När ska livet ta en ny vändning? Del 8 |
Derek:
Jag släpades fram i mörkret. Våra skor ekade mot något som lät som stålgolv. Rösterna lät så nära men ändå så avlägset och jag visste inte riktigt vart vi var. Luften kändes fuktig och kall och jag kunde höra hur havet sjöng och väsnades. Jag var bunden på hela överkroppen och händerna var hårt bundna bakom ryggen på mig.
Över mitt huvud hade jag en svart säck i tyg så jag inte skulle se vart vi var.
"In där, chefen väntar!" Det var kvinnans röst jag hörde när hon la ut ordern. En dörr öppnades och vi kom in i ett varmare rum. Jag vart nertryckt på knä och säcken runt mitt huvud togs bort.
Jag blinkade ett par gånger tills jag kunde se vart vi var.
Rummet var ovalt och lyste upp i ett rosa sken. Framför mig så stod det ett stort, svart skrivbord, en dator lyste på skinn fåtöljen som stod bakom skrivbordet. Det enda fönstret som fanns på kontoret var det som stod bakom fåtöljen och genom det kunde jag tydligt se ett rosa sken, men inte vart det kom ifrån. På sidan av skrivbordet stod en lång och mager man, jag kunde inte se hans ansikte så tydligt då han stod med ryggen emot mig. Han vände sig om och det skarpa ljuset lade sig som ett mörker över mannens ansikte.
"Är han en av dom?" Hans röst kändes bekant men jag kunde inte placera mitt finger på vart jag hört den rösten.
"Ja!" Någon sparkade till mig i ryggen så jag for fram på mage.
"Hm, och flickan?" Undrade han och ställde ifrån sig glaset på skrivbordet och steg fram. Han bar beigea kakibyxor, den vita skjortan var i oordning och slipsen hängde löst runt halsen.
"Flickan skulle vi ta vid ett annat tillfälle. Claire och Mr. Kembell skulle göra något åt det." Svarade en av dom. Jag låg fortfarande kvar på mage och kunde inte röra mig eller anstränga mig för att sätta mig upp. Mannen gick förbi mig. Jag hann se ett par beiga mocka Tauros by Turon skor och bakom mig lät det som om han plockade en glasflaska. Han kom tillbaka och fyllde upp sitt tomma whisky glas med mer whisky. Han drack av det och hans mörka ansikte tittade ner på mig.
"Okej, och vad ska vi då göra med dig?" Det knackade på dörren och någon kom in. Mannen som sparkade omkull mig drog upp mig på knäna igen och tryckte ner mitt huvud så jag inte kunde titta upp. Ljudet av klackskor steg in i rummet.
"Vi bör behålla honom levande om vi ska ha tag på flickan." Kvinnas röst ljöd igenom det ovala rummet.
"Vad är eran plan?" Undrade han. Jag kunde känna hur Claire tittade ner på mig och klackarna slog i golvet när hon gick fram till chefen deras. Hon viskade i hans öra. "Utmärkt, och vad gör vi med pojkspolingen?" Hon skrattade.
"Vi behöver honom levande så vi bör kanske kasta in honom i en av rummen du har inrett?" Ett glas klirrade till.
"Hm, låt så gå. Mina män kan ta hand om honom tills dess och ni fullför eran plan. Och skulle den misslyckas får ni göra på bästa sätt för att undanröja alla hinder som står i eran väg." Glaset han hade i handen ställde han ifrån sig på skrivbordet och mockaskorna stod nu framför mig. Jag hade inte förmågan att titta upp då en av männen fortfarande tvingade mig att se ner i golvet. Ett skratt ekade genom det mörka ovala rummet som lystes upp av ett rosa sken.
Chiara:
"Hur är det med henne?" Jag och Elisabeth hade blivit kallade till Avalons hus omedelbart då Emma hade förlorat medvetandet.
"Hon kommer klara sig, hon är väldigt utmattad." Sa Avalon som hade dolt sitt ansikte bakom sin gråa luva. Elisabeth satt på sängen och placerade en kall handduk på Emmas panna. "Hur länge har hon haft sömnproblem?" Undrade Avalon.
"Sömnproblem?" Jag visste inte ens att Emma hade sömnproblem, visst hade hon sett trött och slut ut men jag trodde det berodde på att hon hela tiden var uppe före alla andra.
"Jag visste inte att hon hade sömnproblem!" Svarade jag sen. Avalon funderade en stund och vände sig om mot Emma och Elisabeth.
"Vi får se när hon vaknar. Tills vidare vill jag att du rider hem till Vingården och går igenom hennes rum. Det är mycket begärt eftersom ni är så goda vänner, men hon kanske har skrivit ner sina drömmar och om varför hon inte kan sova." sa han lugnt och satte sig ner på en stol sol stod bredvid sängen. Emmas medvetslösa kropp rörde på sig och hon gnydde till. Hennes ansikte drog ihop sig till en ful min och hon började rycka till. Varken Elisabeth eller Avalon gjorde en ansträngning till att avbryta henne.
"Vad är som händer?" Min röst var gäll eftersom jag aldrig sett Emma röra sig så oroligt i sömnen. Emma sträckte upp händerna i luften och försökte greppa efter något. Sen kom skriket. Ett skrik som snabbt kvävdes och hon började gurgla och försökte få luft. "Men gör något då! Snälla!" Jag skakade om Avalon som tog tag i mina händer och hindrade mig från att göra något.
Emma slog upp ögonen som rullade bakåt och fortsatte kämpa efter luft. Elisabeth lade ner sin hand över Emmas ögonen och hennes läppar mumlade ljudlöst. Mycket snart så slappande Emma av och hon fortsatte sova lugnt och stilla och hennes andning vart normal. Elisabeth plockade bort den svala, våta handduken och sköljde om den i kallt vatten, vred ur den och la den på Emmas panna igen.
Hon var alldeles svettig. Avalon hade släppt mina handleder och suckade.
"Skynda dig hem till Vingården" sa han och visade mig vägen ut. Jag ville inte lämna Emma ensam men jag lydde ordern och skyndade mig till Valedale stallet, steg upp på Wildlion och drev igång honom till galopp.
Det kändes som jag vände upp och ner på Emmas rum utan att finna något alls som kunde leda till hennes mardrömmar. Jag kollade igenom hennes dator med men där fanns inget heller.
Sen fick jag en tankeställare och lutade mig tillbaka i stolen, vände mig om och kollade på sängen och skyndade mig fram. Jag lyfte upp madrassen, inget där heller.
"Fan Emma, vart skriver du ner dina drömmar?" Morrade jag och satte mig ner i sängen i frustration. Jag gömde ansiktet i händerna och tänkte så det knackade.
Tog upp telefonen och ringde Emmas nummer. Avalon eller Elisabeth skulle svara. Det gick några signaler innan Avalons röst hördes i andra sidan änden.
"Jag hittar inget, Emma hade sin svarta väska med sig i sin sadelväska, kan ni kolla i den? Hon måste ha tagit med sig något som kan hjälpa oss." Sa jag.
"Vi kollar upp det, du kan återvända tillbaka." Jag tryckte bort honom och lämnade Emmas stökiga rum.
När jag kom tillbaka till Avalons hus så satt både han och Elisabeth i köket. Elisabeth kollade igenom ett block som dom hade funnit i Emmas svarta axelväska.
"Hittar ni något?" Undrade jag och steg in i köket och ställde mig bredvid Elisabeth för att få se vad Emma skrivit.
"Emma har vart duktig och skrivit ner, datum och tid för drömmarna och när hon vaknar upp. Drömmarna är intressanta och lika varje natt, det motsvarar bara en del få olikheter från förra natten." Svarade hon och drack te från ett kopp som stod bredvid henne.
Jag lutade mig över och läste en dröm som hon hade haft för några veckor sen.
Jag springer långt, mina ben bär mig inte. När jag tittar ner så försvinner mina ben ner i ett mörker. Vad för mörker kan jag inte förklara men det är som om mina ben blivit låsta av mörkret. Rummet blir mindre. Ett oranget ljus som kommer närmare mig. Jag kan inte se så tydligt men när det kommer allt närmare så tar ljuset en form och ur ljuset framträder en ängel, vingarna är svarta och formen är som fladdermöss vingar. Djävul horn och en pil svans. Ängeln förvandlas om till en man, en naken man och med händerna sträckta mot mig och den greppar tag om halsen på mig. Jag kan se tydligt hur ängeln blir en demon, det är samma demon från alla andra tidigare drömmar. Han trycker och ger mig ingen chans till att andas eller ta luft. Jag försöker skrika men inget kommer ut mig. Jag försöker lirka bort hans händer men mina händer famlar i ett mörker som går igenom demonen. Min syn blir svart... jag vaknar och drar efter andan.
27/8 - 02.30 tiden.
"Hm, den drömmen var inte det minsta lik någon av dom andra. Jag undra vad detta kan betyda?" Sa Elisabeth förundrat och strök sin panna och bläddrade vidare i blocket.
Avalon försvann ut från köket och kom tillbaka med en stor bok som han la ner på bordet.
"Vad är det där?" Undrade jag och satte mig ner bredvid Elisabeth som fortfarande var uppslukad av drömboken Emma skrivit.
"Drömlogik." Sa han och öppnade upp boken och började leta igenom den. "Den här kan kanske hjälpa oss att ta reda på vad Emmas drömmar betyder." Fortsatte han. Han läste en lång stund innan han till slut hittade något. Elisabeth hade precis avslutat det sista bladet i blocket.
"Det Emma drömmer om är något som heter Maran, Maran är antingen av ett manligt eller kvinnlig demon med stor sexlust. Nu är detta inte fallet, men vid sådana här drömmar kan dom paralysera sina offer och skapa kaos i drömmarna. Emmas drömmar betyder något mer också. Maran visar sig vara olika hela tiden, antingen är den ensam eller så jagar den i flock. Men jag tror jag vet hur vi kan hjälpa Emma med mardrömmarna." Sa han och slog igen boken. "Sådana här saker är lätt fixade med lite hjälp från varandra." Han gick fram till spisen och ställde fram en kopp till mig och fyllde på med hett vatten och la ner en tepåse.
"Vad ska vi göra då?" Undrade jag och doppade tepåsen ett par gånger upp och ner i vattnet.
"Jag och Elisabeth kommer att ta oss in i Emmas drömmar och driva bort Marorna. Vart dom kommer ifrån och varför, ska vi ta reda på medan vi är där."
Jag kunde inte låta bli att hånskratta åt honom. Jag visste att dom är två båda besatte fantastiska krafter från ljuset i Jorvik men att ta sig in i någons dröm var något jag tyckte var löjligt.
"Elisabeth, har du kvar dina örter från nattblomman och morgondagens daggdroppar?"
"Så klart jag har, jag ska hämta dom genast." Log hon och lämnade köket. Ytterdörren stängdes efter henne då hon började vandra hem till sitt hus.
"Hur kommer detta att fungera för Emma? Vad ska jag göra?" Frågade jag.
"Du kommer att sitta vid Emmas sida, prata lugnande med henne och vara hennes vägledare mot ljuset. Vi kommer försöka göra oss av med demonerna utan att Emma kommer se oss så när det sker behöver hon någon som kan leda henne hem." Sa han och drack det gröna teet. Jag drack av mitt med men kände mig inte det minsta sugen på det, mina tankar gick till Emma på övervåningen som fortfarande låg och sov.
"Okej, jag ska göra mitt bästa." Sa jag.
"Ett varningens ord Chiara!" Sa han allvarligt. "Hon får under inga omständigheter vakna upp. Gör hon det finns det en chans att jag och Elisabeth inte kommer ut från hennes dröm och blir fast där." Jag nickade omedelbart.
"Men vad ska jag göra för att få henne att inte vakna? Om hon börjar skrika så igen och vaknar?" Sa jag lite gällt för jag började känna mig nervös inför mitt uppdrag.
"Det är upp till dig att finna en egen väg. Hur du än gör är upp till dig, hon får inte vakna!" Fortsatte han och drack upp det sista av teet.
Elisabeth var snabbt tillbaka och ställde ner två små genomskinliga flaskor med ett gult innehåll. Avalon gick in till sitt skafferi och tog fram två gröna blad. Vi drog oss upp till rummet där Emma låg. Elisabeth satte sig ner i fotändan av sängen och Avalon i stolen bredvid sängen. Elisabeth höll om Emmas fotled och Avalon höll om hennes handled. Dom smulade sönder bladen och la ner dom i den gula brygden som fick en neongrön färg.
"Kom ihåg Chiara, låt hon inte vakna!" Jag nickade nervöst. Avalon och Elisabeth drack av brygden och mycket snart föll dom ner i en djup sömn. Dom hade stigit in Emmas dröm.
|
|
|
|
