Frågor utan svar. |
”Hur känns det att sitta här, tycker du?”
Fingrar på papper, fingertoppar som river itu. Papper så sköra, våta papper med tårar på. Blöta ögon som stirrar och stirrar, stirrar på någonting i intet, ner i knät, ner på de ständigt jobbande händerna.
”Vad är det dina fingrar gör?”
Axlar som rycker, ett huvud som skakar. Ovetande, vet inte, vet inte, kan inte tala, vet inte hur man gör, hur man skapar ord, rädd att misslyckas, bättre att låta det vara ogjort. Den frågande människan vet så mycket ändå, hon blir inte ledsen om hon inte får veta, hon kanske till och med redan vet, fast vill få höra en röst, höra hennes röst. En röst som inte finns, en röst som ständigt talar, men utan att höras. Den talar, skriker, den gråter, men det hörs inget. Hennes tankar snurrar runt, runt, försöker tysta ner, men det går inte att kväva. Tiden går, frågor ställs utan att få svar, frågor utan svar. Ovetande, det är det hon vill vara. Hon vill inte veta, det gör ont att veta, det vet hon. Hon vet, men kämpar med för glömma. Hon vill leva, men glömma. Låt mig leva och glömma… låt mig födas på nytt och bygga upp ett liv utan frågor och svar, utan hårda sanningar, utan sorg. Går det, o snälla, säg att det går.
”Älskade dotter, låt mig älska dig, låt mig hålla dig och skänka dig ömhet, snälla, låt mig, låt mig.”
Du kan inte älska mig, mamma, jag är inte värd dig.
”Du kan tala med mig, jag förstår din smärta, snälla, låt mig lyssna och hjälpa.”
Varför bönar du och ber, du kan inte hjälpa mig. Jag förstår inte varför du ens försöker, jag är en misslyckad människa, det går inte att ändra på, sluta försök, du sårar mig mer. Du skär och skär och slår och slår, varje snällt ord dödar mig, om och om igen.
”Jag vet att du har ont, jag vet att du inte vill leva, men det går över om du låter någon hjälpa dig, vi är alla villiga att hjälpa, men det går inte om du inte låter oss.
Första gången hon kände smärta, som hon kommer ihåg, var när hon var tolv år och lekte med sin bästis, Amanda. Det var tidig sommar och de sprang omkring på gräsmattan bland de små äppelträden. Stenmuren som omringade Amandas gula hus var stor och de släta stenarna glittrade i solen. Hon och Amanda brukade hoppa från sten till sten och låtsas att gräset under var vatten och i vattnet fanns det utsvultna hajar. De fick inte under några omständigheter som helst hoppa ner från stenmuren, för då var de döda.
Hon tänkte ofta på den dagen och kom fram till att hon lade märke till bara vissa saker, saker som inte var särskilt viktiga. Hon kom ihåg att det var varmt och hennes vågade, gula tröja var blöt på ryggen. Hon brukade aldrig svettas, men just den dagen så gjorde hon det. Hon såg aldrig vad det var som smärtade i benet och hon förstod inte heller, för än allt var över. Hon hade hoppat från en sten till en annan och plötsligt spred sig en smärta, likt en stöt, i hennes vänstra nakna ben. Hon hade fallit, fallit, som i en dröm där man vaknar precis innan man når marken, rakt på den vassa stenen som hon för några sekunder tidigare hade tänkt att hon skulle hoppa till. Ett djupt jack i pannan hade hon fått och tjockt varmt blod hade runnit i hennes ögon. Tårar och blod blir grumligt och vattnigt, det hade hon inte tänkt på innan. Blod blandat med tårar är inte alls så vackert som hon hade tänkt att det skulle vara.
Det hade varit en huggorm som bitit henne i benet, ett rejält bett med massa gift. Gift in i hennes smalben. Små, sylvassa huggtänder hade satt sig i hennes kött, genom hennes rosa hud, och sprutat in gift i hennes blod. Kan ormbett förändra ens liv? Kan ormgift göra en person ond?
Ärren skulle hon alltid ha kvar och det skulle för alltid påminna henne om smärtan som hon hade haft i benet. Det var smärta, kan du inte fatta det? Smärta är ormbett, smärta är djupa jack i pannan, smärta är blod i ögonen. Blod och tårar.
Det var den första och den enda gången hon kände smärta, om smärta nu innebar brutna ben och ormbett. Hon ville inte veta, men hon visste, ja hon visste, det fanns annan smärta. Det fanns värre smärta. Hur mycket hon än blundade och slog sig för öronen, hur mycket hon än gömde sig under täcket och grät, grät och grät, så viste hon, ja hon visste.
Smärta som i svek, smärta som i ensamhet, smärta som i sorg. Hon ville hällre känna blod i ögonen, än att bli lämnad ensam i en kall, tom lägenhet. Ville hällre krossa skallen på en sten än att bli ignorerad och spottad på.
Hon brukade sitta i sin obäddade säng och skriva små brev, små lappar, fyllda med frågor. Hon fyllde dom med frågor, ofarliga frågor, eftersom det inte fanns några svar. Hon visste att hon aldrig skulle få reda på sanningen, och därför skrev hon dom och hängde upp dom på spegeln som hängde innanför garderobsdörren. Små, gula lappar med frågor utan svar, frågor utan svar. För varje fråga så högg det till i magen, en kittlande rädsla som lekte under hennes navel, men hon visste att det inte fanns några svar, så hon skrev dom ändå.
”Vad är det för frågor du skriver, Hanna? Vill du berätta några frågor för mig?”
Varför skulle hon vara så dum? Varför kunde hon inte bara hålla sin käft stängd? Hon hade berättat, varför visste hon inte, men hon hade berättat om sina gula lappar. Fan också, fan också. Allting som man gjorde ledde till något annat. Man kunde inte stå kvar på en plats, man flyttades alltid till nästa och nästa och nästa. Vad man än gjorde, så ledde det till något. Hon kunde inte berätta något utan att människan ville veta mer och mer och mer. Den där kvinnan var hungrig, hon var hungrig på svar. Hon kunde inte vara särskilt lycklig, hon måste ju veta väldigt mycket, med tanke på hur mycket hon frågade.
”Varför kastar ni papper efter mig? Varför viskar ni om mig, och varför viskar ni inte så pass lågt så att jag inte ska höra er? Jag hör er, fattar ni det, jag hör er!”
”Varför ger ni mig de där blickarna, de där blickarna med hån? Varför har ni hån i ögonen och leende på läpparna? Varför går ni så pass nära mig i korridoren så att jag ska snubbla på era fötter? Varför svänger ni inåt, mot mig, när ni går förbi, så att jag ska slå i era beniga axlar? Det gör ont… förstår ni det?”
Hon trodde aldrig att hon skulle lyckas kunna le igen och hon trodde aldrig någonsin hon skulle kunna vilja leva igen. Hon trodde inte att det fanns någon plats kvar för henne i livet. Lyckan hade ju glömt bort henne, så varför leva? Hon visste inte vad det var som sakta tog tar om hennes axlar och vred henne, vred henne tillbaka mot livet. Hon visste inte och ville inte veta. Aldrig i livet att hon skulle grumla till det igen, kanske det inte var meningen att hon skulle uppleva lyckan igen, kanske var det bara en slump att just hon fick en chans till? Därför vågade hon inte ta reda på det och upptäcka att allt var ett förfärligt misstag… på så sätt skulle hon kanske komma tillbaka till mörkret igen.
”Varför låter ni mig inte tala utan att sucka och stöna? Varför flyttar ni er inte åt sidan och lämnar en plats åt mig med? Jag vill ju vara med er, vara en del av er, finnas till precis som ni gör.”
”Vad är det hos mig som ni hatar så innerligt, vad är det ni vill banka ur mig när ni slår? Vad är det ni vill få bort, när ni vill få bort mig? Vad tänker ni på, snälla, säg vad ni tänker på.”
”Berätta någonting för mig, Hanna, säg något.”
Lång väntan, jag låter henne få vänta, låter henne få pinas och vrida med händerna hon med, men hon rubbas inte. Hon är en stor, orubblig staty.
”Jag vill inte prata.”
”Varför vill du inte prata?”
Varför tvingar hon mig att skapa svar? Det gör ont att göra svar, visste hon inte det?
”Jag är rädd.”
”Varför är du rädd, Hanna?”
Men snälla människa, låt mig vara, låt mig vara, jag vill inte svara, vill inte, tvinga mig inte.
”Jag vet inte.”
”Du ska inte vara rädd att göra fel, för det finns ingenting som är fel. Jag dömer inte och det vet du.”
Jaså, det vet jag? Hur fan ska jag veta det, du är människa precis som alla andra.
Kära lilla mamma, jag vet att du vill hjälpa, men du kan inte. Du är långt borta, alltför långt borta för att kunna göra någonting åt mina fel. Mina fel är redan gjorda och det går inte att föda tillbaka mig in i din mage. Jag finns redan, älskade mamma, jag finns, jag lever och växer här och nu. Dina ord, dina tårar, din vilja. Allt gör lika ont, allt bränner mot min hud, allt bränner, ja allt gör så ont, så ont. Varför blottar du dig inför mig, varför visar du ditt hjärtas botten på det där viset? Varför kan du inte berätta med torra ögon och rak rygg, varför kan du inte vara en mamma och låta mig vara din lilla flicka? Din lilla flicka som har stora problem, din lilla flicka som inte vill finnas till, som inte vill uppleva livet mer.
Jag har fått äran att uppleva tre sorters smärta, och jag kan ännu inte bestämma mig för vilken som är värst. Det finns smärta som i ormbett och jack i pannan, det finns smärta som i ensamhet och svek, och det finns smärta som i att se en man älskar gråta.
”Varför tror du att de var elaka mot dig?”
”Jag var väl ett enkelt byte, lätt att bryta ner.”
”Hatar du dem för det de gjort mot dig?”
”Nej, jag kan inte klandra dem.”
”Varför inte?”
”Om det inte hade blivit jag, så hade det blivit någon annan och då hade jag varit en del av dem… en del av hjärtlösheten. Alla kan bli mobbare, det gäller bara att vara på fel plats, vid fel tillfälle.”
Det är dem det är synd om, för det är de som ska få behöva leva med vetskapen om att de har skadat och spottat på en annan människa, utan någon anledning. Jag vet det nu, och är glad att veta det. Jag är glad, glad, glad att veta.
|
| Kommentarer - (Snittbetyg: 5) | spite_fire - 9 jul 06 - 04:36- Betyg:  | :o
fan av duktig du är :( |
|
|
|
