Vad trodde du egentligen? |
Hon sitter stilla på en stol, blickstilla på den hårda lilla trästolen, kanske var det meningen att barn skulle sitta på den? Hennes knän var ju uppe vid navlen, de var för långa. Små barn skulle nog sitta på den, ja, så var det nog. Hon var ju inget barn, hon var stor. Hur stor visste hon inte, men stor var hon. Barndomen var för alltid över, gjort är gjort och kommer aldrig tillbaka. Allt hade blivit så fel, så jävla fel… allt hon hade velat var att få vara med, hon ville bli en del av det där som ungdomen innebar. Ungdomen… då alla skulle ha så fruktansvärt roligt, då man kunde göra vad man ville. Man var inte barn, men inte stor. Ansvar, men ändå inte. Fylla, fest, hångel, gemenskap. Fylla, fest, hångel och förnedring. Fan ta henne, hon hade förstört alltihop, vad skulle hon nu göra?
”Att få vara en del av ert gäng, få vara del av era roliga stunder, det var allt jag ville, allt jag önskade. Allt jag begärde.
Allt handlar om kontakter, allt handlar om rykten. Det handlar om andra, det handlar om utseende. Det handlar om hur andra ser, det handlar om vad andra ser när jag kommer gående. Vad ser ni när ni ser på mig? Vad tänker ni? Nej, föresten, säg ingenting, det kan göra så jävla ont.
Jag var så himla glad att jag lyckats få kontakt med just dig. Du som var den mest omtänksammaste person jag sett i gänget. Du var inte som de andra, inte så högljudd, inte så kaxig, men ändå var du en av de viktigaste personerna, som de andra lyssnade på. Du var den kloka, den coola. Jag förstår inte varför du just började prata med mig, men jag var dig evigt tacksam för att du gjorde det.”
Förlåt söta du, förlåt, förlåt. Det jag gjorde var så fruktansvärt hemskt, och jag kommer aldrig kunna göra det ogjort. Kan inte rädda dig från det som hänt, kan inte hjälpa dig från det hemska som jag orsakat dig… kan du någonsin förlåta mig? Jag vill bara att du ska veta att jag ångrar mig och om jag hade vetat vad som skulle hända så hade jag aldrig gjort det. Förlåt mig, förlåt mig.
Första gången jag såg dig var du rund och blyg, rund och glad och blyg. Ditt blonda, lockiga hår låg i skruvar över dina mjuka axlar och små fräknar smyckade dina röda kinder. Jag kunde inte slita blicken ifrån dig, men du märkte det aldrig. Du hade din blick riktad neråt, mot det smutsiga golvet. Du trodde inte att någon som jag ens kunde titta åt ditt håll, men hur kunde du tro något sådant? Du är bättre än vad vi någonsin kommer att vara.
Jag ville att du skulle vara en del av gemenskapen, ville dra upp dig ur den ensamheten som du befann dig i. Allt jag kunde göra var att ge dig en liten knuff i rätt riktning, det var allt jag kunde göra. Jag såg direkt att du uppskattade det, du uppskattade min hjälp, men du använde det fel, du misstolkade mig så fruktansvärt.
Hon hade aldrig druckit alkohol i huvudtaget, men byggde snabbt upp en positiv uppfattning om allt vad fylla innebar. Alkoholen gjorde henne modig och glad, den gjorde henne sprallig och rolig.
Händer om hennes midja, nypande fingrar på rumpan, brösten, låren…trevande fingrar över kroppen. Hon äcklades, äcklades, men kunde inte säga emot. Hon kunde inte säga emot och på så sätt göra dem sura, hon vågade inte göra dem arga. Hon var ändå ingenting att ha, de hade det så bra utan henne ändå, så hon var tvungen att ge dem någonting som hon kunde ge dem. Tillfredsställelse, era jävla äckliga svin, det var min kropp ni ville åt, och vad är det värt? Var är det värt egentligen? Att använda någon så som man använder ett redskap, att tänka att någon inte är mer värd än en sak. Får man göra det? Får man nervärdera människor på det sättet? I vilket fall gjorde ni det, ni använde mig, ni använde min osäkerhet.
”Snygga pattar, ska vi gå in och knulla?”
Skaka på huvudet, skaka på huvudet, säg nej, nej, nej. Han höjer på ögonbrynet, rynkar pannan, börjar få den där menande blicken, den där uttråkade blicken som de får om man säger nej. Om man säger nej, är man ingenting värd, man är ingenting värd om man inte gå med på deras krav. Hon var någonting värd, hon gick med på det, för hon var någonting värd.
Att se dig förnedras så fruktansvärt mycket gjorde ont, det gjorde ont i mig att se dig kastas som en docka från polare till polare. Det var mina polare, mitt gäng som utnyttjade dig, men jag kunde ingenting göra för du gick med på det frivilligt. Självklart såg jag att du inte ville, men ändå gick du med på det. Jag försökte att strunta i det, låta dig klara dig ur det själv, men du gjorde ingenting. Du lät dig kladdas på, lät dig juckas mot. Vad var du rädd för, söta du? Varför kunde du inte bara säga nej?
Kvällen då allt tog slut, kvällen då allt började. Hon är inte glad att det hände, men ändå lättad att det tillslut gjorde det. Hon hade hela veckan byggt upp någon slags plan, någon slag mur omkring sig, planerat och planerat, övat och övat, för den här kvällen. Hon skulle säga nej, hon skulle stå upp mot deras nervärderande blickar, deras elaka ord. Hon drack och drack, och dansade av sig all oro, dansade av sig all skräck. Som vanligt viskades och hatades det från hörnan där tjejerna satt, men hon hade för länge sedan lärt sig att ignorera tjejers hjärtlösa spel. Hon höll sig till den gruppen av människor som var lättast att bli en del av, som var lättast att få uppmärksamhet av. Ungdomens pojkar brydde sig mest bara om en sak, och det hade hon. Hon hade det, och skulle kunna använda det som makt, men istället hade hon öppnat sig och låtit dem ta det. Nu hade de istället henne i sitt våld, men ikväll skulle hon ta tillbaka sin makt, hon skulle bli hel igen.
Festen tog slut tidigt, men det vanliga gänget stannade kvar när de andra gått därifrån. Hon låg i den nersmutsade bruna soffan med slutna ögon, kände hur allting snurrade, och log av trötthet. Hon älskade känslan av oberördhet, hon kunde ta allting med en klackspark, ingenting oroade henne just nu. De hade inte varit på henne på hela kvällen, och hon tänkte till och med tankar som att de kanske hade slutat, kanske de nu hade accepterat henne som en del av deras gemenskap. Plötslig kände hon en duns bredvid sig och den välbekanta stinkande, andedräkten mot kinden.
”Kom så går vi upp och har lite roligt.”
De hade till och med slutat att formulera sig i en fråga, hade till och med tagit henne för givet. Till och med det…
Hon snörpte ihop munnen och mötte den dimmiga blicken, den dimmiga, äckliga blicken.
”Jag vill inte”, sade hon och satte sig upp i soffan, stödde sig med händerna mot dynorna. De andra stirrade på henne och de stirrade på honom, de stirrade och han grep blicksnabbt tag om hennes överarm.
”Hörde du inte vad jag sa?”, sluddrade han. Hon blev illa till mord för han skulle aldrig låta henne göra bort honom inför kompisarna. Darrande ställde hon sig upp, men ramlade omkull, för han höll fortfarande om hennes arm. Alkoholen låg som en dimma bakom hennes ögon och hon försökte ömt bända loss hans fingrar.
”Hon dissar dig, Danne”, hörde hon en röst flabba och fingrarna runt hennes arm borrades in i huden.
”Det gör hon fan i mig inte”, sade han med irriterad röst och började fumligt tvinga ner henne i liggande ställning i soffan. Hennes hjärta bankade, hon började slå bort hans armar och försökte ta sig upp igen. Fan, fan, fan, vad var det som höll på att hända? Varför kunde han inte bara låta henne gå?
Du valde fel tillfälle att räta upp ditt liv, söta du. Du valde att avvisa den svagaste personen, och det ledde till hans ilska. Hans stolthet, hans makt, allt stod på spel. Kunde du inte ha förstått det?
Du försvann under upphetsade stora kroppar, du sjönk ner i den där äckliga soffan. Allt jag kunde se var dina trevande händer som förtvivlat försökte slå bort dem, få bort det onda, det tunga, det flåsande. Jag hjälpte dig inte, jag gick inte i mellan och det gör mig till den äckligaste personen som vandrat på denna jord. Det hade kanske inte hjälpt om jag försökt gå mellan, men att jag inte försökte… jag hatar mig själv för att jag inte gjorde någonting för att hjälpa dig. Snälla, förlåt mig, jag ville, jag ville, men någonting tog stopp, jag kunde inte röra mig. Som att se en film, som att se något otänkbart och förundras över detta. Som att se någonting som inte hände i verkligheten, som inte hände en själv. Men det hände, det hände mitt framför mina ögon. Du överfalls av hungriga vargar, och du slukades och sårades. Ingen gav dig andrum. När jag tänker tillbaka, så kan jag inte minnas några skrik, jag kan inte minnas att du gjorde några ljud alls ifrån dig. Kanske dina snyftningar var kvävda av svettiga kroppar, kanske du inte ens kunde andas där under.
Plötsligt stannade allt upp, allt var slut, alla hade fått nog. De flåsade, flämtade och stirrade med vilda ögon. Du låg stilla, orörlig, med bröstkorgen hävandes upp och ner. När den sista hade dragit sig ifrån dig, rullade du ihop dig som en boll och begravde ansiktet mot knäna. Du darrade, jag ville fram och dölja din blottade kropp, jag ville krama och skydda dig från allting. De andra stirrade fortfarande, men snart hade de avlägsnat sig, under tystnad. De kanske inte hade förstått för än då, vad det var de hade gjort.
Att ringa ambulansen var lätt, men att trösta gick inte. Du gnydde och jag fick inte röra dig förståss. Jag var en av dem, jag var en del av det du hatade och var livrädd för. Förlåt, förlåt, jag ville aldrig göra dig illa.
Hon såg tomt framför sig, stirrade in i väggen när dörren öppnades. Hela kroppen skrek i protester, hon ville ju inte träffa honom. I ögonvrån såg hon hur den breda kroppen sakta steg in och hon hörde hur fötterna gjorde så golvet knarrade. Han ställde sig en bit ifrån, såg på henne, men hon kunde inte förmå sig att se på honom. Blotta närvaron av honom gjorde henne spyfärdig, hon ville inte ha någonting med honom att göra. Han påminde henne om all skam och allt hat. Hon blundade och kunde se genom ögonlocken hur han gned sina händer i varandra. Han krälade i sina tankar, hur skulle han tala med henne?
”Jag vet att du hatar mig, jag hatar mig själv minst lika mycket. Det finns antagligen inget jag kan säga för att göra saker och ting bättre…”
Han kom och ställde sig intill henne, så nära så att hon blev tvungen att rikta blicken mot honom. Han gråblå ögon glänste, en tår trillade. Hon blundade igen och visste redan innan han sagt det, att det skulle göra ont, men hon var evigt tacksam för att han var så rak mot henne. ”Vad trodde du egentligen, va? Att du skulle bli respekterad och älskad? Din syn på dig själv sken igenom, vi såg den så väl, och det var genom dina ögon som vi såg dig.”
|
| Kommentarer - (Snittbetyg: 5) | Lovely__ - 10 jul 06 - 05:05- Betyg:  | | Jätte jätte bra, verkligen! |
|
|
|
