sig bort från hans ansikte och av ren reflex slog hennes handflata över hans kind och hon stormade ut från huset.
Ensam, stod Avalon kvar i köket, det enda ljudet som hördes var ett utdraget eko från slaget mot kinden. Han lutade sig mot handfatet och suckade uppgivet och dolde ansiktet med ena handen.
"Idiot!" Sa han högt för sig själv, sträckte sig efter sin gråa kåpa och gick in till sitt rum som fanns på nedervåningen, slängde sig på mage på sängen och stirrade in i en vägg med gröna tapeter.
Han lät sömnen omfamna honom, han fick be Elisabeth om ursäkt nästa dag, för nu misstänker han ändå att det kan ha vart spriten som gjorde han mer vågad.
Emma:
Jag öppnade ögonen långsamt då ett solens strålar lyste in genom fönstret och rakt i ansiktet på mig. Jag satte mig upp och kände mig stel, som om jag sovit i flera år, jag sträckte på mig och kände hur ryggen knakade.
Med kläderna fortfarande på, drog jag mig ner till nedervåningen. Huset var alldeles tomt, men jag kände igen det från igår. Jag kom bara ihåg att Avalon sa att jag var i fara och efter de förlorade jag medvetandet tills Chiaras röst fick mig att vakna igen, och se dom allihopa sitta vid min sida, gjorde mig varm i hjärtat.
Nere i köket låg en man halvt över bordet och stirrade ut på Avalons bakgård. Bredvid mannen låg det ett svärd, ett väldigt vackert svärd. På toppen av svärdet, ovanför handtaget, lade jag extra märke till märket. Ett märke jag sett förut i historieböckerna.
Jag harklade mig och mannen, med överkroppen lindad, satte sig rätt upp.
Mannen framför mig var ingen mindre än Avalon själv som satt i köket helt utan kåpa och verkade inte tänka på att han bar den, för han tryckte händerna mot varandra och böjde ner på huvudet.
"God morgon Emma" sa han. Jag log skevt.
"Du vet att du inte har kåpan på dig va?"
Avalon blinkade till och såg sen ner på sin kropp, mycket riktigt kom tankarna tillbaka till honom och han satte sig ner igen, utan att kasta den grå kåpan över sig.
"Sätt dig ner" sa han och bjöd in mig till bordet. Jag satte mig ner långsamt med händerna på knäna.
"Har du sovit gott?" Jag nickade. "Bra, trodde väl inge annat." Muttrade han och la sig ner över bordet igen.
"Eh.. kaffe? Te?" Frågade jag honom.
"En kopp te och en glömske förtrollning tack." Jag höjde ett ögonbryn och ställde mig vid spisen och gjorde i ordning te åt oss alla. Jag visste att Chiara fanns kvar i huset så jag gjorde lite åt henne också.
"Har det hänt något? Du av alla brukar inte vara så här, nedslagen?" Undrade jag och ställde fram en kopp framför honom som han drog åt sig och höll om.
"Ingen fara Emma, jag klarar mig." Viskade han lågt.
"För en gång skull kan väl jag hjälpa dig istället för att du hjälper mig." Sa jag sen och fyllde på koppen med hett te vatten.
Han satte sig fort upp då hettan vart för mycket för honom och stoppade ner en tepåse i vattnet.
"Även om du kunde så nej, detta är för komplicerat och jag ska reda ut detta själv." Log han sen. Hans ögon var röda och svullna efter en dålig natts sömn. Jag bet mig i läppen och försökte tänka på annat, men nu var jag nyfiken.
"Avalon," började jag. Jag hade fångat hans intresse för han tittade upp på mig. "får jag ställa en fråga?" Han nickade. "Men, jag kunde inte låta bli att lägga märke till ditt svärd, det där röda korset kännetecknar Korsryttare. Men är det inte samma ryttare som red tillsammans med Kung Rickard för många år sen?"
Avalon lutade sig tillbaka i stolen och vred koppen ett par varv.
"Jo det är sant, jag är en svunnen korsryttare som valde att viga mitt liv åt att rädda ett samhället istället för att plundra och mörda. Jag gick med i Aideen beskyddare för århundrade sen och har sen dess vigt mitt liv åt att rädda det goda och bekämpa de onda." Fortsatte han i en lugn ton med blicken fäst på koppen. Han tog bort tepåsen och la den på ett fat bredvid honom.
"Hur många år har du levt? Hur är det ens möjligt att leva så länge?" Han skrattade åt min ovisshet.
"Det inte många vet är att det fortfarande finns en del av oss Korsryttare som fortfarande finns vid liv. Kung Rickard hade faktiskt en trollkvinna hos sig som bryggde en speciell brygd åt oss att dricka. Den skulle ge oss evigt liv. Det var bara jag och tre till som drack av den. Vart dom finns nu vet jag inte men dom valde att fortsätta att mörda och plundra." Berättade han för mig. Han historia fick mig att tänka på hur det kan ha sett ut då, men det enda som kom upp i mina tankar var ljudet av svärd som slog emot varandra, dödliga pilar som träffade oskyldiga människor och blodbad. Jag rös till vid tanken på att Avalons svärd har har skadat och dödat människor. "Men det var länge sen nu, jag är en helt ny person med mycket godhet i mig, även om det inte tycks se det genom en grå kåpa. Jag bär den endast för att inte bli igenkänd." Sa han sen och drack av teet. Jag satt fortfarande i djupa tankar på korsriddarna och denna mäktiga trollkvinna.
|
|
|
|
