När ska livet ta en ny vändning? Del 9 |
Långsamt föll dom ner i mörkret som såg ut att vara Emmas dröm. Mycket snart kunde dom se hur dom närmade sig botten, en grön äng dök upp genom mörkret. Elisabeth och Avalon landade mjukt på den gröna ängen.
Dom tittade sig omkring för att upptäcka någon av Marorna, dom visste inte hur många dom hade att göra med. Antingen en som förvandlade sig och multiplicerar sig eller så skulle det vara ett par stycken av dom.
Avalon och Elisabeth utbytte några blickar med varandra innan de började gå över ängen, en lätt bris drev över ängen som fick gräset att dansa. Inte så långt ifrån där dom stod så stod det ett enda träd ensam på ängen. Högstående och blomstrande. Deras steg drog dom till trädet och ju närmare dom kom så kunde dom se två personer ligga ner vid trädet. Den ena var Emma, hon sov och den andra var en mörk man med svarta fjälliga vingar, likt en fladdermus. Från pannan stack det ut två spetsiga horn och hyn på mannen var svart. Det svarta håret var rufsigt och stod åt alla håll. Mannen satt naken och höll om Emmas kropp mot sin.
Demonen rykte till och vände sitt ansikte mot Avalon och Elisabeth. Mannens ansikte var avlångt med spetsig haka, näsan var spetsig och krokig, mörka ögonbryn och ögonfärgen var gul med en avsaknad av pupill. Elisabeth backade undan för styggelsen medan Avalon stod kvar på sin plats. Demonen reste sig upp och kvar på marken satt Emma med en annan demon om sig, denna var röd med röda fjädertäckta vingar och kedjor som gick runt på kroppen. Hornen var böjda rakt upp och hade ansiktslös ansikte.
Den mörkare demonen närmade sig Elisabeth och Avalon med försiktighet, han visste inte riktigt vilka dom var eller vad dom gjorde där, ingen hade vart i drömmen förut mer är just Emma.
"Andar" viskade varelsen och vred huvudet på sned medan han vandrade runt Aidens Beskyddare.
"Inte andar" fortsatte den viska. Elisabeth kände hur hennes nackhår reste sig från den hemska väsande rösten.
"Vad ska vi göra Avalon?" Viskade hon till honom. Ingen av dom rörde sig utan stod kvar på samma ställe medan demonen vandrade runt dom och fortfarande stirrade ut dom med sina gula ögon. Avalon följde demonens rörelse och släppte inte blicken för en sekund.
"Jag letar efter svagheter, men den är tuff. Den förstår att vi inte ifrån denna värld så den kommer inte visa sig svag." Sa han lugnt och började gå emot demonen som vek ut vingarna hotfullt. Den öppnade munnen som visade knivskarpa tänder, en grön ormtunga stack ut. "Han är nog lite rädd för oss" log Avalon och öppnade handen och en boll av röd eld framträdde.
Demonen gjorde utfall mot dom och siktade in sig på Avalon som var det största hotet. Avalon tog ett steg åt sidan och demonen missade honom med en hårrem. Avalon kastade iväg klotet av eld som träffade demonen i ryggen precis mellan vingarna. Demonen föll ner på knä och tog stöd med händerna mot det gröna gräset. Han vände sitt huvud mot dom och hans gula ögon hade siktat in sig på Elisabeth.
Elisabeth höll händerna ihop framför sig och drog dom långsamt upp och en glob av gult varmt ljus tog form mellan händerna.
"Han verkar redan veta våra svagheter!" Log hon nervöst.
"Det är så som dom tar över drömmar. Söker sig till människor svagheter och sen stannar dom kvar i drömmen." Berättade Avalon. Demonen ställde sig upp och vek ut sina vingar som fick två meters bred och tog sats. Med två vingslag greppade demonen tag i axeln på Elisabeth och kastade iväg henne bortifrån Avalon.
Elisabeth slog hårt i marken några meter ifrån där hon stod. Ljuset av klotet hon hade frambesvärja fick hon inte en chans att slänga iväg och den försvann i samband med att demonen drog tag i henne.
"Är du okej?" Avalon ropade efter henne. Hon höll upp tummen till honom och ställde sig upp. En värmde spred sig på hennes kind. Hon lyfte handen mot kinden och handen fick en röd färg.
Ett skrik ekade från trädet och ängen försvann och en svart dimma lade sig över fältet. Blommorna, som nyss dansat med vinden, ruttnade och försvann och istället dök det upp en sandöken. Trädet som nyss stod på ängen, grön och blommig, hade fattat eld och flammade upp.
"Avalon?" Ropade Elisabeth efter honom. Han kom upp vid hennes sida och höll i hennes hand.
"Vi har att göra med mäktiga Maror." Hans röst var allvarlig och inte det minsta roande. Skriket kom ifrån Emma som dinglade i luften ovanför det flammande trädet. Mörkret som hon beskrev i blocket var en annan demon.
En demon som såg ut som en skugga. Men Elisabeth och Avalon kunde tydligt se att den hade ett ansikte. Röda ögon som var riktad mot dom båda.
Skuggdemonen höll fast Emmas ben och armar med hjälp av den svarta dimman. Nu var dom tre stycken. Den med gula ögonen höll Emma om halsen och lekte med tanken att strypa henne. Den ansiktslöse satt i det brinnande trädet och hade sitt ansiktslösa ansikte vänt mot Aideens Beskyddare.
"Några idéer?" Log Elisabeth mot Avalon.
Avalon drog av sig luvan och kåpan hans åkte av. Under kåpan bar han en tunika i silver, svarta tunna byxor, svarta medeltida ridstövlar. Ett svart bälte låg över den silvriga tunikan och på sidan av honom, närmast Elisabeth, kunde hon se ett svärd i en skida. På svärdets handtag hade den ett hårt men tunt lager lindat läder i brunt. På toppen av handtaget var det en rund cirkeln med ett rött kors. På armarna ner på handlederna hade han svart läder armband som gick en bit upp mot armarna.
Elisabeth andades tungt när hon beskådade Avalon framför sig. Hon hade bara sett hans ansikte men aldrig sett hela honom under den grå kåpan!
Avalon drog sitt svärd och höll det upp framför sig. Svärdet var av äkta stål och glimtade till i ljuset av elden.
Elisabeth såg mot demonerna som nyfiket tittade på mannen med svärdet.
"Korsssridare" väste en av demonerna och landade på ökensanden. När den tog ett steg åt sidan gick Avalon mot det motsatta hållet med Elisabeth med sig.
"Dom kommer ta sin chans om vi splittrar oss." Sa han till henne. Dom kom närmare trädet och närmare Emma ju mer steg åt sidan dom tog. "Vi har att göra med en multiplicering, hur många fler demoner han än skapar så är det honom vi måste ta död på."
"Vad händer om du dödar den ansiktslöse? Du har han ovanför huvudet snart!"
Avalon vände sitt ansikte upp mot den ansiktslöse demonen.
"Se inte in i dom tomma ögonen, då faller du ner i djup sömn. Den ansiktslöse ger en botten drömmar om man fastnar med ögonen i dom." Elisabeth ansträngde sig för att se på någon av dom andra demonerna. Skuggdemonen drog Emma djupare ner i den mörka dimman och väste till. Avalon kastade Elisabeth åt sidan och höjde svärdet mot slag då den svarta demonen gick till attack. Svärdet klingade till och träffade i försvar mot demonens fladdermöss vingar.
Avalon vände sig om mot den mörka demonen som försvann ut i mörkret som lade sig runt dom. Elisabeth kravlade sig upp på benen igen. Hon tittade upp mot Emma som fortfarande såg ut att sova tungt. Elisabeths besvärjelse som hon läste över Emma, var att få henne att slappna av och falla i djup sömn. Hon sövde ner henne så hon skulle slippa plågas av drömmarna, men på något sätt vart hon påverkad ändå.
"Se upp!" Avalons röst ekade genom mörkret och den ansiktslöse hade hoppat ner på Elisabeth och landade på hennes axlar och låste fast sig runt halsen på henne. Elisabeth kastade sig ner mot marken och kände hur den lilla demonen tryckte ihop hennes strupe! Hon kippade efter luft och gjorde en kraft ansträngning, placerade handen på demonens ansiktslösa ansikte, slöt ögonen och mumlade en besvärjelse. Den ansiktslösa demonen släppte taget om Elisabeth och rullade ner på marken, väste och höll sig för ansiktet.
Elisabeth kravlade sig bort från demonen som smälte samman till en röd geggig, rykande pöl. Hon ställde sig upp på benen och drog sig till Avalon som drog svärdet.
"Ge mig ljusets kraft och låt den flöda genom svärdet ut till spetsen och led mig till rätt mål." Viskade Avalon. Ett gult ljus spred sig från Avalons händer och ut till spetsen på det silvriga svärdet. Med en ljuspunkt pekade den mot den mörka demonen, mitt i bröstkorgen.
Demonen väste till och gjorde ett utfall mot Avalon som tog sats och hoppade mot Demonen, med svärdet i ena handen flög han mot demonen, som med munnen öppen flög emot Avalon för att sätta tänderna i honom, vad den trott var en korsriddare.
Ett ljud som tycktes träffa något ekade. Elisabeth, som dolt ansiktet i händerna i samband med attacken, tittade fram bakom händerna.
Avalon och demonen stod öga mot öga. Demonens spetiga fladdermöss vingar hade gått rakt igenom axlarna på Avalon och stack ut från skulderbladen. Blodet färgade om den silvriga tunikan i en tjock röd färg. Svärdet hade gått rakt igenom bröstet på demonen och ut på ryggen där den hade skurit av vingarna.
Det var en lång tystnad. Avalon tryckte svärdet ännu längre in i bröstet på demonen som väste till och försökte bita efter Avalon. Avalon vred svärdet runt som fick den mörka demonen dra sig tillbaka och falla ner på knä. Elisabeth vände sig om när hon hörde ett skrik igen, skuggdemonen, som hållit sig fast vid Emma, hade nu tryckt ner henne på marken.
Ansiktet på demonen var stelt och räffligt, ögonen glöd röda då den placerade sin långa fingrar runt halsen på Emma, som höjde händerna mot demonen, som undvek hennes händer. Demonen höjde sin ena hand som förvandlades till klor.
"Aideen ljus! Jag behöver dig!" Elisabeths röst ekade genom mörkret och genom hennes hand kom det fram ett ljus, lika stark som solen, sköt den ut från hennes hand och träffade skuggdemonen rakt i ansiktet.
Demonerna väste och backade undan från Emmas medvetslösa kropp och försökte dra sig undan från ljuset som tydligen inte vägrade lämna ansiktet.
"Stärk ljuset och avlägsna denna styggelse för alltid!" Skrek Elisabeth för att överrösta demonens skrik. När ljuset avtog så kunde Elisabeth se hur demonen försvann i tid och rum genom en boll av ljus som drog in skuggvarelsen och slukade den.
Elisabeth skyndade fram till Emmas kropp och höll om henne. Hon tittade sen mot Avalon som drog ut svärdet från bröstet på demonen och svängde runt svärdet med ett svisch, föll den mörka demonens huvud föll av. Kort därefter så smälte kroppen på demonen och vart en svart bubblande pöl som långsamt försvann ner i ökensanden.
Han drog ner svärdet i skidan. Han drog bort vingarna från sina axlar, kastade dom på marken och kastade en boll av eld över vingarna som brann upp.
Han skyndade sig sen fram till Elisabeth och Emma. Emma levde fortfarande men andades ansträngt. Elisabeth la sin hand över hennes ögon, slöt sina och mumlade ljudlös en besvärjelse.
Den vackra blommiga och gröna ängen kom långsamt tillbaka. Trädet var åter grön och blommig. Avalon drog på sig kåpan men lät luvan hänga ner så bara hans ansikte syntes. Elisabeth drog undan handen och dom båda såg hur Emma kvicknade till och öppnade ögonen.
|
|
|
|
